Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Överlevnadsskolor, behövs de?

   Häromdagen blev jag mycket inspirerad under en intervju gjord av en trevlig ung man vid Restaurang Blå Dörren i Stockholm. Han ville skriva en artikel om man verkligen lär sig något från de överlevnadsprogram som visas på TV. Exempelvis The Survivorman på Discovery Channel. Och ger överlevnadsträning någon egentlig hjälp i en nödsituation? Och vad hade jag lärt mig efter att ha sovit över 2500 nätter i tält exempelvis? Vilka överlevnadssituationer hade jag hamnat i?

   Jag vill först säga att om man hamnar i en drastisk överlevnadssituation, har man gjort något allvarligt fel innan. Så lektion ett är att undvika att de uppstår! Vilket man gör till största del genom mycket träning som ger erfarenhet.

   Har jag hamnat i många nödsituationer?

   Jag har gjort en hel del misstag, under mina år som resenär. Jag har stått öga mot öga med björnar i Sibirien, tigrar i Malajsia, elefanter i Massajland, utsatts för attacker i talibanområden, upplevt krig på nära håll som i Yemen, hållit på att torka till döds i Tanzania, haft malaria i två år under Afrika cyklingen och varit i närkontakt med hotfulla myndighetspersoner. I de flesta länder. Oftast har nödsituationerna bara dykt upp, som mötet med vilda djur. Ibland för att man hamnat på fel plats vid fel tidpunkt. Som med myndighetspersonerna. Och, exempelvis, när man mött drogade medlemmar ur sepah pasdaran i Iran. Fram till nu, har jag överlevt, utan några större skador vare sig kroppsligt eller psykiskt. Att jag överlevt har helt enkelt berott på rätt inställning till livet, dvs. jag älskar människor och tror gott om alla, jag har haft en hel del tur och så tycks jag ha en nedärvd överlevnadsinstinkt som alltid präglat mitt liv. Alla har nog den, men bara några få får tillfälle att använda den. 

   Men jag tror att jag har nog inte lärt mig alltför mycket som räddat eller hjälpt mig i dessa situationer, när det gäller ren överlevnad, från vare sig överlevnadsböcker, liknande TV-program eller överlevnadskurser. Utan jag har lärt mig mest av mina egna misstag. Misstag gjorda under 25 års intensivt resande. Däremot tror jag att överlevnadskurser och liknande TV-program skapar en stor längtan att få prova på ett äventyrligt liv, att få klättra i berg, vara ute i skogen och, ja, till och med genomföra Expeditioner. Jag inspireras mycket på så vis, och efter att ha haft en Expeditionsskola i Grövelsjön under tio år, så vet jag att sådana kurser också förändrar människor som går dessa kurser. De får ett hälsosamt perspektiv på sitt eget liv och tillvaron.

   Och med tanke på den bekväma värld vi västerlandsmänniskor lever i idag, så behövs dessa TV-program, böcker och kurser. De hjälper till att få ut folk i vår storslagna natur!

   Sedan är det naturligtvis så att det finns det som är bra och så det som är mindre bra. Jag känner nästan alla av dessa jeppar som figurerar på Travel Channel, Discovery och National Geographic, när det gäller sådana här program. Och jag kan tala om att allt är inte vad ögat tycks se. I en del fall, osannolikt bluffaktigt. Min personliga favorit, är den enda jag inte träffat, Ray Mears.

   Han vet vad han håller på med, han överdriver inte alltför mycket och det är lika spännande varje gång att se hur han lägger upp sina program, för att visa hur man exempelvis startar en eld i Borneos våta regnskog. Han inspirerar! Här hemma finns det så många i mina gamla hemtrakter som kan starta en eld av ingenting, men min personlige favorit heter Peter Käck och bor i Idre. Han är den ende jag träffat som i uruselt väder kan hålla maten inte bara varm, utan att få den att smaka som en lyxrestaurang! Och han kan lika mycket som Ray Mears. Eller, faktiskt, mycket mer! Och det beror på att han bott i skogen hela sitt liv. Jagat, fiskat, gjort eldar och grillat renfiléer.

   Så svar, ja, de behövs! Och, ja, maten på Blå Dörren var kanon! Stekt fläsk med löksås, min stora favorit! På tal om intervjuer, så finns här en ny artikel på engelska om just näringsrikmat på Expedition just här!

   Kom gärna med kommentarer och åsikter i ämnet! 

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-06-23 08:09   j_stellan
Det är bra med träning innan man ger sig ut i naturen och jag tycker man ska testa sin utrustning innan man ger sig iväg. Det är bra att sätta upp tältet utanför huset för att se att alla delar är med. Har varit med på scouterna när man har försökt resa ett tält där vissa delar saknas.
Om du har några tusen tältnätter bakom dig så har du säkert upplevt många tillfällen när du har haft problem som du egentligen inte tyckt varit ett problem. Dessa problem skulle ha varit stora problem för ovana personer.
Inställningen till livet är viktig. Kan man hålla sig lugn så försvinner många av problemen direkt och då har det ingen betydelse om det är vilda djur, dåligt väder eller tråkiga myndigheter
 
Svar 2010-06-23 11:07   explorermikaelstrandberg
Stellan, följer din ryska färd med nöje...men vart hittade du gräddfil? Är det smetana du menar? M
 
2010-06-23 09:57   Minnatur
Bra skrivet... Visst behövs alla typer av inspirationsprogram... även de av sämre och mindre sanna personerna...

Jag har själv producerat en hel del tv- program i Jakt och fiske segmentet för tv 4+... När vi gör fiskeprogram kan tilläggas, att 1/3 del av de fångade fiskarna är antingen mina eller fotografens fångster... det skulle ta för lång tid och kosta för mycket att låta programledaren fånga fisken hela tiden... Är detta dåligt?

Nej, programmen inspirerar mer om vi får en röding som man tror att programledaren fångat men egentligen fotografen fick... (vi lämnar helt enkelt över våra spön när kameran är avstängd) än att vi inte får någon fisk alls...

Fler äventyrs program i rutan tack!
 
Svar 2010-06-23 11:00   explorermikaelstrandberg
Haha, bra skrivet själv, helt rätt, men, men när det gäller fiske,några bilder på dina fångster? ;-) M
 
2010-06-23 11:11   Minnatur
Kika på på min sida med mina artiklar så kan du läsa några äventyr med bilder...

Jag får skriva ett par rader i ett nytt inlägg som beskriver och visar vad jag menar.. :-) kommer inom kort...

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787

J.
 
2010-06-23 19:16   j_stellan
Det finns smetana och så finns det annat som påminner mer om gräddfil eller kefir. Påminner väldigt mycket om svensk gräddfil.
Sitter och dricker vin med dina vänner från Penza. De har visat en del bilder på dig när du var ung :-)
 
Svar 2010-06-23 21:44   explorermikaelstrandberg
Stellan, menar du att jag varit ung??? Kul om du kunde ta en bild på dig själv med mina vänner, som ett minne även för mig! Jag skulle också uppskatta om du kunde skriva en blog report på engelska på min sajt, www.mikaelstrandberg.com, se guest writers http://www.mikaelstrandberg.com/guest-writers/. Räkna med många internationella läsare. Jag behöver din epostadress för att kunna skicka dig detaljer. Lev väl! M
 
2010-06-23 21:29   marja
är själv med och driver övrlevnads utbildning i Svenska överlevnadssällskapets regi och jag håller med dig delvis, för att överleva behöver man inte ha gått en överlevnads kurs för att allt sitter i huvudet. Men så som vi bedrirver våran utbildning så har människor möjlighet att prova på att utsätta sig för en svårare situation under kontrollerade former. vi ger deltagarna en grundlägandinging utbildning i fysyologi och friluftsäkerhet innnan vi släpper ut de i skogene. det är under de dagarn i skogen som de får en inblick i hur de fungerar i en utsat situation med vättskebrist, matbrist, kyla och sömnbrist och det har man med sig i sitt liv. blir man under utedygnen extremt dålig när man är utan mat så vet man det, och man tar då kanske med sig extra energi som man kan få i sig så man inte komar. för de normala männikorna kanske det inte ärså kul att´upptäka att man blir helt apatisk under matbrisk när man sitter i -50 grader i sibirien. under utbildnigen som vi bedriver så försöker vi även att lära deltagarna hur hur ustningen kan användas och hur man t.ex. kan göra upp eld under svåra förhålanden. Jag själv tror inte att tv programen och böckerna hjälper så mycke folk, utan det är inte förenns man kommer under en bristsituation som man värkligen lärsig, att gå en överlevnad kurs utan tillämpning är en mera social verksamhet än ren överlevnads träning. under utbildningarna så försöker vi även lära deltagarna att tänka till innan de går ut så att det inte blir en överlevnadsituation. Några av de så kallade överlevnads programen lär ut ett helt fel betende så där är det nog till och med farligt att titta på om man tar efter betendet.
dyslektikern Jonas Marjamaa
 
Svar 2010-06-23 22:18   explorermikaelstrandberg
Tack Marjamaa för dina kloka ord. M
 
2010-06-23 23:10   seobserver
Uppenbart fungerar det både med och utan träning för faktiskt överlever de flesta riktigt länge hemma i Svedala.
De besvärligheter jag råkat ut för var i de flesta fall människoskapat, vilda hundar är rätt läskigt, de kommer i flockar och beter sig inte alls som Lady och Lufsen. Skjutvapen kan vara bra men min egen favorit är andras AP minor. De senare bör man själv undvika. Myndighetspersoner kan vara mycket enerverande, men man får ha pappren iordning och ta den tid det tar. Det är ju deras enda maktutövning i ett i övrigt trist land till en låg lön.
Väder kan man ju inte göra något åt men det är klart att om det regnar 800 mm i en snabb följd så bör man vara högt, ha tak över huvudet och veta var man kan få tag i en lämplig ark eller i varje fall båt.
Matbrist, i vissa delar av världen hör man man inte ens CocaCola bilarna, de har bara reklamen där. Då kan man behöva skaffa sig en jägare.... annars kan man bli vådligt hungrig.
Björnar och hajar skall man undvika, jag har bara näraupplevelse med den senare sorten och det gick väl den gången, vi hoppas på mer tur.
Tigern hade jag övertag på och blev ändå skrämd över hur stor och stark den var. Nöj er med att titta, på säkert håll.
Afrikanska bufflar skall man ha på säkert håll liksom flodhästar. Stora elefanttjurar skall man inte reta. Säkerhetsavstånd är gott.
Av undvikbara ting står andras krig men är spänningarna där kan mycket väl upplopp och kravaller bryta ut, så håll er helst på landet.
Inbördeskrig kan vara väl så räliga.
Det farligaste som man inte kan skydda sig mot helt är bakterier och microber. Börja med handhygien och glöm inte att diska. Go tur
 
Svar 2010-06-24 08:03   explorermikaelstrandberg
Tack för dessa goda råd. M
 
2010-06-28 15:00   Yappah
Hej Mikael, intressant inlägg! Själv har jag bott större delen av mitt liv i NV Kanada och jobbat som ränger i en park nästan lika stor som Sverieg (överdriver något). Jag gjorde ett inlägg som påminne rom ditt på Forumet, och fick på skallen av en hel del inlägg där. Jag ansåg att det man idga kalar för överlevnad är normal friluftskunskap som man uppnår efter många års uteliv där man succesivt lär sig vad mna inte borde ha gjort.
Du nämner Ray Mears, dock vet jag att även hans filmer inte har särskilt mycket äkthet bakom sig. Av t.ex. engelska militära instruktörer betraktas ävfen han som en uppstickare och linslus, dock en trevlig och ödmjuk sådan.
Följer dina strapatser, väldigt intressant och impnerande.
 
Svar 2010-06-28 16:02   explorermikaelstrandberg
Hej Jan E! Du är en lycklig man du! Roligt med ett positivt inlägg från någon som verkligen lever ute i vildmarken hela tiden! Det skulle vara en ära om du tog dig tid att på engelska skriva ett inlägg av vad du lärt dig i det stora landet over there, se http://www.mikaelstrandberg.com/guest-writers/ och jag behöver din epost, skriv till mikael@mikaelstrandberg.com Det skulle vara mycket spännande läsning! All välgång! Mikael
 
2010-07-22 15:58   tomhylsan
Bear Grylls är utan tvekan dem mest inspirerande personen. Men så är han också mest fejk.

Les Stroud lär man sig mest av.
 
2010-09-27 23:11   J Daniels
Härlig artikel :) Mysiga bilder, längtar ut själv nu ;)

Kan ju chansa lite och fråga om du vet nån bra kurs, t ex överlevnadskurs? Gärna nära sthlm, eller dalarna (där jag är från).

Jonas
 
2010-09-28 17:30   explorermikaelstrandberg
Hmm, överlevnadskurs i Sverige....hmmmm, inte vad jag vet, jag tror att det står någonstans i en kommetar till ng av mina artiklar...vill du ut på äventyr dock, se http://www.kensingtontours.com/explorer-in-residence
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg