Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Förberedelser för Kalaallit Nunaat

Jag minns att jag en gång i tiden sade att planeringsfasen av en stor resa, Expedition, jobb eller äventyr, ja, vad man nu vill kalla det, ja, det var halva resan. Det är ju sådana floskler man uttalar för att det låter bra, men är långt ifrån sanningen. Planeringsfasen är kul, det är oerhört viktigt, ja, jag kan sträcka mig så långt som att säga att den är extremt viktigt, men, dock, inte satan är är det halva resan. För, oavsett hur man planerar och förberedelser, så är det ju mycket man INTE vet innan man är på själva resan.

Och det här gäller definitivt en sådan plats som Grönland, som ju inte är helt okänt som besöksplats i Sverige, men jag ser under förberedelserna att det i stora drag är två sidor av denna ö som präglar svenskens (och de flesta andras också för den delen) medvetandet angående vad är Grönland och vad är en grönlänning? Efter månader av efterforskningar ser jag att det är två bilder som kommer fram, för det första är det en romanstisk bild av den pälsklädde jägaren i norr, en sorts den ädle vilden syndromet, som jagar säl och sneglar med istappar i skägget in i horisonten och har en halvbror som är shaman och spelar trolltrummor.

Eller så är det en socialrealistisk skildring från Nuuks utkanter om alkoholisering, barnövergrepp och känslor av en pågående kolonialiseringsprocess från danskarna, som säljer in sig som snälla och hjälpande och har inte alls förstört grönländarna under sina snart 300 år i landet.

Kanske är sanningen därimellan, vi får se. Något känns inte helt rätt här i förhållandet Danmark och Grönland. Hur som helst, så är detta en tid av mycket vånda, ångest, lite sömn och i det närmaste dygnet runt arbete. Jag försöker skriva något var tredje dag här då, Grönlandsförberedelser

Och det är mycket som skall göras, exempelvis:

1. Främst samla in nog med pengar så att projektet blir hållbart. 

2. Förberedelser på den fysika sidan.

3. Hitta samarbetspartners som Utsidan och andra som kan göra att idén går att genomföra, för där är vi än. Vem vet om det går eller inte?

4. Och så skall man dessutom vara "perfekt" farsa, make och mycket mera. Och tjejerna skall förberedas!

Så här har jag hållit på nu, i snart 32 år. Och jag vare sig kan eller vill något annat, men jag vill att det skall framkomma att allt detta inte bara handlar om hur fantastiskt livet är, nä, priviligierat helt klart, men det är ett 24 timmars jobb, där det aldrig finns semester och OB och så vidare....men så kan det vara, jag vill med denna blogg rapport bara bjuda in er så ni kan följa rapporterna och förhoppningsvis så blir det av!

Nästan varje dag nyheter hittar ni här!

Som alltid, ett gigantiskt tack till Utsidan som jag samarbetat med sedan...ja, åtminstone 1995, ja, cirka....!!!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2017-06-24 05:44   Panicmode
känner igen i allt du skriver, verkligen. Så mycket som ska klasha.
Så mycket som händer som andra inte ser, så mycket tid, jobb och mödan man lägger på. Håller också med att planeringen inte är halva resan.
Resan är..ja resan. Planeringen är snarare ett nödvändigt sidospår, en rit och eldprov inför resan. Men utmaningen i sig är just självaste resan.

Lycka till och du vet vart du finner mig om du behöver hjälp! Blir det knas med boende hojta till så hjälps vi åt. Finns alternativa hållbara möjligheter om det skulle krisa sig.
Och tack att du delar med dig. Det är något jag borde lära mig från dig, att dela med sig om processen...
 

Läs mer i bloggen

Min första långfärdscykel

Bilden är från december 1986. Ännu en lerig uppförsbacke i Colombia. Jag kan knappt minnas platta vägar i detta land. Upp och ned hela tiden, precis som de föregående länderna Ecuador och till viss del Peru. Anderna. Här hade jag precis fått ett helt hjul mig tillskickad -det tog en månad och hamnade hos den svenska Ambassaden i Bogota- från fantastiska Monark (Kroon) i Vansbro. De hade gått in och sponsrat min cykelfärd från Chile till Alaska med en cykel och backup. En tre växlad ballong cykel som användes främst av Posten om jag inte minns fel. Jag hade själv stått på monteringsbandet i 8 månader som 18-åring och monterat bakdäck.
Där fanns då som arbetskamrater lokala legender som Leif Sixtensson, Urban Boväng, Kurt Ilar, Mikael "Zulu" Englund, Kele och Lena Stark.
Helt klart är ju att det som de flesta industri arbeten, i alla fall för mig, var inte någonting man önskade göra hela livet. Men jag är extremt tacksam för deras stöd under min första Expedition!
Tyvärr läste jag idag att denna viktiga arbetsplats har gjort sitt, se https://www.siljannews.se/.../monark-varslar-personal-och..., men anledningen är svår att förstå. Någon som kan förklara?

Glad att vara far till mina döttrar

"Tjejerna har sådan tur som har dig".
Så skriver många. Tvärtom, så är det tur att jag har dem. Jag lär mig av dem varje dag. I synnerhet i dessa tonårstider, där musik och kompisar tar mycket plats. Då är de helt vanliga tonåringar. Jag skriver så, helt vanliga, för verkligheten är att de tillbringat snart 300 nätter i tält sedan de föddes. Den gångna natten, ytterligare en. Och de har redan genomfört flera äventyr. Och det enda som jag kan se skiljer dem från deras kompisar, kanske, det är att jag ser att varje gång det blir tufft och svårigheter, så byter de direkt kostym. De blir mer koncentrerade, allvarliga och de hjälper verkligen till att ta tag i problem och gnäller vid dessa tillfällen aldrig. Annars ja.
De har två dagarna ute på fjället blev lite mer utmanande än väntat. Jag kollade väderleken, yes, rejält blåsigt med enstaka stormvindar upp till 19m/s. Yes, lite halvkallt, -5 och lägre med upp till -14 med kylnings effekt. Men jag tänkte, det klarar jag utan handskar och vi alla tre utan ett ombyte av kläder. På grund av brist på utrymme, små ryggsäckar för damerna, så tog vi de lättaste sovsäckarna, som ändå skall klara -25 grader. Jag tog med mig en tunn vindjacka. Väl på plats så förklarade tjejerna och de glömt handskarna och Dana hade t.o.m. glömt sin tjocka goretex jacka. Ja, jackan nämnde hon först på kvällen. Så här är jag med en tunn brynja och en mellan jacka med huva. Det är allt. Dana ungefär lika. Men jag vet hon är tuff. Eva hon har alltid tagit allt med ett stort lugn oavsett. Så länge hon har musik med sig.
Efter 7 km med mörkret på väg in, slog vi läger intill en frusen tjärn. Vinden var iskall, så snabbt in i tältet. 15 m/s, Dana hjälpte mig sätta upp tältet, Eva höll kontroll på de övriga livsviktiga grejerna så de inte blåste bort. Jag drog igång köket. Isen var så pass tjock att vi fick leta vattenhål och vattnet var lite rostfärgat, men det är ju tjärn vatten. Väl inne i tältet, märkte vi att vi tagit fel liggunderlag åt Dana, ett med punka. Mitt fel. Så blev det att dela två madrasser över den nu iskalla natten. Inne i säckarna märkte vi att, det här blir nog en kall natt. Men de minns från cyklingen att ibland är det så. Inget gnäll. Jag sov av och till. De också. Det var kallt, men inte besvärande kallt. Min Oura ring, som mätt min sömn och hälsa i 4.5 t.o.m. nämnde att det var min bästa sömn sedan jag kom hem från Grönland. Jag vet att det är en fördel att alltid vara lite för kall och inte bekvämt varmt. Hälsomässigt.
Klart det var rejält obekvämt att dela madrasser. men absolut inget gnäll. Och vi visste vi lär köra allt snabbt och dra nyttja av kökets värme. Snabbt i med mat, packa, ut i den kylslagna vinden och på med säckarna och dra. Vi valde vägen uppför för att få igång värmen. Tjejerna körde med mina strumpor som vantar. Lite halvkallt i kängorna de först 15 minuterna, men det gick.
Resten av färden snackade vi om ditt och datt på det bästa av vis, som när tjejerna ser sin förälder pappan som en jämlike man kan dela allt med. En fin tid.
Jag, att "utsätta" ungarna för detta sedan de föddes, är det bästa jag gjort. Dt har gjort dem lugna, de vet att de har en extra kraft, och tåliga. Utan gnäll.
Jag rekommenderar föräldrar att göra detta så ofta det går!

Korsningen av Grönlands Inlandsis är klar


Efter 32 dagar och 65 mil steg vi av isen och satte på oss ryggsäckarna och började gå. En dag senare fastnade vi vid en flodövergång och tvingades bli evakuerade med helikopter två dagar senare. Så vi korsade isen, men nådde aldrig havet. Så Lars Wallgren ich hans 2 kanrater är så vitt jag förstår de enda svenskar som helt korsat Grönland från hav till hav. Men jag är nöjd med att ha klarat isen.


Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg