Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Hur vi hittade var i Grönland vi skulle bo

Vår Grönlands färd är typiskt för hur mina idéer till filmer har fått liv. Jag har alltid följt med Pam. Hon är en mycket driven människa med många idéer. Så Jemen filmen blev till av att hon ville göra sin magister där. Mannen Med Barnvagnen blev till när jag var hemmapappa till Dana. Och Pam gjorde sin andra master i Manchester. I Grönland hamnade vi får att hon fick ett stipendium att åka och studera i Nuuk. Huvudstad på Grönland. Vi hade länge funderat om att hitta en plats att bo på som passade vårt liv. Spännande. utmanande, frisk luft och med en sagolik natur. Så vi såg Nuuk som ett tecken. Men vart skulle vi bo?
 
Så vi åkte hela familjen till Nuuk. Målet var att hitta en plats på Grönland som skulle passa vår förhoppning.
 
Nuuk måste vara en av världens allra vackraste huvudstäder! Helt klart en av de dyraste också. Och heller inte en av de enklaste att lära känna folk. De första mötena jag hade var...katastrofer. Korkat nog hade jag förväntat mig att grönländarna och samhället skulle vara öppet, nyfiket, varmt och vänligt som i Sibirien. Jag vet inte varför jag trodde detta. Jag vill påstå att det var tvärt om. Få ville lära känna en, många behandlade mig som om jag var där att skriva skit om folk och landet, allt skulle betalas. Och det mesta kändes tungt och grått. Vi hade en fantastisk lägenhet, men under oss hade vi en haschyngling som spelade maximalt hög musik dygnet runt. men den fantastiska naturen gav oss ändå ro.
 
Jag vet idag att anledningen till att jag uppfattade Nuuk så, beror på följande. Den danska kolonialiseringen, att Grönland därför är kyligt Skandinaviskt, extremt tuffa livsvillkor. Och att grönländarna är vana att folk kommer och går. De kommer in i deras liv, nästa dag är de borta. Det är för känslomässigt tufft. Och så den vanliga stora staden känslan som alltid är lite mindre trevlig. Den finns även i Nuuk med sina 16 000 invånare.
 
Det skulle ta tre månader innan det började lossna. Pam hade träffat den fantastiske chefen för en privat skola i Nuuk, Pilo Samuelsen. Han kom från en ort som hette Qasigiannguit. Vi kunde knappt uttala namnet. Därefter träffade vi den lika fantastiska Viviann Motzfeldt som introducerad oss till Svend och Julia! Helt underbara människor som hade en stuga i Qasigiannguit som vi fick låna. Tuffaste starten i Nuuk, men bästa slutet. Som allt som har med Grönland att göra!
 
Läs Nuuk rapporterna här https://www.mikaelstrandberg.com/?s=nuuk
 
Och se trailern för dokumentären här 
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg