Hallå, Anneli här, hemma från Pakistan! Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, vilken sommar, vilken sjuheslikes jäkla sommar!!! Den roligaste sommaren i hela mitt liv, och aldrig har en resa förändrat mig som människa så mycket som den här. Detta trots att jag inte kom en endaste meter över baslägerhöjd. Utan tvekan, den som har roligast vinner!

När jag fick utmärkelsen Årets Äventyrare i våras, och samtidigt valde att släppa på min minst sagt hardcorebakgrund i magasinet Filter sa det booom. Snart fanns det en hel drös med tidningar på Ica med artiklar om mig, radio, tv, hela köret. Jag var tvungen att sålla bland alla journalister som hörde av sig. I maj drog jag till Pakistan för att försöka tälta på toppen av ett 8000-metersberg i min hardcorestil, dvs. utan bärare, utan camps eller annan utrustning på berget i förväg, utan fasta rep och utan syrgas - bara jag, min ryggsäck, berget, bergsgudarna och livet på tu man hand. Och jag tänkte att det blir lite lugn och ro ett tag. Haha, hur galet fel kan man inte ha alltså!

 
Redan samma dag jag anlände var det dags för pressfotografering!

Sverige är ingen stor äventyrsnation och här vet de flesta inte vilka äventyrare som bestiger de höga bergen i hardcorestil som jag kallar det, eller vilka som gör det med hjälp, vilket jag lite kaxigt kallar mjukisstil. I andra länder har de betydligt mer koll på sånt. Typ som i Pakistan. Man har stenkoll.

Det började med att Explorers Web, jag tror världens främsta hemsida om hardcoreäventyr, skrev en stor artikel om mig direkt efter att jag anlände till Pakistan. Skycamping. Om det sa booom i Sverige under våren så sa det nu BOOOOM! I stort sett alla som håller på med äventyr i Pakistan, och i stort sett alla turister som var där för att äventyra, kände på några dagar till den svenska tjejen som kör hardcorestil alldeles ensam och dessutom ska försöka tälta på toppen och många kände även till hennes värstinghistoria. Namnet the Skycamper var satt så det stod härliga till.

Sen ryktades det att den här jäkla tjejen var uppe alldeles ensam i bergen i restricted area, där man inte får gå själv, i 9 dagar, för att acklimatisera sig. Så gör man inte i Pakistan. Vad är hon för en vildbatting?

Ja, och sen var det en tjej som tar sig runt alldeles själv i Pakistan, ingen guide, inget nåt, hon bara åker lokalbuss, och fixar och grejar i stort sett allt själv. Vem är hon? Och så fick de också veta vem det var.

Och så pratades det om en tjej som shoppar i Skardu, sista stora stan innan bergen, som har kortklippt hår i värsta crazystilen, tatueringar och som kör musik på hög volym från bh:n och som ler och skrattar och pratar med alla. Vad är det som händer? Vem är hon?


Pakistanierna tyckte jag hade en himla glad och trevligt pyntad hardcorestil - jag tyckte precis detsamma om deras lastbilar! Yeaah - den som är gladast vinner!

Det är the Skycamper, Anneli Wester, från Sverige, tjejen som kör själv, som tältar på toppen, och som, ja, hon som har brände upp sina fingrar när hon drabbades av värsta tortyrvården efter att ha utsatts för övergrepp. Herregud.

Ni fattar. Det var lite mer än vad Pakistanierna var vana vid.

Hur gick det med det då? Kunde de ta det? Ja, absolut kunde de ta det. Pakistanierna har varit så otroligt vänliga, hjälpsamma och visat mer respekt än jag upplevt i hela mitt liv tillsammans innan tror jag. Till det alla turister och klättrare som också tyckte att det här var kul.

Det blev inte bara kul, det blev helt crazy. Jag har aldrig fått så mycket frierier i hela mitt liv tillsammans som jag fick i Pakistan under två månader. Jag har aldrig fotats av fans så mycket, jag har aldrig blivit bjuden på middag och fika och whiskey och ja, allt!!

Jo, precis allt. En del behöver bärare, jag skulle behöva bodyguards.

Nix, inte alltid huvudet upp och fötterna ner på den här resan men utan tvekan, ibland är det bättre att ta skydd i skugggan än att glassa i solskenet!

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta, jag har bokstavligt talat sovit med byxorna på för att ja, ni fattar. Jag har bokstavligt talat hållit i dem. Hållit i sovsäcksdragkedjan inifrån för att den ska förbli stängd. Jo, på riktigt alltså. Vilket fullständigt crazy kaos. Men bara på kul-nivå, aldrig över gränsen, ja, möjligtvis den dretfulla grabben som ville jag skulle komma ut och äta middag med honom och som blev frustrerad för att han inte fick upp dragkedjan på mitt tält så han kunde släpa ut mig och stod och sparkade på tältet – get f*cking out of there!! Herregud. Faktiskt kul det också. Crazykul. Fankemig farligare i baslägret än upp på berget!

Ja, verkligen, herregud vilken resa. I Pakistan dricker de svart te med mjölk och socker. Det kallas Pakistan style. Jag drack kaffe och när de frågade hur jag ville ha det sa jag hot and strong. Det blev Anneli style. Hot and strong. Det gällde sen allt. Ni fattar.


Anneli style, undrar om de någonsin glömmer det begreppet i Pakistan eller om man får dras med det resten av livet. Haha, det bjuder jag på. Här passerar jag en camp på den sju dagar långa vandringen in till baslägret och vips, en stol, soppa, te, behöver du något mer?


Det fanns en annan liten rolig Anneli-style grej. Jag äter ju inte mycket kolhydrater, pasta, bröd, ris och sånt, och det bjuds ofta på kakor och jag säger då nej tack, thanks, but I don't eat sweet stuff. No cockies? I don't need, I'm sweet as I am. Hmm, so what do you eat? I go for meat. Haha, blev himla kul efter ett tag när jag bokstavligt talat fick kött i present - vad sägs om den här jakbiffen? Stackars djuren fick gå in till baslägren över stenskrovlet och sen tjoff och pinfärsk biff.

Om vi då lägger till att jag hade ett problem att ta tag i under resan, att jag hade klantat en grej med en polare, och behövde bli vän med mig själv igen. Vad som hände var att jag inte bara blev bättre polare med mig själv än jag någonsin varit, utan jag blev av med en papegoja som suttit i skallen och klagat och anmärkt på allt och inget jag gjort i hela mitt liv. Den var ruskigt tjatig och den flög sin kos och har inte kommit tillbaka än. Det innebar också att jag blev av med ett behov att alltid ha en slags säkerhetsmarginaler i livet, någon slags kontrollgrejs. Det försvann också, ingick i paketet. Det tog ett par veckor att komma dit och en sen dess är jag mer fri inombords än jag någonsin kunnat drömma om. Bara så där. Det innebär att jag vågar så otroligt mycket mer och att jag har fått enorma mängder energi att lägga på annat. Haha, ibland tänker jag att det kanske inte var så dumt med det där kontrollbehovet i alla fall, det funkade som en broms. Nu undrar jag ju vad i hela friden det blir det av en sån som mig utan broms. Hahaha, kan bli ruskigt spännande.

Och ja, det var precis vad det blev där borta i Pakistan. Ruskigt spännande. Herregud vad crazy. Men så attans jäkla kul.

Rock n'roll med 20 miljonstaden Karachis näst högste polischef som var på 10 dagars hikingsemester och hade med sig över 30 bärare med bl.a. sex flak öl, fyra flaskor whiskey och jag vet inte hur mycket röka. Han kom precis när jag skulle ut från berget, jag ville gena över ett pass för att spara några dagar men hade inte tillstånd för det passet så han blev så att säga mitt tillstånd och jag hade sällskap med honom ut och återigen, herreguuuud, här snackar vi hardcorefolks och jag får nog dra i censurspaken här men kan i alla fall säga att jag firade att mitt kontrollgrejs hade försvunnit genom att rocka loss ordentligt i hans sällskap och japp, grabben har rockingskills. Hjälp. Skulle behöva några av hans 15 bodyguards hemma i Karachi. Jag kallade hans sällskap för the Rescue Team, med tanke på den portabla baren.

Men det räcker inte.

Jag har äggstockar som kastade in handduken för 20 år sedan och som inte har funkat sedan dess men förra hösten vaknade helt plötsligt den ena äggstocken ur sin törnrosasömn och hela mitt system åkte värsta roller coaster hela hösten. Det har lugnat ner sig men systemet rockar fortfarande rejält när jag har ägglossning och ja, det rockade så till den grad att jag till slut vägrade gå ut ur tältet på över ett dygn när det var som värst. Som tur var hade jag support av en kanadensisk tjej som riggade upp värsta discot i mitt tält för att underhålla mig. Herregud vilket snurr.

Sweet madness, let us just play with the angels tonight, okay?


Grace McDonald kallade mig för Number One Badass, hon var inte illa hon heller så hon gick som Nummer Två Badass. Här fixar hon med ett helt jäkla underhållningscenter i mitt tält när jag vägrar gå ut. När grabbarna frågade vad som stod på och om jag var okej så var det stående svaret girls stuff.


Grace var dessutom jurist som jag så tillsammans var vi the Badass' Lawyers. Här färgar hon utväxten i håret på mig. Japp, min sponsor salong HAIR i Angered hade skickat med mig Swartzkopf hårfärg! Jag skyller allt på Tina Alich, de var hon och de andra tjejerna som klippte mig och den där frissen var ju fullständigt livsfarlig!!

Dessutom, när jag kom i puberteten fick jag lockigt hår men när äggstocken pajade blev det rakt igen, men nu kan man väl säga att jag gör repris på puberteten fast i turbofart och japp, lockarna har kommit tillbaka. Det gjorde att den där frisyren som pakistanierna tyckte var bra hardcoreaktig blev än mer wild och crazy – på bara några veckor hade jag helt plötsligt alldeles lockigt hår och de undrade naturligtvis hur i hela friden det gick till.


Håret kunde ett tag inte bestämma sig för om det skulle vara lockigt eller rakt och herregud.

Totalt crazy. Jag var crazy, andra var crazy, hela alltet var helt uppåt väggarna crazy. Men jag tyckte det funkade ändå. Jag gillar ju den där Anneli och även om hon klantar ibland så är hon himla okej ändå, och så gör vi det bästa av det istället. Och det blev verkligen så. 


If you can't get rid of the demons - invite them for a dance!

Men hallå, bergen!!! Hur blev det med bergen då? Haha, ja, just det.

Det blev inte mycket alls. Förhållandena i år var helt extrema.

På Gasherbrum II  ska man först över ett isfall, en glaciär som slingrar sig och har massor av knöcklor med sprickor huller som buller. Det är direkt efter baslägret alltså. Vissa år är det lugnt att gå där, andra år lite lurigare, i år var det fullständigt livsfarligt. Dels var det dolda glaciärsprickor som folk trillade ner i. Det var ju lugnt eftersom de satt fast i rep, men jag som går ensam? Min plan var att repa upp mig med mitt lilla rep på de lurigare passagerna men i år hade jag fått repa upp mig så mycket att jag inte hade kommit fram till camp 1 förrän till jul. Det funkade inte. Sen var det väldigt mycket s.k. seracs i år, stora bitar av is som kan bli stora som höghus. Eftersom glaciären hela tiden rör på sig så rör även seracsen på sig och vips så rasar de. Vem vill ha en isbit stor som ett hus i huvudet?


Gasherbrum II är pyramiden längst bort, men först ska man över det här isfallet. Noop, inte den här gången.

Sedan var det det här med snön. Precis som det är olika mycket snö olika vintrar här hemma så var det i år extremt mycket snö på hög höjd. Det rullade ner killerlaviner stup i ett. Vem vill åka med i en sån?


Killerlavin på Broadpeak. Leden går precis till höger där snömolnet kommer att dundra ner några sekunder senare. Man träffas vanligtvis inte av själva braksnön i lavinen när man är på leden men man kan få en rejäl kyss av plymen och det blåser som attans och det gäller att kunna hålla sig lugn och inte få panik för det dröjer en stund innan det passerat och man får komma tillbaka till världen. Det gick tre såna här laviner just här den här morgonen, plus två mindre strax bredvid. Foto Grace McDonald.

När en tjomme vaknade i tältet en morgon uppe på berget hade hela tältet flyttats en rejäl bit, utan att han hade märkt det, och shit, det hängde på kanten till ett stup. Ena kängan hade trillat över kanten så han fick försöka gå ner med en känga, men när han kom till ett ställe där han behövde stegjärn så han fick ringa efter hjälp så de fick komma upp med en känga till honom. Jag har ingen satellittelefon så jag kan inte ringa efter nya kängor. Skämt åsido, det var ju livsfarligt.

Så jag valde att inte gå. Förhållandena var helt extrema och i stort sett samtliga expeditioner på de fyra 8000-meterstopparna i området avbröt i år. Några valde att fortsätta och några kom upp på en del toppar, men det kostade ett liv och en klättrare försvann. Jag vet inte hur det gick med honom, om han återfanns men i så fall var han med största sannolik död. Jag kör play men play it safe. Jag försökte byta berg, till Broadpeak, inte för att tälta på toppen utan bara för att bestiga berget men det tog för lång tid att få fixat tillståndet så till slut kunde jag inte vänta längre, och det var extremt mycket laviner där också så det var lika bra det och då slapp jag dessutom betala de 1 500 dollar det kostade. Men utan tvekan, jag kommer tillbaka, kanonkul och jag kommer tillbaka!



Ja, faktiskt så kul att jag tänkte åka igen redan den här veckan. Fast till Tibet och Cho Oyu, 8 201 m. Tidigare hade jag svårt att hitta något företag som vill låta mig hänga på i min stil, de krävde att jag skulle ha guide eller bärarare, men nu är det inga problem längre, jag är respekterad internationellt för det jag gör och för min kunskap och kan välja mellan flera företag. För er som inte är så slängda på sånt här så funkar det så att företagen köper tillstånd som man sedan köper in sig på, det är svindyrt och väldigt meckigt att fixa alla tillstånd själv. Men tyvärr är Tibet stängt för utlänningar just nu så det sket sig med den saken. Men som sagt, I'll be back!

Så shit vilken jäkla resa. Både i yttre världen men även inombords. Jag kom som sagt inte över baslägerhöjd men har haft den roligaste resan i hela mitt liv. Det är något jag är väldigt glad över, förra gången sket det sig ju lite med glädjen för att jag hade ett världsrekord att rocka med, och det var ju inte alls min grej. Rekord är fokus på prestation, jag gör det här för att jag tycker om det och för att ha kul. Nu har jag haft roligast ever och det helt utan prestation över huvud taget. Snacka om raka motsatsen och jag är toknöjd med det!


Det blev inte en höjdmeter men jag och livet rockar bättre än någonsin.


En skog med vildrosor - bättre än alla världsrekord i världen!!

Jag skippar att skriva en artikel den här gången eftersom det ju inte finns någon direkt bergsbestigning att skriva om och en del får nog ett psykbryt om jag skriver en artikel om mitt rockande med grabbarna i baslägren! Haha, nej, jag gör så att jag skriver diverse blogginlägg här på olika teman istället.

Förresten, anledningen till att jag inte skrev från Pakistan var att det tog så attans lång tid att ladda upp bilder. Det var dessutom skönt att ta paus från allt och bara rocka med livet. Jag skrev dock på facebook och hade en polare här hemma som rapporterade lite också. Ni som vill kolla på bilder så finns det ett fotoalbum på min facebooksida också och det kommer fler bilder där. Länkar till facebook längst ner.


Kolla vem som helt plötsligt drutta in på internetcafét innan jag drog till bergen. Fredrik Sträng. Vi sågs sen mycket i Broadpeaks basläger.

Slutligen, vad ska jag göra nu då? Ja, nu när jag har släppt det här med kontroll och grejer så känns det helt plötsligt helt odramatiskt att skriva den där boken om varför jag håller på med det här, hur livet har format mig till den jag är osv. Det var tänkt att jag skulle träna på att skriva lite andra böcker först innan jag vågar ta den, men nä, det behövs inte, take me or leave me, och så tar vi den boken nu!! Det blir hösten och vinterns projekt, och så gör jag en del kortare resor för att vädra skallen och själen. Det blir också några föreläsningar hos företag och om du har funderat på att boka mig så är det ett bra läge nu i höst.

Ni som undrar vad som händer med de metrar ni sponsrat mig med så flyttar allt bara med till nästa resa, om det blir Pakistan igen eller Cho Oyu, det vet jag dock inte än. Vill man få sitt namn eller företagslogga på tältet så är det bara att hojta till!!

Så, jag sammanfattar den här resan med play but play it safe - och det gäller numera även i baslägret, och att återigen konstatera att den som har roligast vinner!

Och så avslutar jag med några rader jag skrev när  jag kom hem.