Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Äventyr och jaget

Jag har länge närt på en idé att göra en serie filmer om människor som vill vara hjältar. Och om de som verkligen är det. Vi lever ju i en tid när samhället vi lever i ser på hjältar på ett annat sätt än för blott något decennium sedan. Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov. Hur som helst var det i den här genren jag började leta efter de som vill vara hjältar än idag. Jag hittade män framförallt. Äventyrare. De som fortfarande lever kvar i det föregående seklet beträffande bilden av hur en riktig hjälte skall vara. Och det är en hel del som gör det. Lever kvar i det förgångna.

Så jag har under en längre tid förberett mig både fysiskt och fyllt på kunskapen i skallen. Jag har exempelvis fysiskt tränat hårdare än jag gjort på minst 15 år, bytt livsstil och gjort grundliga efterforskningar på alltifrån mänsklig psykologi till vad är möjligt att genomföra ren fysiskt. För alla de jag pratat med har idéer om att göra saker som ingen annan människa gjort förut. Vilket jag köper med enkelhet. Så är vi människor i grunden, tror jag, vi vill försöka överträffa oss själva, och andra, på olika sätt och vis.

Men just nu har jag fastnat fullständigt med själva initialidén om de som vill vara hjältar. Och det beror på att de jag haft att göra med, ett ganska grundligt arbete, är helt möjliga att samarbeta med. De är utöver det vanliga selfie fotot som flertalet av oss tar, de är så självupptagna att det är skrämmande. Kanske var jag så en gång i tiden, jag hoppas inte det och jag tackar åren för att de anlänt och jag fått perspektiv, men faktum är att de har en sådan självbild av sin egen förträfflighet, så att det går inte att föra ett normalt samtal. Och trots att deras berättelser är spännande och intressanta, så står jag inte ut, utan lägger ned projektet. Mina samarbetspartners håller med. Det är inte värt priset för att stå ut med att berätta om de som ser sig som hjältar.

Varför berättar jag det här? Jo, mycket för att jag märkte att exempelvis media var mer intresserade av de som vill vara hjältar än de som är hjältar. Till följd av att det fanns mer komplikationer och drama hos de som vill vara hjältar. Så är media, så det köper jag också. Men jag nämner detta för att jag tror vi måste försöka förändra den här bilden hur en hjälte skall vara. För mig då, i ett större perspektiv, någon som lägger ned hela sitt liv för att göra något för andra. Det kan vara alltifrån en okänd medmänniska vid Stadsmissionens soppkök till någon mer globalt kända som exempelvis Edward Snowdon eller Naomi Klein. Två som också vill synas i media och som tar selfies, men försöker göra skillnad för fler. Så jag tror också att vi måste försöka utveckla just den här s.k äventyrsbranschen och föra fram de som på ytan gör s.k historiska utmaningar men som gör något mer än bara berättar om sig själv. Typ min vän Olly och hans Nekton projekt.

Så, jo, jag själv då… jag vill vara bakom kameran.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-08-18 08:57   surfaren
"Den här urgamla glorifierade bilden av den manliga äventyraren med istappar i skägget som tittar kraftfullt in i horisonten får väl anses som ganska död. Tack och lov"

Varför måste det vara så fel?
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg