Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Södra Indien: En pärla

Det är flera anledningar att jag aldrig återvänt till Indien sedan jag sist trampade mig genom detta vidunderliga rike. Jag måste erkänna det var en mycket tuff tid, när jag då cyklade från Calcutta (Kolkata idag) tillAmritsar via New Dehli. Oerhört med folk och uppmärkamhet, massor med okontrollerbar trafik och alltid någon typ av byråkratisk tidsdödare. Och när jag denna gång krånglade med allt byråkratiskt med visumet (allt mitt eget fel, skickade en gammal passkopia), så kände jag, nä, jag har nog fått nog av Indien. Så landade jag i Chennai (Madras) och jag insåg direkt att mycket hade hänt sedan sist och att det är en stor skillnad på norra Indien och södra.

"Det beror på att norra Indien alltid utsats för aggression från alltifrån perser till britter, så det har gjort att folk är mer aggressiva, påträngande, business minded och luriga."

Så förklarade chefen för en av landets stora hotellkedjor när jag påpekade min fundering. Och det ligger säkert mycket i det. För verkligheten är den att södra Indien, i det här fallet staterna Tamil Nadu och Kerala. Här spottas för det första inte den här illaluktande pannötsslem historien överallt, allt är mer välordnat och rent, osannolikt rent faktiskt med tanke på folkmängden och folk tar livet så lugnt och sansat och ordet påträngande finns inte. Helt underbara människor!

Resan startade i Chennai och första dagen hamnade vi vid tempelkomplexet Mahabalipuram som jag längtat efter att få besöka sedan jag flörsta gången besökte Indien i början på 1980-talet. Mycket har hänt sedan dess och även om det var väl besöket, så hade jag haft större förväntningar. Dock imponerade stensnideriet så klart! men templen som sådana var mindre än jag fått för mig.

Det var först när vi kom till det stora tempelkomplexet i Thanjavur den drömmen blev förverkligad. Detta måste ses! Och allt går så lugnt till väga, mest för att det knappast fanns en turit i området och till följd av hur sansade folk är här. De är nyfikna, men oerhört trevliga och inte alls krävande som jag minns i norr. 

Vi besökte många olika tempelkomplex, men Thanjavur är det enda som jag anser är i världsklass och efter ett besök i Maduari flög vi till Cochin på västkusten och tropikerna igen. Och Cochin (Kochi) är ju en verkligen laidback plats med mycket intressant att se rent historiskt, alltfrån portugiserna till britternas tid här. Idag växer trakten snabbt och höga hus finns överallt. och trafiken är ju enorm och för mig då, som mest såg taxis, lastbilar och standradbilar när jag passerade, överväldigades av allt nytt på vägarna. Men kor och annat spännande är för det mesta borta.

Men det finns inga tråkiga ögonblick i denna del av Indien heller. Men, om jag stod inför min första Indien resa, skulle jag omgående välja att start i söder  stället för som alla gör, i norr. På så vis blir Indien att måste för alltid! 10dagar var alldeles för lite!

Se bilderna här:

Portfolio

Bildspel

 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-03-07 22:22   OBD
Många fina bilder!
Tack för att du delar med dig.
 
Svar 2016-03-08 08:25   explorermikaelstrandberg
Tack för det, Bertil!
 
2016-03-18 08:27   Trottoarbonden
Har alltid velat besöka Indien och var halvt på väg dit tidigt 90-tal. Tyvärr drabbades stora delar av Indien och den delen av världen då av någon magepidemi med inställda flighter m.m. så det blev inget.

Nu fick jag blodad tand, tack för detta :-)

/Ove
 
Svar 2016-03-18 09:27   explorermikaelstrandberg
Det var ju helt underbart att höra! Och välj då attbörja i söder!!!
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg