Varje gång jag startar med ett större projekt, så någonstans längs vägen, så har jag skrivit en artikel som handlar om alla negativa människor som dykt upp längs denna och som på ett eller annat vis gör sitt bästa för att omintetgöra själva idén. Det är den typen av människa som å ena sidan ser sig själv som expert och vetande av det mesta, den typen som generellt kan kallas översittartypen, i min bransch ofta någon som ser allt i motljus. Eller å den andra sidan, alla dessa människor på olika positioner som säger att det är omöjligt, fullt av brister och generellt är extremt ovänliga utan någon annan anledning än att en frågeställning framförts. Dessa människotyper finns i alla länder och på alla platser. Och det är samma missunsamma människor som alltid dyker upp med åsikter när någonting går fel. Som exempelvis fallet med fyra britter som skulle skida över Island. Än idag attackeras de ständigt. Jag skrev denna artikel om det hela.

 Vad jag då har lärt mig genom åren, efter inledningsvis ha upplevt någon sorts besvikelse eller ledsamhet, är att borsta av mig det hela och snabbt gå vidare. Samt att utan undantag omge sig med positiva människor. Det finns absolut ingen anledning, någonsin, att umgås med människor som på ett eller annat vis försöker dra ned ens positiva livssyn i gäggan. Det är nog det jag lärt mig främst. Och så är det ju så att det finns positiva människor längs vägen också, men att det är så många fler negativa. Det bara är så. Det är något i människans gener som gör att man alltid säger nej i stället för ja allra först. Av olika anledningar. Kanske är det en av naturens många genetiska överlevnadsinstinkter som är nedärvd i oss alla.

Jag skriver detta av flera olika skäl, dels för att jag håller på med ett mindre projekt själv så sakta (en av många, där de flesta "dör" inom sex månader...), men främst för att jag fått flera mejl från läsare som börjar tappa hoppet. Läsare som vill ge sig ut på långa och livsavgörande resor. Så jag har genom åren kommit fram till att det beror främst på tre olika orsaker, att dessa människor man då möter, är så negativa: Jag säger inte att man inte skall lyssna och ta till sig, om man pratar med en individ som man vet kan det här, då skall man lyssna. Men i regel är den här personen ändå positiv, men påpekar vad som behöver göras för att ta sig framåt och erbjuder därför en lösning.

1. För det första är det viktigt att veta att 99.99% av de har individerna har NOLL aning hur man genomför sådana här idéer och enda orsaken till deras negativitet är att de känner sig och sin livsstil är under hot. Och att det kan komma att gå bättre för dig än för dem.
2. För det andra, är det nästan utan undantag folk som inte har någon egen erfarenhet i ämnet, exempelvis att de har åsikter om möjligheterna att genomföra en sak, säg som exempel att under min Jemenfärd, var alla som var emot min idé, människor som aldrig varit till området jag ville till. Ren okunnighet i grunden och bara hörsägen som de baserade sina åsikter på. Ungefär som Trump media, som har åsikter utan att veta.
3. Ofta beror det på ren avundsjuka. Som faktiskt beror på att de själva inte har vad som krävs.

Så undvik de negativa satarna! Det gör skillnad. Nu är ju inte allt i svart och vitt utan ofta en sorts ying och yang. En gång i tiden, någon gång 1985, så stod jag på biblioteket i Dala-Järna och pratade med fotografen och vännen Gösta Tysk och han hustru Bertha. Två förhållandvis olika människoindivider. Så jag berättade att snart beger jag mig till Chile för att starta min Chile till Alaska cykling. Då säger hans hustru helt plötsligt:

"Men tror du att du klarar av det då?"

Jag hade inte ens tänkt tanken! Helt plötsligt föll mitt självförtroende under fotsulorna och jag upplevde några sekunder av panik tills Gösta helt plötsligt, med en röst som var ovanlig från honom, dundrade till mot sin hustru:

"Klart han klarar av det!"

Självförtroende kom tillbaka direkt! Så det är bättre att lyssna på de psoitiva. Och, ja, jag klarade av cykelturen.