Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Skulle du göra om det?

"Skulle du göra om det?" frågade Matt samtidigt som han slog på sin pannlampa och kröp ur sovsäcken.

Han hade knappt sovit under natten. Temperaturen var bara runt -10 grader, men för att spara vikt och få med sig all sin kamera utrustningen, hade han bara tagit med sig en billig sommar sovsäck. Han hade kommit till Sverige för att prata med mig om Sibirien. som en del av hans TV-serie om Sibirien, och jag hade åter "tvingats" berätta om Sibirien färden 2004-5. Jag har ju gjort en del färder sedan dess, men det är fortfarande så idag att det är den färden jag får berätta om. Men, där låg jag varm och nöjd efter en helt okej natt. Det var ju ett tag sedan sist. Nämligen under Frozen Frontier-färden 2012 med temperaturer under -50, men då hade vi haft vedkamin inne i tältet, även om den brann ut under natten och iskylan återvände, så hade vi hunnit bli varma. men under Kolyma turen hade Johan Ivarsson och jag inte haft någon värmekälla. Ofta fick vi inte ens igång köket. Det är svårt att beskriva vilken kamp det var på alla vis att klara av de iskalla nätterna under den iskalla sibiriska vinternatten. Nu, där i vindskyddet vid Snogeholms strövområde i Skåne, efter en natt där jag vaknat ofta, men somnat om snabbt, men av och till försökt täckt ansiktet mot kylan som försökte tränga i i den varma sovsäcken, så mindes jag smärtan, bristen på sömn och den helt osannolika kylan från Kolyma. Det gick knappt att tänka då, bara stå emot kylan. Överleva, inget annat. Skulle jag vilja göra om det?

"Nja.....låt mig komma ur säcken" , svarade jag trevande och kröp ur säcken.

Det momentet hade varit med det svåraste eftersom vi sov i pjäxor, med all teknik, men det var i alla fall en gnutta varmt, förutom knäna. Vi levde dessutom i ett evigt mörker. Men vilken tystnad. Ibland hörde vi någon polarvarg, exploderande träd eller någon korp. Jag tänkte, jag är 53 år nu, skulle jag klarade av det rent fysiskt, att dra 150 kg eller mer dag ut och dag in i månader? Sedan kom jag på att jag är ju faktiskt i bättre form än jag varit på mycket länge. Jag vill fortfarande och minst av allt, vill jag bli någon typisk lönnfet, uttråkad, bekväm och pillerätande 50 åring. Och jag kan mer om folk och fä i det här området än någonsin. Så motivationen finns. Så jag svarade:

" Jag skulle kunna tänka mig det, ja, men inte i samma sträcka."

FF Festival Trailer 100915 from Outwild TV on Vimeo.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2016-01-25 09:34   Trottoarbonden
Intressant, jag gjorde lumpen i Arvidsjaur och där hade vi neråt -40 då vi låg ute i tält och såklart hade vi eldstad i tältet.
Att stå still i mer än 5 min i den kylan var outhärdligt.

Vågar inte ens tänka tanken på att ens befinna mig i -50 och dessutom långt från civilisationen.
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg