Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Expedition Frozen Frontiers: Med renar genom Sibirien

Det är strax ovan 40 minusgrader och jag, plus familjen, har anlänt till Republiken Sakhas huvudstad Jakutsk. Vad som väntar nu är en en mycket kylig Expedition, tro det eller ej, men med ren och släde genom och över ett av de kallast bebodda platserna på jordklotet, Oymyakon. I denna lilla by startar vår färd och vi kör söderöver med målet vid det Okhotska Havet. 

Utmaningen är de extremt låga temperaturerna, de största enskilda vargflockar jag hört talas om, 400 i en flock, laviner, snöstormar, björn och den stora risken för allvarliga förfrysningarna. Vi är 6-8 personer, jag vet ej än. Min vän Egor Makarov, tolken Bolot Bochkarev, filmaren Juri Bereznov och så minst 2 renskötare från Khabarovsk som nu står och väntar på oss i Oymyakon. Samt 10 slädar och 25 renar. Vi måste bära med oss all mat och bensin för ström att ladda all utrustning för minst en månad. 

Målet med färden är att göra en rättvis dokumentär om detta område och de människor som bor här. Jag skall och testa vad som är bäst, pälskläder eller moderna polarkläder.

Usch, jag fryser, kan inte skriva mer! 

Jag hoppas kunna skriva ett par rapporter i veckan, följ Expeditionen på www.facebook.com/explorermikaelstrandberg  Inget mer blir skrivet pa Utsidan innan Expeditionen ar klar.

Förberedelserna har varit lite besvärliga, 1 års jobb på 2 månader, läs här www.expedition-extreme-cold.posterous.com

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-01-24 15:03   brigas
maffiga renar.Det här blir spännande att följa
 
2013-01-25 02:51   såg
det blir intressant att höra nästa blogg.
 
2013-01-25 15:48   ulindh
Spännande, och vilka vackra renar.
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg