Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Nuuk, Grönland: 1 rapporten

Utsikt från lägenhetenKanske det är en ynnest från ovan?

”Jag har inte haft en enda dag som det här!” påpekar Pam som varit i Nuuk en månad.

Klar blå himmel och en storslagen soluppgång. Från fönstret i lägenheten ser jag ett fenliknande berg, fjorden och några av samhällets färggranna huslängor. Korpar och måsar seglar i termiken ovan och förbi den huslänga vi bor i. Min första känsla, trots min rese erfarenhet, jag befinner mig i en dröm. En månads halvväder och så kommer vi och bästa dagen anländer.

”Jag gillar inte mjölken”, hör jag Dana säga i bakgrunden.

”Ser du några kor här?” hör jag Pam svara henne lite skarpt och fortsätter: ”Allt är inte som Sverige, där mjölken alltid är färsk.”

Dana skrattar. Hon är på lysande humör. Igår lekte hon och hennes äldre kloka, resvana syrra två timmar ute i -15 grader, när vi väntade på flygplatsen i Kangarlussuaq och jag insåg att det var just detta jag vill de skall få uppleva. Frihet att bara gå ut och leka utan att det endera är farlig trafik, människor som inte gillar ”lösa” ungar eller andra storstadsbekymmer.

Frihet var precis det jag kände när vårt flygplan från Kastrup seglade in över den grönländska inlandsisen. Under mig såg jag ett landskap av dalar, småbackighet och inga spår av människor. Men en total oändlighet. Den grönländska inlandsisen. 3 km tjock. Jag kände att jag har varit borta alldeles för länge från den här världen. Det är nog här jag hör hemma. Jag känner en sorts närhet, storslagenhet och lycka på samma gång. Och känslan av ett sant privilegium att få se detta. Och förhoppningsvis upptäcka och vara en del av snart!

Tidig morgon i Nuuk som har lite av både Jakutien och Svalbard över sig. Min känsla på färden hit och de människor jag sett på både stora och små flygplan för att komma hit och i väntsalar. Främst barnen är mer sociala och lekfulla. Redan har flera något äldre grönländska pojkar lekt och busat med Eva och Dana. Det gillar jag. Även om en fick Dana att gråta. De äldre grönländarna är vördnadsfulla, varma och hjälpsamma. De mitt emellan, de som kommer direkt från Köpenhamn, ja, de har en lätt arrogans över sig, som om de vet hur livet skall vara, vilket jag kan förstå. Köpenhamn och Danmark är någonting helt annat än största staden på Grönland, Nuuk. Det skall bli intressant och se hur allt fungerar så att säga.

Ja, detta är då mina initiala observationer och mitt första riktiga grönländska nedslag!

Och tjejerna vill ut och leka…

PS. Åh, jag lärde mig alldeles nyss i en glättig och oerhört tråkig lokal turistbroschyrs om kallas Colourful Nuuk att fiskfensberget heter Sermitsiaq. Broschyren är helt vinklad att folk som har råd över måttan att komma. Det har konstaterats inom turistbranschen att det leder till en för tidig död….Att satsa bara på de som har pengar, man missar ryggsäcksresenärerna, de som i regel blir de som skriver för större medier som folk läser och ser på. DS

*För er som har ett djupt intresse kan färden följas närmare här (Jag kommer att rapportera reguljärt för Utsidan så klart, men allt har att göra med tillgången på Internet):

Hemsida

Facebook

Instagram

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jag besteg Kilimanjaro för 25 år sedan, nu är det dags igen

25 år. Ett kvartssekel har passerat sedan jag senast stod på toppen av Kilimanjaro. Bestigningen ingick i en åttamånaders vandring genom Massajland år 2000. Jag var långt ifrån i toppform – på alla tänkbara sätt – men jag var välsignad med exceptionella följeslagare: Leif Skara Karlsson, en av de mest genuint varma människor jag någonsin känt, och Peter Spjut, en gångmaskin, utan tvekan den mest uthålliga vandraren jag någonsin sett i aktion.

39 år i samma bransch

39 år. Så länge har jag lyckats behålla det här jobbet. Osannolikt egentligen. Men det hade inte gått utan alla de fantastiska människor jag mött längs vägen som ställt upp i vått och torrt. Och många gånger varit helt avgörande för att jag skulle kunna fortsätta.


Bilden nedan är tagen den 28 februari 1986 i mammas lägenhet i Dala-Järna. Jag hade vaknat på morgonen sittandes framför TV:n och ordentligt chockad över en nyhet som skulle förändra hela landet, statsminister Olof Palme hade blivit mördad. Samma dag som jag skulle transporteras till Stockholm av min älskade bror, och flyga till Santiago de Chile för att påbörja cykelturen från Chile till Alaska.
Min förhoppning då var att jag efter äventyret skulle kunna försörja mig på det jag hade genomfört. Föreläsningar, tidningsartiklar och böcker. Så blev det. Jag fick t.o.m. vara med i riksradio och på TV, i reseprogrammet Packat Och Klart. Här kan ni se inslaget med intervjuaren Rolf-Egil Bergström, https://vimeo.com/20589771

Vuxen ansvar

"Jag klarar det, pappa."


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg