Hur som helst, kom jag fram till under London-besöket att det förmodligen inte var min grej, även om jag älskar att guida. Internationellt, för att överleva, måste CV:et vara habilt. Att leda en grupp på 12 personer kan knappast kallas Expedition, men väl avancerad äventyrsresa. Så det är en svår fråga. Och samtliga var verkligen mycket tuffa utmaningar, så det skulle innebära att jag skulle tvingas träna värre än inför någon av mina "riktiga" Expeditoner. Den träning jag gör i Stockholm nu är inte den mest avancerade....

För min del gäller fortfarande det jag skrev från Sibirien.

Knud Rasmussen

   Han var klädd i en trasig T-skjorta och ett par lika slitna byxor. Han hade inga skor på sina breda, korta uttrampade fötter, men på skallen bar han en krans av djungelblommor, extra utsmyckat med fina fjädrar från någon av paradisfågelns 43 olika arter. I bältet på byxan hade han en hemgjord yxa för närstrid. Han liksom alla andra hulimän i Taridalen är ständigt beredda på att strider mot grannarna kan uppstå. En verklighet som präglat Taridalen alltsedan människor flyttade in i Nya Guineas högländer för kanske så långt bakåt i tiden som för tusen år sedan och då påbörjade vad som anses världens äldsta jordbrukskultur. De sista 300 åren har det med stor framgång odlats sötpotatis, basen för hulifolket kostvanor.

Det är den 25 januari idag, mitt på dagen och det är -48°C och temperaturen är tyvärr på väg nedåt igen. Vi är bägge förkylda, främst Johan som vanligt med halsont, feber och hosta inför avfärd, och det beror på två olika typer av stress. För det första, den positiva stressen, att få till ännu ett färdigt inslag för SVT:s Gokväll och för det andra, den negativa stressen, nämligen att veta att snart skall vi ut och leva dygnet runt i dessa vedervärdiga temperaturer igen. Den här gången är vi riktigt oroliga. Tyvärr vet vi denna gång vad som väntar.

En av de allra vanligaste kommentarerna jag får från folk hemma på gatan eller i samband med föreläsningar, är medborgare som undrar hur i all världen ett kamera team orkade vara med oss och filma hela tiden. Jag berättar vid varje tillfälle att vi gör allt själva utom sista fin redigeringen, ljudredigering, textningen och grafikpålägg. De tror mig sällan. Jag kan förstå att de undrar. De är vana med äventyrare som genomför sportprestationer och som saknar kapacitet att filma, redigera, tänka dramaturgiskt och se värdet av noggrann ljudbearbetning. Äventyrare som har en egen professionell filmare som dyker upp då och då, eller oftast, som främst filmar före och efter äventyret med statiska inklippsbilder från genomförandet filmade av äventyraren själv. Alla inklippsbilder i regel från stativ. Det är standardgenomförande världen över. Det är inget fel på det, ibland riktigt spännande och nydanande, men i längden blir det synnerligen tråkigt att titta på. Min åsikt. Jag tycker att varje film bör tillföra någonting nytt angående världslig kunskap och sin egen genre. Värst tycker jag det är när en sådan typ av äventyrare ser filmen som sin egen produktion. Tyvärr är äventyrsgenren oerhört självupptagen. En enbart i Sverige känd äventyrare ringde mig en gång och ville veta om jag hade några kontakter inom SVT som kunde hjälpa honom.

´´Jag kan filma!´´ utbrast han när jag sade att det var inte helt lätt och att det var proffs som avgör om din idé och ditt arbete är bra nog, men han hävdade: ´´Det är hur lätt som helst!´´