Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Yemen Med Kamel; Helt omöjligt.......

Det var inte er han sköt på” , skrattade Shejkhen av Amran när jag gick fram och hälsade på honom samtidigt som alla började lämna lokalen för att ge sig i kast med den avslutande delen av stamdomstolen; ”Han satt där uppe i moskéen, arg över beslutet att hans shejk gått med på förlåtelse och han träffade bara två innan vi hann omringa minareten och tvinga ned honom och hans tolv kamrater.”

Först visste jag inte vad han pratade om, men sedan mindes jag hur våra livvakter förra veckan, Ayman och Adnan hade jagat på oss för att snabbt få in oss i pansarbilen. Det var första omgången av stamrättegången som ägde rum förra veckan. Idag var det sista avslutande delen, men allt var lite lugnare den här gången. Jag behövde inte åka pansarbil denna gång, för jag var ensam utlänning, men min bil låg strax bakom shejkens 250 000 dollar dyra bepansrade Lexus.

Det var säkert 2000 personer på plats. Alla tak och det mesta av den öppna platsen var upptagna med dessa mycket starkt beväpnade jemeniter. Trots att det råder förbud i Sanaa att bära vapen, så vågar ingen ifrågasätta att alla klanmedlemmar bär vapen. Det jemeitiska klansamhället är fortfarande det starkaste i sin form i världen. Men trots att det sägs att det finns tre gånger så mycket vapen som invånare, och de flesta har minst en Kalashnikov, någon granat och pistol i sin ägo, så har de främst en symbolisk närvaro. Vapen tillhör bilden av hur alla jemeitiska män (och de menar jag alla i synnerhet från norr, inklusive ministrar) ser sig själv och sin egen maskulinitet.

Bakil klanen stod på en sida av fältet. Hashid klanen på den andra. På bägge sidor av dem stod än mer tungt beväpnade medlemmar i en lång rad. Som åskådare vid en fotbollsmatch. Jag fick en känsla av att det jag fick uppleva var en duell av typ Vilda Västern, även om jag visste att detta är bara en styrke uppvisning förstås.Sheikh Muhammed Saif och hans närmaste påbörjade plötsligt sin vandring mot Hashid klanens huvudmän. Han ropade högt, de andra sjöng en sorts kampsång och de fick ett lika högt svar från Hashid shejken. Plötsligt stod alla mitt emot varandra. I stället för att slåss, bröt i stället värsta kindpussande och kramande ut. Leende började de nu gå omkring hand i hand ungefär som om ingenting hänt. Två lastbilar fyllda med 44 kor, en del av straffet, stod i bakgrunden och hade lämnats över till den mördades familj. Alla verkade nöjda. Men jag visste ju att offrets familj hade protesterat förra veckan, men att fortsätta klaga och ställa till bråk, vilket benämns den svarta skammen, skulle kunna försätta landets två största stammar i krig. Det är inte ovanligt. Än idag finns det olösta fejder familjer och klaner mellan som är många hundra år gamla. En situation som ständigt hålls igång av hämndaktioner mellan de involverade. Men, det är viktigt att påpeka, att 90% av alla sådana här tvister löses perfekt, än idag, av stammarna främst i landets norra del. Ett rättvist system som bygger på kommunikation och förlåtelse.

Jag blev kvar med dessa halvvilda, färgrika, hyggliga och karismatiska stamkrigare hela dagen. Och allt sedan min ankomst har mycket hänr. Spännande möten, tragedier i form av självmordsbombaren som dödade minst 90 och skadade minst lika många och överallt har jag för det mesta bara fått nej. Ingen törs hjälpa mig.

Min ambassadör ringde från Spanska Ambassaden och sade att jag måste försöka stopp dig” , förklarade min vän nervöst och tillade: ”Al Qaeda har spritt ut sig överallt. Att ta dig skulle vara oerhört värdefullt för dem!”

Så här har det låtit i stort sett hela tiden sedan min ankomst. Helt klart är att jämfört med mina tidigare besök, senast med hela familjen under tiden oktober, november och december förra året, så har skräcken och oron för Al Qaeda växt. Det har gått så långt att ingen vågar uttala sig under mina intervjuer på kamera om Al Qaeda ifall de skulle bli måltavlor för dem. Ja, många hotell i Sanaa vägrar ta utlänningar, ifall de då skulle bli måltavlor för Al Qaeda (AQAP).

Rena hysterin som ni förstår. Självklart är det global och nationell media som ligger bakom denna ensidiga skrämsel propaganda. Men folk köper tyvärr vad som står i dem med hull och hår. Dock är det nog så att de spritt ut sig mer än tidigare, men definitivt inte på de nivåer som media framlägger. Att de klarat av att göra det beror på ett par faktorer. Främst för att regeringen är mycket svag utanför Sanaa och att det arabiska våren skapat oreda i stamkulturernas tusentals års gamla strukturer. Med vilket jag menar att ungdomarna å ena sidan gör uppror mot dem samt att de inte bryr som om den stora gruppen och kör sina egna race. Så många av de kidnappningar som sker är av unga män från någon klan som sedan säljer den kidnappade vidare till de som betalar högst, regeringen eller grupper affilierade med AQAP.

Under tiden sedan jag kom hit har jag haft den stora lyckan att få träffa några av de högsta hönsen inom både regering, de två största klanerna och specialister på ämnet stamkulturer och Al Qaeda och har av detta i samklang med alla år på färd, dragit olika slutsatser. Och jag har nu möjligtvis hittat en lösning. Jag har också hittat en enda person som vågar följa med mig. Den personen får presentera sig själv snart.

Så från och med nu, för säkerhets skull, så kommer nästan ingen att veta vart vi åker, var vi köper kameler och vart vi kommer att färdas. Om vi nu kommer ut ur Sanaa. Ett möte kvar som avgör detta!

Måste få iväg detta snarast. Vi har bara el tre timmar sammanlagt per dag nu i Gamla Stan.

För att se mer bilder från stamrättegången, se här!

Läs mer om stammarna på engelska här!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-05-29 14:08   andyyy
Spännande berättelse! Och välskrivet som vanligt.

Jag förstår dock inte att det är mer intresse än vad det är i kommentatorsfälten på ett sådant här unikt äventyr.

Familjen Traneving (eller vad dom heter) får en massiv skara efter sig när dom gör sina turer runt ett äppelträd på baksidan av sin trädgård medans detta passerar obemärkt förbi...

Märkligt!

Ett stort lycka till ! Jag följer fortsättningen med spänning...
 
2012-05-29 16:35   pery
Att familjen Tranewing får många kommentarer beror nog på att deras äventyr är av den rimliga sorten. Själv tänker jag göra mig icke-korrekt genom att säga att jag skulle aldrig åka till något rövhålaland av den här sorten, oavsett hur "intressant" det än kan vara och hur "intressanta" människor det än finns . För att ta ett citat ur "Liftarens guide till galaxen" så har bössor en rätt ände och en fel ände. Risken att hamna i fel ände verkar större här än i svenska älgskogen!
 
2012-05-29 17:44   Håkan Friberg
Tranevingarna är alla gånger de utsidingar som lockar ut flest personer till någon sorts friluftsliv. De får snarast för LITE uppmärksamhet.
 
2012-05-30 02:28   andyyy
Många felaktigheter här:

1. En tur runt äppelträdet på bakgården är knappast något äventyr.
Möjligtvis en promenad.
Och en tråkig sådan.

2. Att kalla Jemen för "rövhålaland" får stå för dig. För mig blev det solklart vem som var rövhålet med ett sådant uttalande.

3. Folk som tar promenader behöver knappast mer uppmärksamhet. Det försegår överallt , hela tiden.

Det här är äventyr.

På hög nivå dessutom. Och detta förtjänas att lyftas fram.
 
2012-05-30 10:42   pery
Eftersom jag inte kallat DIG "rövhål" så har du ingen anledning att kalla mig för det, om du nu inte känner dig väldig personligt påhoppad av åsikter om Jemen.

Vad som är äventyr skiljer förstås från person till person. Uppenbarligen tycker många att "promenader" är tillräckligt med äventyr. Själv föredrar jag "elementen" som äventyrligt inslag, inte stamkrigare. Att det inte skrivs så många kommentarer här beror nog på att jag och andra inte har så mycket att säga. Klart att man kan skriva "Spännande!" eller så...
 
2012-05-30 14:05   andyyy
Efter sådana uttalanden är det självklart att man kan kalla dig vad som helst.

Jag står för varje ord.

Om promenader runt sin egen trädgård är äventyr för de flesta så förstår jag varför inget intresse dras till riktiga äventyr.

En titt ut genom fönstret och jag ser för stunden ett 20 tal äventyrare med andra ord.

Nä, det där håller inte. Missbrukar inte ordet tack.

Jag tror det faktiskt är så att de som följer tranevings promenader i lingonskogen inte är ett dugg äventyrliga. Ser allt utanför sin egen komfortzon som livsfarligt och skulle till och med dra sig för att boka en charter till nått annat ställe än Kanarieöarna.

Men innerst inne drömmer dom om något mer...
 
2012-05-31 22:26   Marsian
Äventyr och äventyr. Det är väl, som Mikael Strandberg själv är inne på, att betrakta som ett studiebesök i den jemenitiska vardagen. För jemeniterna själva motsvarar kanske den här händelsen en "promenad kring äppelträdet". För en boren västerlänning blir det däremot rena äventyret. Exotism.
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg