Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Sponsorer; 3 råd som kan vara avgörande

"Mikael, kan du berätta för mig hur jag får tag på sponsorer?"

Jag har bokstavligen fått den här frågan tusen gånger under mina 25 år som resenär. En tredje del av alla mejl som jag får, ett hundratal i månaden från världen över, rör den här frågan. Oftast är det från unga människor som står i begrepp med att ge sig ut på sitt första äventyr. Jag håller själv på med utmaningen att försöka få tag på passande samarbetspartners en stor del av mitt liv. Det är inte lätt.

"Jag har världens bästa idé på gång och jag vet att det borde vara lätt att få tag på sponsorer, men vem skall jag vända mig till?"

Det är oftast följdfrågan från samma mejl. Att tro att man passar perfekt för att få en sponsor räcker helt enkelt inte. Och vet då att i stort sett alla sponsorförfrågningar nekas! Det spelar liksom ingen roll hur ens idé ser ut om man inte har gjort någonting betydande innan. Sponsorer får man med tiden.

Men, jag har satt ihop dessa tre råd för att visa hur man kan gå till väga:

1. Behöver man verkligen sponsorer? Det är det första man bör fråga sig. Jag vet att många unga och nya äventyrare tycker att det ser både häftigt och professionellt ut att ha en massa loggor på sina kläder. Men om man reser som jag gör, med grundidén att bygga broar kulturer mellan, så vill man inte se ut som en kommersiell Formula 1 förare!

Självklart är det så att kräver omständigheterna att man skall se ut så, dvs. de sponsorer man hittar vill synas pådet viset, och det känns bra för personen i fråga, kör så. Viktigast är trots allt att komma iväg och genomföra äventyret!

Men min personliga åsikt är att det finns mycket bättre sätt att marknadsföra sina samarbetspartners. Efter 25 års erfarenhet vet jag också att de flesta sponsor idag, inte vill bli överexponerade. Det tyder bara på att man är oseriös.

Vad jag vill säga är att har du pengar, undvik sponsorer!

Det innebär mindre arbete, mindre stress och oro och du kan genomföra din Expedition exakt som du själv vill. Dessutom har du då en rent historisk idé, en expedition som är helt nytänkande, dåbehöver du inga sponsorer för att få uppmärksamhet.

Så, mitt råd är, har du inte gjort någonting betydande innan, glöm sponsorer och hitta andra vägar att finansiera äventyret. Därefter, börja prata med sponsorer, när du kan visa att du gjort något.

Så börja jobba och spara pengar!

2. Tänk så här, vad vill egentligen en potentiell sponsor ha? Vad kan jag erbjuda dem som ingen annan äventyrare kan erbjuda? 

Som exempel kan jag berätta, att jag har en vän som är Chef för Canon Europas sponsoravdelning och han får drygt 300 seriösa förfrågningar per dag! Och de sponsrar ungefär 10 av dessa...per år!

Så det är inte lätt! Men heller inte omöjligt!

Har du en unik idé och ett nytt perspektiv, det är klart att allt är möjligt. Även om du inte är vare sig känd eller etablerad.

3. Planera, sök bara sponsorer som passar din idé och hitta sådana som blir din vän! Vissa människor gör vad som helst för att synas och få pengar. Det gäller livets alla yrken, likaså inom äventyrsgenren. 

Hitta en sponsor som passar det du skall göra och vad du vill ha sagt med ditt äventyr. Om du exempelvis vill ha en ekologisk anknytning till ditt äventyr, något de flesta vill ha idag eftersom det säljer, varför då skaffa en sponsor som är överkomersiell? Det går liksom inte ihop.

Personligen skulle jag heller aldrig ha en sponsor som inte är, eller blir, en vän. Det är viktigt att det blir en familjär känsla över samarbetet, så att samtligt involverade får ut de vill önskar av samarbetet. Då blir det också ett fantastiskt samarbete!

Jag hoppas dessa råd kan hjälpa en gnutta. Det finns många andra sätt, detta är några. Kom gärna med åsikter eller frågor!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-10-31 21:43   hassex
Bra skrivet som vanligt.
 
Svar 2013-11-01 10:24   explorermikaelstrandberg
Tack för dessa ord, det värmer och ger råg i ryggen!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg