Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Grönland: Avsked och hemkomst

Tjejerna och jag har varit tillbaka i Malmö och Sverige i två veckor nu. En tid som präglats av svårigheter att sova, för varmt (!), starta ett nytt hem efter att vi anlände till en helt tom lägenhet, få in tjejerna i det svenska systemet igen (Skattemyndigheten, skolor och sjukvården) och saknad av Grönland. Tjejerna och jag är samtliga pragmatiska, så längtan och saknad tar inte för stor plats, vi tar främst en dag i taget. Tjejerna har fått sin våningssäng, sitt eget rum där det krävs lösenord för att komma in och jag mitt bibliotek. Vi bor bra men dyrt i Malmö. Ändå billigt i jämförelse med Grönland!

Sista tiden på Grönland var omtumlande. Kalle och Ulrika kom och filmade, tjejerna väntade å ena sidan på att på åka men utan mamma och jag ville göra klart allt, från filmen till alla att säga hejdå på ett odramatiskt och enkelt vis från vänner och grannar. Inte lätt. Myggen började bli svår, rödingen hade ännu inte börjat nappa och så skall allt fixas från hus, räkningar, packning och hinna ta de sista bilderna.

Det tog sin tid att komma tillbaka till Malmö. Först stora isbrytaren till Ilulissat, säkert en av världens mest spännande och vackraste lokalfärja, där stannade vi ett dygn, träffade vänner och så tog vi lill-flyget till Kangerlussuaq, där vi blev sittande ett dygn och så hem till Malmö. Ja, det känns som hemma. Självklart var färden över Öresund med tåget hemskt som vanligt, med alla griniga svenskar, som alltid tar fram det värsta de har under just den färden. Vi sov på golvet första natten.


Vad saknar jag direkt från Grönland? Grannarna, som alltid fanns där, speciellt Skades, vännerna, de fantastiska vyerna, den extremt friska och klara luften, tystnaden, fisket, löpningen, vandringen, lugnet.

Vad saknar jag inte? Oron om Eva skulle bli sämre och att hjälpen är så långt borta. Kosten. Nu när jag är tillbaka, så är jag tillbaka i min vegetariska kost, tjejerna har sin falukorv igen. Det svaga kaffet. Priserna så klart. Och den livsstress som präglat mycket av det gångna året, om än att allt var bättre än på mycket länge vid avfärd.

Nu, när jag sitter här tidig morgon, tjejerna sover ännu, vi skall tillbringa eftermiddag och kväll på stranden, så känner jag tre saker:

För det första är de 14 månaderna på Grönland med de viktigaste i mitt liv. Helt avgörande om än omtumlande. För det andra, så inser jag vilken enorm uppgift jag har att göra en film, bok med mera om denna omvälvande tid och för det tredje, så visst är jag helt knockad mentalt och fysiskt, men vilken fantastisk tid det varit, främst till följd av de fantastiska människorna.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2018-07-20 14:46   MonicaKa
Vilka kontraster! Lycka till med omstarten och nya typer av äventyr!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg