Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Förnya synen på självhävdande Expeditioner

"…och då pratade berget med mig och sade: Lita bara på mig så når du din sista 8000 metrars topp, Ed! Och här ser ni mig på toppen!"

Ungefär så avslutade den i amerikansk media mycket kände klättraren Ed Viesturs sin bildföreläsning på Explorers Clubs 102:a årliga middag på Waldorf-Astoria i New York. Innan honom hade en ung kille, Andy Skurka, som utnämnts till Årets Man av Backpacker Magazine, berättat om sin färd när han traskat från väst till öst genom USA på rekordtid. Hans sammanfattning av det hela var:

"Ingenting är omöjligt! Alla kan göra det!"

Därefter avslutade han med en bild av sig själv poserande i en solnedgång. Blicken koncentrerad bortom horisonten, musklerna spända och hållningen rak. En mycket historiskt manlig bild av äventyret och Expeditioner. Jag tyckte jag såg astronauten Buzz Aldrin dra på munnen. Han som var den andra människan på månen. Den kvinnliga kosmonauten, Valentina Tereshkova, hade helt sonika rest sig upp och gått, när det blev dags för de s.k äventyrarna att föreläsa. Själv hade hon passionerat berättat om sina rädslor och funderingar angående livets alla obegripligheter när hon som första kvinna dundrade runt månen 48 gånger. Vår tids Darwin, Edward O. Wilson, såg helt stum ut. Nästan förvånad. Själv hade han fängslande föreläst om att mänskligheten idag bara känner till drygt 15% av alla levande organismer och att där finns det fortfarande mycket att utforska. Temat för kvällen var om det finns någonting kvar att utforska och upptäcka. Och hur det skall framföras till publik. Jag tror att få av de 1100 åskådarna hade mycket till övers för den äventyrliga delen av föreläsarna. En av mina bordsgrannar, en redaktör på en känd amerikansk outdoor-tidning, sade:

"Varje dag på tidningen frågar jag mig själv, när jag får brev och artiklar från folk som gör Expeditioner och vill sälja sitt material, har äventyret inte nått längre än så här? Är det fortfarande bara vita män med istappar i skägget som serverar samma gamla korkade tema? Typ, se på mig, jag gör det omöjliga, jag är dessutom sponsrad av alla dessa stora företag, se mina 100 olika loggor på kläderna som bevis, jag är ett med naturen och jag har massor av värdefullt att berätta som kan tillföra mänskligheten något! Vad frågar jag mig? Vad? Nä, att läsa om Expeditioner idag är tråkigt. Sker ingen förändring snart, så hamnar äventyr och Expeditioner snart på samma nivå som förnedrings-TV och dokusåpor!"

Att jag tar upp detta viktiga ämne, beror på att jag varje vecka får ett antal mejl från unga såsom gamla, män som kvinnor, som vill ge sig iväg på äventyr och Expeditioner. Flertalet vill konkret veta tre saker: Vilken utrustning skall jag ha? Hur får jag sponsorer och hur skall jag få media intresserad, så att jag kan överleva på föreläsningar och artiklar?

Det finns bara ett svar. Synen på äventyr och Expeditioner måste förnyas. Man måste ha någonting intressant att berätta. Tiden är förbi när en betraktare finner något större intresse i att lyssna på det uttröttade temat att allt är möjligt, en berättelse med lortiga kalsonger i centrum, heroisk kamp och att visa bilder på vita män med istappar i skägget som lyckats ta sig sittandes i en kundvagn från ICA till Nordpolen blott beväpnad med en åra. Vi måste få in mer kvinnor som berättar. Vi behöver ett kvinnligt perspektiv. Män måste tänka mer som kvinnor. Jag tror det är helt avgörande för om Expeditioner i framtiden överhuvudtaget skall intressera allmänheten. Än är det en gigantisk skillnad att berätta. Som ett exempel kikade jag genom nätet för berättelser om svenska Expeditioner i Himalaya. Ett gäng män berättar följande:

"Det har varit tufft och kämpigt. Ryggsäckarna har vägt ca 15 kg, men det har gått bra. sex timmar tog dagens strapats. Imorgon fortsätter vi, då kommer vi att använda vårt sista läger på 7500m. Vi kommer att gå upp ungefär kl 12.00 lokal tid, slå upp vårt tält och smälta vatten. Vi kommer inte att sova speciellt mycket men vi mår bra."

Oerhört tråkigt för någon som inte är släkt med klättrarna eller på annat sätt initierad. Som jämförelse en Expedition på samma berg, samma tidpunkt, men skriven av en kvinna i samma situation:

"Varför kan jag aldrig vara nöjd? Jag tycker att jag kunde ha tränat mer. Jag har faktiskt lagt ned minst 5 dagar i veckan på diverse träning. Jag tycker jag kunde vara mer mentalt förberedd. Jag har faktiskt förberett mig i fem år. Jag tycker inte att jag är en tillräckligt duktig klättrare. Det spelar ingen roll om jag kan klättra riktigt ruskigt svåra leder i klippklättring, det hjälper inte mot hög höjd och det är faktiskt inte sån klättring här. Men så är jag nog även i vardagen. Kunde vara bättre på matlagning, inredning, mode, jobbet. Jag kunde vara bättre fru, vän mm. Kanske behövs den där drivkraften av att aldrig vara nöjd för mig för att kunna hålla fast och inte ge upp min dröm att klättra en 8000 meters topp.

För det har behövts - men nu är jag på väg för att få ge det ett försök!"

Underbar dramaturgi och spänning! Att männen lyckades nå toppen och kvinnan inte, är helt oviktigt. Det är vad hon har att berätta som är intressant. Det är så framtidens äventyrare som genomför Expeditioner måste tänka för att överleva. Har jag egentligen någonting intressant att berätta? Än bättre är att berätta om någon annan än sig själv.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-06-02 17:33   j_stellan
Hur ska man kommentera? Du lever själv i samma värld och vet mycket väl att synas i media är viktigt om man ska få sponsorer.
Det finns klassiska expeditioner som går ut på att klättra upp på ett högt berg, åka skidor en lång sträcka på kort tid osv. Sedan finns det även de clownexpeditionerna som går ut på att göra något korkat under en lång tid som exempelvis bära ett kylskåp genom Norden, åka skatebord runt Australien eller korsa Euroasien till fots med en kundvagn. Clownexpeditionerna har lättare att få plats i media och vinklingen blir "Titta hur korkad han är". De klassiska kommer nog att få det hårdare i framtiden att få sponsorer. Bergen är redan klättrade och det blir bara att upprepa något igen på en kortare tid för att "lyckas".
Det finns en fördel att utföra "Expeditioner" utan sponsorer men det blir svårare ekonomiskt
 
Svar 2010-06-09 09:23   explorermikaelstrandberg
Ja, det är så oerhört svårt att hitta en väg som inte stör någon och vill man leva det här livet, får man självklart kompromissa. Däremot behövs andra röster hur äventyr genomförs. En annan syn på livet så att säga. Det är väl det tanken med detta blogginlägg är. Och reaktionen här och jämfört med i England, där min åsikt publicerats, är jag mycket olika. De brittiska damerna hängde på direkt.....Tack Stellan, jag följer din spännande Östeuropeiska färd! Vilken härlig värld! M
 
2010-06-03 10:52   bridgeman
Tjena. Bra att du startat denna blogg. Den har dock lite sten i glashus karaktär, vilket dock är toppen just i detta fall, och jag förstår att du själv inser det. Det behövs och är viktigt att den har den vinkeln. Jag tror att du med denna blogg verkligen kan förändra synen på expeditioner och genomförandet av dem. Det som behövs är att du rannsakar dig själv och dina egna expeditioner än mer och inte klipper in så mycket från andra. Då får det större trovärdighet. Då kommer jag följa detta med största intresse.

Rakt på sak :-). Bra jobbat.

Allt gott från Norr.
 
Svar 2010-06-03 12:32   explorermikaelstrandberg
Som alltid lika klarsynt. Tack Fredrik! Mycket uppskattat! M
 
2010-06-04 11:57   Torkel Insulander
Hej
Ja jag vet helt enkelt inte vad jag ska tycka om 'synen på självhävdande Expeditioner'! Jag är totalt ointresserad av äventyr och expeditioner nu för tiden! Jag är oerhört stolt och glad över mina egna blygsamma bedrifter men jag är nu inne i en helt annan fas i livet med barn, familj och 9-5 jobb. Äventyr och expeditioner är en lek och ett tidsfördriv jag har haft förmånen att få delta i. Insikten jag har fått med mig är att människor världen runt trots allt är ganska lika. Den enda 'åsik' jag kan komma på är att jag personligen skulle tycka att det skulle kännas befriande om nån äventyrare gick ut och sa att "det här gör jag bara för min egen skull, inte för att upptäcka erövra eller dokumentera! Jag vill förverkliga min egna, kanske egoistiska, drömmar!"
Think Global, Act Local!
 
2010-06-05 12:13   thegedd
"Tiden är förbi när en betraktare finner något större intresse i att lyssna på det uttröttade temat att allt är möjligt" - från din text.

"hur man motiverar sig själv att göra det omöjliga." - från din presentation.

Förnya synen på självhävdande Expeditioner ?

Tvetydigt, mycket tvetydigt !
 
Svar 2010-06-06 19:52   explorermikaelstrandberg
Haha, helt underbar kommentar! Jag bara klippte in en gammal presentation från 2006....såg inte det! Tack Jesper för att du ägnar så mycket tid åt detaljer! Helt rätt kommentar! Tack för det! Jag hinner liksom inte med....det får stå kvar ett tag ändå....jag måste koncentrera mig på det väsentliga ett tag nu.....
 
Svar 2010-06-07 00:01   explorermikaelstrandberg
Ordnat, så här vill jag ha det....tack Jesper!
 
2010-06-09 00:15   flugan72
Hej Mikael.Äntilgen kom bloggen upp tack,tack,jag kommer att följa den så mycket som möjligt .Jag personligen tycker att du är en helt fantastisg person på många olika sätt & vis , professionella upp lägg planer & expeditioner mm,Det är de här som är så härligt med dig du bestämmer dig /planerar slutför de till 100% & de gillar jag hos dig .jag håller ju själv på med bergs-k,Långfärds cykling ner & runt europa /sverige men de vet du ju redan , jag vet vad som krävs men härligt också ,Lycka till med alla planer & expeditioner jag vet att du klara de & aldrig ger upp de man på börjar slut för man var rädd om dig bäste mannen hör av dig .Mvh Allan z
 
Svar 2010-06-09 09:20   explorermikaelstrandberg
Hej Allan! Tack för dessa mycket uppmuntrande ord. De värmer. Verkligen. Lycka till själv nu med dina stora planer! Är det något jag kan göra, eller hjälpa till med, hör av dig! M
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg