Jag har länge haft ett genuint stort intresse för arabvärlden, islam och muslimer. Det har självklart gjort att jag de senaste åren märkt det ökade motstånd som växer fort i mitt eget samhälle Sverige och den övriga västvärlden. Det är med stor förvåning som jag följt den okunskap och missförstånd som råder, både här hemma och i arabvärlden beträffande vår värld. Så i början av 2007 började jag planera för en färd per kamel genom hela den arabiska världen med start i Oman och med slut i Mauretanien. Jag tillbringade mer eller mindre två år i Mellan östern med att skapa de möjligheter som krävdes och när allt var mer eller mindre klart, så blev jag pappa. Så jag fick lägga idén på hyllan och tala om för alla sponsorer och medhjälpare att förmodligen blir det aldrig av. Så inträffade den arabiska våren, vilket skulle ha satt stopp för mina planer i vilket fall som helst. Av alla arabländer så gillade jag allra mest Jemen. Detta ursprungsland för araberna, som i mångt och mycket fortfarande känns antikt och extremt spännande. Jag träffade min fru Pamela i Jemen och vår dotters andra namn är Belquis, det arabiska namnet för vår civilisations första kvinnliga ledare, drottningen av Sheba (Marib), och hustruns studier har allt att göra med Mellan Östern och Jemen, så vi följde mycket noga den utveckling till det mycket sämre som skedde med start februari 2011. Ett internt krig mellan tre stridstuppar. Presidenten Ali Abdullah Saleh, hans forna högra hand, general Ali Mohsen och så ledaren för den största stammen, hashid, Sadiq Al Ahmar och hans familj.

   Deras destruktiva maktkamp hamnade alltmer i den globala medians ögon och helt plötsligt kunde vi följa utvecklingen beskriven genom ett antal så kallade stringers i all media, till och med den svenska. Med ytterst få undantag var det som sagt unga och oerfarna stringers i behov av framgång som rapporterade. Bara eländes elände. Ju mer drama, desto bättre säljer det. Och med få undantag, (en av dessa är den svenska stringern Tanya Holm, som verkligen kan Jemen) märktes det direkt att de hade noll koll på hur Jemen fungerar och att det bara matade läsarna med oro runt Al Qaeda, muslimsk fundamentalism och arabisk ondska. Få av dem kan arabiska, få lever nära folk och oftast bara pratar de med andra stringers och förmedlar på så vis bara andra hands information. Vi kände att vi måste göra något, eftersom vi ständigt kommunicerade med våra jemenitiska vänner. Så en dag tog vi beslutet att hela familjen skulle åka dit, inklusive vår 15 månader gamla dotter, för att vi skulle kunna försöka ändra perspektivet på detta land som vi älskar så mycket. Sagt och gjort.

   Den 22:a oktober 2011 flög vi till Sanaa, mitt i, enligt media, det värsta kriget. Nu, en gnutta mer än två månader senare är vi tillbaka i Malmö. Det efter en av de mest fantastiska perioderna i vårt gemensamma liv. Och vi fick rätt. En gnutta Jemen är farligt, som stadsdelen hashaba i Sanaa, resten är som vi känner landet. Brokigt, aldrig tråkigt, obegripligt, fantastiskt och baserat på djupa urgamla traditioner skapade långt före profetens ankomst. Men, låt oss börja med lite drama. Som de värsta stringers. Dagen innan vi landade lät det så här i Sanaa, inspelat av en mycket god vän Siris, om man bodde nära det värst berörda området, Hashaba, klanen Ahmars område:

 Vi hamnade nära Tahrir, i det mest president vänliga området, nära parlamentet. Med början nästa vecka kommer mina veckoreportage.