Vi har nu knallat och skjutit barnvagnen i 42 mil under 5 veckor. 9 punkteringar, 40 kg i skjutningsmotstånd inklusive Dana och det har för det mesta varit som en sorts aktiv semester. England är ju ett ganska enkelt land att färdas i. Vädret inte för extremt åt något håll, ja, vi har i stora drag haft sol hela tiden, vilket i sig är ganska unikt, trafiken ganska van udda fordon som vårt och vi hittar något att äta överallt. Allting ganska medel utan alltför mycket drama.
Det har varit en underbar tid på flera plan. Att åter leva och sova ute på heltid är bara det bästa livet. Man är pigg, glad, nyfiken och harmoniskt för det mesta. Och att få göra allt detta med den här helt underbara dottern jag har fått, Dana, är ju så bra det bara blir. Hon älskar det här livet, är tuff som få, mycket utåtriktad och nyfiken, gillar att få uppmärksamhet och vill göra absolut allt vi gör. Så hon hjälper till med allt ifrån att laga punkteringar till att sätta upp tälten. Och hon har varit med om att träffa många spännande människor. Alltifrån lorden i Hagley, som hon träffade enbart klädd i blöjor, till jemeniter i Birmingham. Det är underbart, underbart att se vilket självförtroende hon har och hur hon vågar leva.
Jag har återigen lyckats hitta en fenomenal partner. Denna gång Bolton-tjejen Georgia som arbetar dygnet runt och tar hand om Dana som sin egen dotter och ger ett engelskt perspektiv på allt vi gör. jag känner mig sannerligen privilegierad.
Jag tycker ju personligen att mest spännande är alla invandringsområden. Alltid fullt av liv, spänning, lukter och rikedom. Vi tillbringade fyra dagar i Birmingham med att bo på ett sådant där hotell som invandrare (och byggarbetare) hamnar på. Billigt men ändå dyrt för standarden är så usel, lortigt, ovanpå en bråkig pub, med stans värsta trafik utanför, inga gardiner, så sömn är en total bristvara. De här dagarna handlade mest om att göra en bild av de svårigheter som brittiska muslimer befinner sig i just nu, med ropen skallande om att de får för mycket utrymme samt att invandringen måste dras ned mycket. Rädsla och oro är något som präglar det engelska samhället. mycket mer än i Sverige. Jag hoppas verkligen inte vi hamnar där. Även om jag ser oro med ökande Sverige Demokrater och annat extremt oroande för ett värdigt liv.
England har verkligen blivit ett blandat land och jag älskar det verkligen. men som i Sverige, så är det ju så att det är mest i städerna. på landsbygden är allt ganska sig likt. Böljande åkrar, små pittoreska byar, bara vita människor och allt är exakt monotont ganska lika. Helt ok, men mest transportsträcka för min del.
Allemansrätten, jag hoppas alla svenskar förstår detta unikum som vi måste slåss för att behålla över allt annat. Det är frihet och rättvisa. här i England är det bara en gnutta land åt alla och man får med ytterst få undantag inte slå läger eller liknande. Allt annat land är privat på ett eller annat sätt. Självklart är förutsättningarna mycket olik de svenska, här bor ju närmare 64 miljoner människor på en liten ö och det komplicerar självklart, men sanningen är den det är några få som har utrymme, de flesta inget. men få få protesterar. De är tålmodiga till det yttersta britterna och tror på både tabloider och på vad de styrande säger och gör. Av vad jag set i det s.k Midlands, så är det ytterst fogliga, lågmälda, vänliga, hyggliga, avslappnade och vill leva sitt liv utan att störas för mycket av det okända. Som ett åar med en barnvagn och en 20-månader gammal Dana the Explorer. Flertalet ser inte ens på oss. Men så är det ju i Sverige också. Folk är livrädda att bli tilltalade eller uppmärksammade. Puh, vilket liv....
Jag har blivit bortskämd med att många av mina engelska vänner och bekanta är stora excentriska personligheter och trodde kanske det fanns fler. Men det gör det nog inte, med få undantag. Nu besöker vi två av dem och livet är då bara det bästa! De här två har styrt hur världen ser på Expeditioner under över trettio år nu. Underbara, varma och åsiktsfyllda människor! Och jag vill att Dana skall få träffa av de som lyckats med det mesta i livet. men som samtidigt gått genom många tragedier för att just bli så fantastiskt fina människor. Så är livet. Ena minuten glädje, den andre sorg.
Ja, livet är väl fantastiskt! Nu måste jag tvätta lortgrisen Dana, som verkligen hatar vatten, och så göra ren alla kameror, överföra filer mellan dator och hårddiskar...ja, jag tror filmen om England å vår vandringen blir sevärd och bra! Framförallt med Dana!
*Följ vår framfart på karta här!
