Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Vinnare av juryns specialpris i Anadyr, Tjukotka

Motivering:

För största visat mod och ärlighet.

Har just klarat av att ta mig hem igen och skriver då detta:

”Det känns lite som jag är en deltagare i en film. Ett drama. Så klart. Med ständiga förändringar. Där jag från det ena momentet till det andra inte vet vad som händer.”

 Detta skrev jag i förrgår. Snöstormen pågick i Anadyr. Oro hade börjat spridas i gruppen. Skulle vi ens kunna ta oss ut ur Anadyr? Hade det inte varit för tjejerna hade jag gärna stannat! Jag gillar lokalbefolkningen, vintern och vissa delar av maten!

 Plötsligt ett fönster i snöstormen. Alla ombord. Men var alla gränser öppna? Till och med Finland hade stängt. Så fick vi veta att Ryssland stängde sina gränser. Chefen för Yakutsk Film Festival där filmen också tävlade ringde och sade att den annullerats. Murmansk där filmen också tävlade, likaså. Skulle vi ta oss ut?

 En av de absoluta höjdpunkterna på festivalen var de nya vänner som dykt upp i mitt liv. Klipparen Mik Stampe Fogh, Nastya Polyakova, översättaren, Julia från orten och så en herre jag tror kommer att bli en mycket god vän, Malcolm Dixelius. Alla helt underbara människor! Strax innan vi bordade planet, så bad jag honom hjälpa mig köpa en biljett, som skulle ta mig ur landet så fort vi landade i Moskva. Det kändes som om att snaran började dras åt. Jag hade en Aeroflot biljett som jag fått bråka om med arrangörerna påföljande dag. Först hade jag varit på väg till Köpenhamn, närmast Malmö, så i panik bokades biljetten om till Stockholm Helt i onödan. SÅ jag hade en föraning att paniken är på väg att stiga snabbt! Så jag bad min vän Malcolm att hjälpa mig boka om så jag kom på samma plan som honom. Dyrt som satan, min dyraste biljett någonsin. Men vi visste inte förrän vi landade i Moskva om jag fått biljett.

 I Anadyr trodde man att det fanns 2 covid-19 fall, men visade sig att det inte var så. Helt lugnt på resan. Någon ansiktsmask. I Moskva, fullt av skyddsmasker och väldigt lite folk på gatorna. Ingen tog tåg eller tunnelbana, så mycket trafik, men vi hann med på KLM planet. Vi var inte de enda svenskarna. Stefan Persson, målvaktstränare i Spartak Moskva och Modo legenden Tobias Viklund, skyndade sig ur landet. Spännande samtal om deras liv i Moskva.

 Landade i ett folktomt Stockholm. Nu på tåget på väg tillbaka till Malmö. Folk verkar ta det ganska lugnt. Skönt. Jag hoppas folk nu lyssnar på vetenskapen och litar på statsepidemologen!

Föregående Nästa Startsida
Avexplorermikaelstrandberg Publicerat 2020-03-19 Läst 6127 ggr
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Läs inlägget

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Läs inlägget

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.

Läs inlägget

Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.
Till artikeln

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg