Ända sedan den dag jag första gången såg filmen Gudarna måste vara tokiga så har jag funderat på om det fortfarande finns människor på jorden som är förhållandevis opåverkade av vår moderna tillvaro. Det har fått mig att tillbringa tid med massejerna i Östafrika, evenska renskötare i Sibirien och häromveckan så fick jag möjligheten, i människans vagga i Tanzania, att besöka Hadza folket.
Jag besökte en samling av dessa unika, klick talande människor, strax intill Eyasi sjön. De bor bara ett stenkast från Ngorongoro kratern som förmodligen är en av de mest besökta platserna på jorden och för mig var det en riktig höjdpunkt i livet.
De tillhör den här unika gruppen jägar- och samlarfolk, drygt 1000 unika individer kvar, som lever på ett sätt som flertalet av oss bara har kvar i generna. Drygt en tredje del av dem lever på samma sätt som deras förfäder gjorde för 10 000 år sedan och lever i olika jakt- och samlargrupper. Männen jagar allt från antiloper, harar och gaseller. Ibland större djur. Men de äter inte hyena och ormar. De jagar med giftpilar och båge. Kvinnorna samlar olika rötter, precis som i filmen Gudarna måste vara Tokiga. Och att lyssna till deras klick språk är en upplevelse jag alltid bär med mig.
Jag försöker alltid se det klart övervägande positiva i allt. Likaså under detta besök hos dessa mjuka och råa människoindivider. Visserligen är det en del i ett sorts nytt ekoturism tänkande, men jag förstår att vår närvaro, hur vi än gör, innebär drastisk förändring. Allt sedan Hadza folket blivit en del av den östafrikanska turistmassvandringen, så har alkohol ställt till ordentliga problem även här. Som överallt annorstädes jorden över. Jag ser inget av det under besöket, men har fått det berättat för mig av flera. Ingen överraskning heller. Turisternas pengar hjälper till, nu när den moderna tillvaron är det enda som funkar i framtiden. Vare sig vi vill eller inte.
Jag märkte till min store glädje att de fortfarande vet hur man överlever på i stort sett ingenting. Exempelvis bär de hela tiden med sig en tändstock. Det vill säga en lång stock som glöder i ena änden och som de bara placerar på marken och startar en eld. De bjuder på rötter (smakar och känns som sockerrör) och antilop. Till skillnad från andra förut fritt levande människor så hoppas de vi skall köpa bågar och pilar eller halsband gjorda av kvinnorna. Men de framhäver inte detta. Inte än.
Photocopyright. Magret Tong
Jag känner mig priviligierad att jag fick besöka dem innan de sväljs hela in i det moderna afrikanska samhället. Men än finns det några små möjligheter att möta människor som lever kvar i en värld de flesta av oss tror har försvunnit. Om än med vissa moderna modifikationer. Som mobiltelefonen, som är oerhört viktig för överlevnad i Afrika.
