För att locka er lite, så följer här 5 bilder för att illustrera vad vi fått uppleva:

"Views like this change your life" , påpekade Sundip när vi stod och tittade ut över Vassjalapptå; "Jag känner det räcker för mig idag. Det är för många intryck på en dag."

Vi tog ut kompassriktning nordöst från Slierjgetjåkkhå och jag försökte förklara för Sundip att det är bättre på alla sätt och vis att försöka hålla höjd, i stället för att bara dundra ned i en dalgång och så tvingas upp till samma nivå igen på ett betydligt mer mödosamt sätt. Sundip, med Londonbons och visionärens inställning till livet, så höll han med och dundrade direkt ned på slätten, vilket gjorde att vi fick orientera runt en stenig knöl och hamnade i en sorts myr som stank av stillastående vatten och jord. Ett gäng renar hade precis passerat förbi och lämnat sin avföring. En irriterad labb skränade och försökte hålla oss på avstånd, men solen brände, Sundip blev törstig och började filosofera runt livet, samtidigt som vi slog oss ned vid en liten bäck som skapats av snösmältningen. 

Sarek! Så upphausat i svensk outdoor-media det sista decenniet, så jag kände en del oro innan avfärd. Oro över att det skulle vara för mycket folk, upptrampade, omarkerade stigar och att känslan av total vildmark skulle vara borta. Jag hade märkt under de två sista vinterturerna, den sista någon gång år 2004 att allt fler besökare föredrog Sarek. Jag har nog gjort en tio vinterturer i Sarek och fram till de två sista var det inte många själar eller spår jag sett. Själva idén med att ge sig ut i vildmark är ju att undvika att stöta på alltför många människor. Jag pratade en hel del med Sarekkännaren och författaren Hans Fowelin innan avfärd och han tyckte att juni var en bra tid att ge sig iväg, men förklarade att det kunde vara mycket vatten, regningt, men också att det var svårt att ta sig in söderifrån i parken. Målet var att äntligen se den klassiska Rapadalen, så jag packade ned både yxa och såg. Färdkamrat var Sundip Chatterje, en välborgad medelålders affärsman från London, vars enda fjällerfarenhet var en vandring i Namibia. Han var en ökendyrkare, men jag ville visa honom fjällvärlden och det underbara livet i skogen.