Varför rannsakas det så inibänken vad folk gör när bergen börjar bli höga? Det finns en hel karusell med uppfattningar. En del verkar tycka att man typ måste föra sporten framåt annars ska man ta mig sjutton stanna hemma, i vart fall inte ha några sponsorer, ha någon blogg eller prata med media.
Så om jag bestiger Kebnekaise, gäller samma sak då? Får jag inte prata om det om jag inte har fört ”sporten” framåt? Har jag sponsorer så jäklar vad tokigt! Bloggar jag om det eller lägger ut mina bilder på nätet så har jag förhävt mig så det heter duga, - tro ta mig sjutton inte att du är något din fjolla!
Nä, nä, nä - inga såna klätterbilder på nätet!
Men om mina polare tycker att det är kul att läsa om min sväng till Kebnekaise då? För att de själva funderar på att åka. För att de tycker att det är ett spännande äventyr. Okej då, men håll dig till amatörsidorna på nätet då! Men media då? Om de ringer och vill göra en intervju? En artikel om Kebnekaise i en svensk friluftstidning? Eller radio? Nej, nej, nej!!
Om jag sen åker till Galdhöpiggen i Norge? Får jag prata om det? Hrmph!
Och sen drar jag till Kilimanjaro. Nu börjar polarna dessutom bli väldigt intresserade, Kilimanjaro är ju en äventyrsdröm som de haft i många år, yeah, skriv om det! Och sen Mont Blanc och Elbrus och Aconcagua. Och sen till Himalaya, Muztagh Ata 7500 m, och därefter Cho Oyu 8200 m. Världens 6:e högsta berg. Nu tycker de att det börjar bli väldigt spännande även om det passerat gränserna för vad de själva kan tänka sig att göra på semestern.
Men se nu hände något på vägen. Det där med att inte skriva om Kebnekaise var ju bara menad som ironi. Men någonstans utmed vägen har det blivit verklighet. Det händer något när man hamnar i Himalaya. Nu finns det massor av människor som har åsikter om det ena med det tredje om vad man ska göra, hur man ska göra, varför man ska göra, vem som ska få prata med media, vad man får säga där. Nu helt plötsligt ska man baske mig inte åka på någon bergssemester längre, och definitivt inte göra det som som "jobb", dvs. med hjälp av sponsorer eller betalda artiklar mm, - om man inte gör det på rätt sätt!
Vad hände på vägen?
Men är det okej att skriva om en tur om man försöker göra det på ett annorlunda sätt? - trots att berget är högt? Är det okej då? Då är ju i alla fall något nytt? Nej, nej, nej! Fjolleri, allt ska göras som det alltid har gjorts och det med basta! Men för sjutton, gör inte som någon annan, du måste göra något nytt!!!
En del tycker att man måste ”föra sporten framåt”. Vilken sport? Jag idkar friluftsliv! Vem är det som avgör om jag sportar eller idkar friluftsliv? Vilken sport då? Jag går upp på ett berg. Vad är det för sport? Bergsbestigningssporten? Alpinism säger en del. Jaha. Bara så ni vet så för egen del så är det i princip bara "promenad" på de berg jag håller på med, ja, som typ västra leden på Kebnekaise, fast på högre höjd. Så det är sporten alpinism. Jaha. Jag trodde alpinism var något annat men jag får inte ont i magen om ni har behov av att kalla det för det så det går bra. Men vem är det som avgör om det är det ena eller det andra? Något internationellt idrottsförbund? Eller någon slags bergsgud?
Om man har sponsorer? Om man är duktig? Om man har en blogg så allmänheten vet om vad man gör? Eller media uppmärksammar en? Om jag själv kontaktar media för att få fart på ekonomin? Varför är det okej att blogga om en tur till Kebnekaise men inte om Himalayas högre toppar?
Vem ska få göra vad? Vem ska bossa?
Jag är helt med på att det ska finnas gränser för vad man ska få göra i bergen. Varken skit eller prata skit i närheten av andras läger! Eller föresten, jag bossar! Hädanefter är det slutskitet!
Jag springer lopp. Inte fort. Gör det någon skillnad? Springer gör jag ju. Jag är absolut inte snabb men jodå, jag springer i alla fall. Om jag bloggar om det så har jag inte sprungit varken mer eller mindre. Skulle jag en dag få en sponsor som hjälper mig med skor och mat till träningen så springer jag fortfarande. Ingen bryr sig att ha en massa åsikter, de som är intresserade läser bloggen, that’s it.
Är jag duktig på att dra in sponsorer så kan jag kanske rent av leva på det. Då blir jag professionell. Trots att jag springer långsamt. Är det möjligt? Att en ”bara vanlig löpare” kan vara professionell och ha sponsorer? Tja.
Jag tänkte försöka mig på Maraton de Sables. Ett värsinglopp i Sahara där man springer dagsetapper i 6 dagar, i snitt en maraton om dagen, längsta etappen är nästan 10 mil tror jag. Nu är det värstinglopp men jag är fortfarande en riktig långsam löpare. Jag har som målsättning att lyckas ta mig runt med minsta möjliga pina. Om jag får sponsorer, vad har jag blivit då? Har jag några regler som jag måste följa för att få göra det jag gör? Utöver reglerna i loppet alltså. Finns det någon som framför såna regler? Nej. Inte vad jag känner till i alla fall.
Inom bergsbestigning på hög höjd vållar det här jättestora problem. När vanliga människor tar sig an de högre topparna. I löparvärlden är det inget problem eftersom jag aldrig har sprungit Göteborgsvarvet på ens dubbla segrartiden. De som befinner sig i eliten är inte på något sätt hotade av mig. De har ingen aning om vem jag är. Det gäller även om jag har sponsorer, bloggar om vad jag gör eller media skriver om mig. Skulle de läsa om det i Göteborgs-Posten till frukosten så skulle de inte starta ett krig om det.
Men när en vanlig människa åker till de stora topparna i Himalaya, och kör så att säga VårRuset där, då blir det kaos. För det är fullt möjligt. Det är inte svårare än att höghöjds-nybörjare kan ta sig upp på ett värstinghögt berg. Om nu vanligt folk åker till de högsta bergen, kör sitt race, har sponsorer, har medias uppmärksamhet, hela kitet. Varför blir det sånt kaos? Varför har folk så mycket uppfattningar om just det här? Vad är det som gör att en del har så stort behov av att tycka så mycket om just det?
Hallå, jag funderar på att...ähh...förresten...glöm det!
------------------------------------------------
Här har ni min engelska facebooksida.
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.
Och här har ni min hemsida.
------------------------------------------------
Vad gör dem till mer äventyrare än en människa som är ute i skog och natur varje vaken minut?
Är man äventyrare för att man inte befinner sig på hemmaplan? Är man äventyrare för att man håller sig på lite högre höjder?
Ett äventyr är ju vad man själv gör det till. För någon som aldrig lämnat asfalteradevägar är tanken på att få tända en lägereld ett äventyr. Sådant funderar jag mycket på just nu.........kul med funderingar =)
/H
Är det vilken utrustning man har som är avgörande?
Är det hur många "beundrare" man har som avgör?
Det här med äventyrare på visitkortet tycker jag faktiskt är lite lustigt. Tror jag ska skaffa mig ett eget där det står äventyrare. Här på "mitt kontor" är jag värsta äventyraren enligt de övriga. Det kanske är en kvalifikation??? Att andra tycker att man är ute på äventyr??!!
=)
Bra blogg btw!
/H
Äventyrare är en sak och proffs är en en annan sak. Proffs kan man vara på lite vad som helst, t.ex. proffs-äventyrare och proffs-bergsbestigare. Och proffshöjdhoppare.
Vem som är proffs på höjdhopp är ju inte så svårt men vad är det som gör att en äventyrare är proffs-äventyrare och vad är det som gör att en bergsbestigare är proffs-bergsbestigare?
Inom bergsvärlden, och förvisso då en del av äventyrsvärlden eftersom många äventyrare ränner i de höga bergen, har proffsen en slags tolkningsföreträde till alla "ska" och "måste" och "rätt" och "fel". Alla som inte är proffs ska rätta sig i leden eller helst stanna hemma.
Men vad är det som gör dem till proffs?
I'll be back! =:)
Det du skrivit ovan var görbra! Snudd på toppenbra, men du hade ju redan rätt kommentar om närsk-tarna.....
go tur framåt!