"Views like this change your life" , påpekade Sundip när vi stod och tittade ut över Vassjalapptå; "Jag känner det räcker för mig idag. Det är för många intryck på en dag."

Hans påpekande gjorde mig glad. Visserligen fick jag inte se Skårkis glaciärer, som fortfarande låg en timmes vandring bort på snön, men jag vet av vana att går man över sin fysiska gräns, tappar man många av de starkaste och vackraste intrycken. Utsikten över fjällkedjan på andra sidan Rapadalen var starkt nog. Samtidigt gäller det alltid att hushålla med sina krafter, ifall en nödsituation skulle inträffa. Vårt väder var det bästa man kan få. Storslagen visibilitet, sol och extremt lättorienterat, vilket inte tar mycket av krafterna utan man kan njuta av varje steg. En väderförändring kan dock förändra ens liv helt, så det gäller att lära sig hushålla sina krafter. Så vi återvände ned genom Vassjavagge, gick på den hårda snön längs jåkkhen och höll höjd öst om Abbmojåkkhå på tillbakavägen. 45 minuter senare var vi tillbaka till baslägret och kunde avnjuta ännu en mycket smakfull måltid från REAL:s turmat. 

Sundips snarkning tvingade mig sova ute i det fria drygt en halv kilometer från varje nattläger, men det var underbart att sova där ute med det ständiga ljuset och bara någon enstaka myggusling på besök. Men den klara, höga luften gör att sömnen, oavsett längd, 4 timmar räcker, för att göra att man känner sig utvilad. Så frågan är, varför lever man inte i fjällen året runt?

När vi lämnade lägret strax efter 1 påföljande dag, var jag lite orolig för hur mycket vatten vi skulle behöva passera i Abbmojåhkå och vart vi skulle kunna ta oss över. Det var så mycket enklare att hålla höjd på Jågåsjgaskalakho än att gå över på samma ställe som föregående dag, men kartan visade att när jåkkhen svängde österut, blev dess sidor tvära, så Sundip fick ta in kompassriktning på ett ställe strax före branterna. Vilket visade sig perfekt. Likväl var den ganska mycket vatten så det tog sin tid att reka rätt passage. Trots att jag noggrant visade genom att gå fram och tillbaka i jåkkhen, med höftbältet av, hur man skulle gå över, nämligen möta det framforsande vattnet, så gick han sidledes och höll på att drutta i med hela sin packning.

Men han klarade även detta test som nybliven fjällvandrare! Damasker, sealskinz och silvertejp var inte nog för att hålla bort vattnet, men värmen gjorde att det gick snabbt att torka allt. Hellre det än stövlar som jag verkligen är motståndare till! Alldeles för varma och har man för stora vader så går det bara inte. Sundips handgjorda rumänska skor blev väldigt mjuka och fina. Ett bra sätt att få sina vandrarskor att passa foten! 

Den lilla toppen Doaresoajvve bjöd på en storslagen utsikt över Sitojaure och leden ned till Saltoloukta. Vägen dit var lätt över fjället och vi passerade en renvaktarstuga, ack så vackra de är! Men jag såg ingen parabol här, som i Grövelsjön. Lämmlar, labbar och fantastiska moln var våra följeslagare. Eftersom Sundip blivit förälskad att gå på snö, tog vi snöbranten ned till rengärdet strax sydväst om Martevarasj, men det var alldeles för knottigt och myggigt för att slå läger, så vi fortsatte ned i en namnlös ravin och slog läger där för natten.

Det kändes direkt efter frukost att vi skulle anträda civilisationen idag, så i stället för att njuta av fjället en sista dag, följde vi ravinen ned till samestigen från Tjåkhe och några timmar senare, i full fart gick vi över bron och ut ur parken. Stressen hade återvänt.....

Väl tillbaka i Jokkmokk hamnade vi mitt i en matfestival för urbefolkningar och i kombination med ett besök till ortens fantastiska samemuseem, så blev det en värdig avslutning för vårt besök.

"Jag kommer tillbaka nästa år" , avslutade Sundip. Jag med!

Se bildspelet från turen här!