"Hör du det där?" frågade Hannah mig i mörkret, tände sin pannlampa och började ta på sig den stora dunjackan.
Pink paus. Inte lätt i -22 grader C (-7,5 Fahrenheit). Och inget nöje. Men nödvändigt. Jag hörde samma ljud som Hannah, tittade på min klocka. 00.02. Det var fyrverkerier någonstans. Men långt borta. Då insåg jag det. Det var nyårsfirandet för 2025.
"Gott nytt år, älskling!" sa jag till Hannah.
Jag somnade om direkt. Vaknade klockan 5 på morgonen. Vi hade sovit 9,5 timmar. 8,5 timmar natten innan. Jag sover alltid fantastiskt ute i tältet. Varför? Frisk luft gör skillnad. För det mesta är jag trött i både kropp och själ. Den här gången ville Hannah och jag – hennes önskan – lägga till en natt i tältet jämfört med förra året, så vi kunde bestiga det högsta berget i mitt län, Dalarna, den 1204 meter höga Storvätteshågna (Gealta på samiska). Jag tyckte att det var en bra idé, men efter 32 dagar på Grönlands inlandsis 3½ månader tidigare var det inte mitt förstahandsval för hur vi skulle spendera den här korta tiden tillsammans. Men så fort vi började klättra upp från STF Grövelsjöns parkering, som erbjuder fantastisk utsikt över den norska sidan, kände jag mig väldigt lycklig och privilegierad. Och att se Hannah känna detsamma förstärkte bara känslan av lycka.
När det började mörkna, runt 14.00, var tältet uppsatt, köket gick på högvarv, och himlen ovanför oss var mycket klar och full av blinkande stjärnor. Inga människor förutom oss. Jag hade samma känsla som på inlandsisen, en genuin känsla av frihet. En känsla jag tror bara kan hittas i naturens stora, tomma vidder. Det är en känsla som är svår att leva utan. Men det kräver alltid hårt arbete att hitta den.
Hannah vaknade och mådde dåligt. Hon kräktes så fort hon försökte äta eller dricka något. Vi försökte med små klunkar vatten, kex, de vanliga alternativen, men inget hjälpte. Jag misstänkte att det troligen var uttorkning. Kanske lätt hypotermi. Eller jetlag? Hon hade inte druckit eller ätit mycket, och även om vi hade tagit med lax och älgkorv som mat, åt hon en måltid vid 15.00 när vi kom tillbaka från klättringen och gick sedan in i sovsäcken. Det var mörkt ute. Sovsäcken är en fantastisk plats. Men man måste äta och dricka. Minst 3-4 liter per dag. Den torra kylan tar mycket energi, även om utrustningen är riktigt bra.
Vi bestämde att jag skulle riva lägret, packa allt i pulkan, en ryggsäck och en dragväska från Jemtlander. Och hon skulle bara ta sig hela vägen tillbaka till parkeringen, ett par timmar bort, och möta mig där. Det var fantastisk sikt och lätt att följa rutten, och så gav hon sig av. Jag var säker på att jag lätt skulle hinna ifatt henne på vägen och att det skulle ta en hel dag att komma tillbaka. Så blev det inte. Hon var snabb. Och väntade på mig, återhämtade sig med vätska ett par timmar senare. Hon återhämtade sig snabbt och en timme senare stannade vi för den traditionella stora pizzan i Idre.
Små draman som detta, när det är viktigt att samarbeta till 100 %, har en tendens att vara bra eller dåliga för relationen. I vårt fall, väldigt bra!
En fantastisk start på det nya året!
