Facebook är inte så dumt. Där kan jag kommunicera med folk på ett mer avslappnat sätt, ge en inblick i mitt liv, vardagsgrejs, som är för smått för att skriva ett helt blogginlägg om, men där helheten i längden ger en bild av vem jag är, hur jag funkar och hur mitt liv ser ut.

Ibland knorras det lite, bakom kulisserna i mejl och sånt, att jag inte ska skriva om negativa saker jag gör, att jag måste tänka lite mer på att jag är en förebild osv. Jag har funderat på det där och har bestämt mig för att förebilden får kliva lite åt sidan för att ge företräde för verkligheten. Jag har en väldigt speciell historia och jag är också lite annorlunda som människa och jag gör udda grejer så jag tänkte att det faktiskt kan vara intressant att följa mig ocensurerad.

Hur mycket man klarar att bjuda på sig själv är ju väldigt individuellt, i vissa former klarar att bjuda ganska rejält på mig själv. Dessutom ska man besitta förmågan att kunna leverera det i text och det verkar jag också klara. Jag är ju ganska vild i skallen, eller vad man ska kalla det, och jag klarar att skriva om det också, och jag klarar att skriva om mentala fel och brister. Så varför inte ta tillfället i akt, att låta de som är intresserade följa mig som jag är? Ingen tillstädad specialversion som ser bra ut men som inte finns i verkligheten. Såna kryllar det redan av dessutom.

En del undrar ju hur man är funtad som äventyrare. Varför då inte passa på att bjuda på en äventyrares liv som det är? Nu när det finns en som faktiskt både kan och vill bjuda på sig ordentligt? Nu är jag inte så representativ som äventyrare, jag är udda som människa och även som äventyrare, men oavsett, varför inte passa på att bjuda på en annorlunda människas liv som det är? Jag är ganska ny på det här men det finns ju potential att det här kan bli himla intressant rent av.

Låt mig ta ett exempel. I höstas sket sig tillvaron alldeles för mig och jag blev tokigt rastlös och körde som en galning med bilen på nätterna. Och ja, jag skrev det i min facebook hur jäkla galet det än var. Ingen tillstädad verklighet att jag minsann är så präktig och alltid håller farten och som äventyrare är jag säkerheten själv och bla bla. Jag tycker absolut att man ska hålla farten, det skriver jag, men jag klarade det inte. Verkligheten var dessutom att om jag tog en stänkare så körde jag inte. Nolltolerans. Inte en meter jag körde. Så det blev en del whiskey, bara för att bilen skulle stå. Det skrev jag det också. Och då skramlade det till i mejlen igen. Men det var ju bra, att bilen stod still alltså. Att jag kunde hitta sätt att sansa ner tokkörningen. Polarna såg ibland till att jag fick i mig nåt så bilen skulle stå. Vad som helst, men inte köra. Jag skrev också att jag ligger väldigt lågt på skalan för att riskera att hamna i alkoholmissbruk, hade den risken funnits så hade jag supit ihjäl mig för länge sen så just nu är whiskeymetoden himla bra. Skrammel i mejlen. Men är inte det här mer intressant än att jag skulle ge en städad version som är så att säga rumsren? Och egentligen oavsett om det är rätt eller fel eller whatever, utan just bara för att det är som det är.


Sorry men jag dricker inte bara superduperrätt och är inte bara superduperrätt!

En del blir besvikna på mig, att jag inte är så perfekt och idealisk som de har målat upp, men sorry, det kan jag inte göra så mycket åt. Jag är som jag är, take me or leave me, utan frågan är om jag ska skriva som jag är eller en mer tillstädad bild av mig. Jag kör ocensurerat. Så blir det framöver också. I facebooken precis som här. Fast i facebooken blir det mer vardagsgrejs alltså.

Nyligen fick jag en annan funderare. På vilket språk ska jag skriva min facebook? På svenska eller engelska? Ja, det är inte helt lätt att veta. Jag reser ju vanligtvis 4-5 månader om året och träffar massor av människor som vill ha fortsatt kontakt med mig. Helst vill de att vi ska mejla men det funkar inte, jag skulle drunkna i alla mejl jag skulle behöva skriva – dessutom på engelska. Jag har inga problem att prata engelska och har kommit så långt med det att jag kan skämta avslappnat och vara en lustigkurre om jag så önskar, men det är betydligt svårare att vara avslappnad i skrift. Så vad ska jag göra av alla kontakter och grejer?

En del är ju viktiga kontakter så de får lite vip-behandling, jag tar mejlen och vårdar den väl. Det var en sån kontakt som resulterade i att jag bjöds till Oman härom veckan för att föreläsa. Men resten, alla så att säga ”vanliga” människor? Jag måste ha en länk till dem på nåt vänster. Där fyller facebook en bra funktion. Så jag tänkte att min facebooksida får bli på engelska, då kan jag kommunicera med alla där. Så jag har testat. Jag började skriva på engelska.

Meeeen! Hur kul är det att skriva på engelska om vardagssaker? Det liksom funkar inte. Känslan försvinner. Vardagskänslan. Kontakten med språket. Det spontana. Noop, funkade inte alls. Jag vill ge er en spontan, rak och ärlig bild av vem jag är och hur jag funkar. Då räcker mina engelska skrivsills inte till helt enkelt.

Så jag fick grubbla lite igen. Jag vet inte om det här blir en bra lösning men nu har jag två facebooksidor, en på svenska och en på engelska. Jag tror det kan bli bra men man får kosta på sig lite ödmjukhet, det kan bli fel det också, nåt som jag inte tänkt på kan poppa upp. Testning pågår.

Det finns en annan sak som det ibland knorras lite om, - kan jag inte lära mig först och sen visa mig, så att säga. Jag gör alla möjliga misstag, nybörjarfel om allt och inget och stora fel så det brakar ordentligt om det. Så lär mig först och skriv sen. Men nej, det är just det jag inte tänker göra. Välkomna på min resa! Jag vill ju visa hur det är, och just vad det gäller äventyrarens värld så är det en värld som jag inte kan så mycket om.

Jamen kan du inte snacka med de som kan lite mer då? Ja, jo, jag lyssnar gärna på goda råd men samtidigt så är jag sån att jag gärna vill försöka både tänka och vistas utanför boxen för att lättare komma på nya lösningar och jag vill inte bli ytterligare en av något som redan finns, jag vill försöka bjuda på en ny kaka. En ren pur Anneli-kaka.



Då måste jag våga testa nytt och för att låta kreativiteten flöda fritt så är det ibland bättre att inte hänga i andras kök, så att säga. Jag vill dessutom klara att göra saker som är svåra, utifrån mina förutsättningar alltså, och det fordrar ibland helt nya lösningar och då kan jag inte tänka som andra tänker, jag ska ju komma på något nytt. Följer jag andras recept så blir det ingen Anneli-kaka helt enkelt. Då blir det på sin höjd en halvdassig kaka som är en blandning av en massa annat men inte jag.


Take me or leave me!

Det kostar på, det blir mycket misstag men det är jäkla nice när man får till det, då är det värt misstagen. Och jag vill bjuda er på verkligenheten i hur det är att snickra på den där kakan. Och för all del, det är ju just det här som är mitt liv, min vardag, den jag är. Det är i det här vardagslivet jag får mina idéer, när jag sliter med träningen, mig själv och livet som jag får inspiration till att klurar ut lösningarna. Hur mycket jag än önskar så kan man inte få dem i en cornflakespaket. De kommer inifrån och ur mitt vardagsliv. Välkomna att ta del av det! 

Hej svejs!
________________________
Här har ni min engelska facebooksida. 
Här är min privata svenska facebook, där går det bra att följa mig.  
Och här har ni min hemsida. Där kommer snart nytt, heja!
________________________