Producent av dokumentärer, expeditioner, bloggar, foton, böcker och guidar turister då och då.

Åldrande, livslängd och hälsa

Så jag har börjat med ett nytt film och livsprojekt. 3 årigt. Åtminstone. Det började när jag för en månad sedan sprang en trail tävling. På tre månader förbättrade jag min 10 km:s tid med 17 minuter. Till följd av intresse, kommande Expedition och rätt tränare. men jag glömde åldern och den tunga träningen. Så jag har fått en hälseneskada som jag dras med än. Vet ej när jag kan springa igen, men saknar det. På detta kom en urininfektion. Alla tecken på överträning. Så jag började forska i det här med träning och åldrande och hamnade då i den nya vetenskapliga forskningen runt åldrande, livslängd och hälsa. oerhört intressant! Och det verkar tveklöst vara så att med rätt diet, träning och inställning samt lite genetiskt trixande, så är 120 år ingen omöjlig ålder. I den priviligierade världen. Se filmen här nedan. Klara ni detta? Gäller främst läsare över 50!

Jag har förstått att periodisering, vila, rätt uppvärmning och återhämtning är oerhört viktigt, MEN att det går att köra hårt till minst 75! Så det här med pension vid 65, det anser jag är idiotiskt. Samhället verkar vilja man skall dö och lämna vidare till de yngre. Så bortkastat!

Jag skulle vara intresserad av höra om andras erfarenheter i detta ämne, träning, tävling och åldrande! Skriv till mikael@mikaelstrandberg.com eller här nedan om ni vill.

Stort tack!

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2019-12-22 07:47   Thomas Lummi
Intressant inlägg.
Det jag anser vara den mest motiverande saken, som gör att man genomför det man tänkt sig, är att man gör det man tycker om. Om någonting är roligt är det lätt att motivera sig att genomföra aktiviteten, eller vad man nu gör.
Som utbildad personlig tränare under 2018 fick jag många saker bekräftade under utbildningen, och också det senaste från forskning mm av Sveriges ledande personer inom uthållighetsträning.
Periodisering, återhämtning samt att träningen ska vara anpassad till var man är just nu låter självklart. Ändå är det så lätt att sticka ut och springa som om man var 20 år.
Som 52-åring inser jag att jag tränat på motionsnivå i 40 år, och tycker fortfarande att utmaningar är kul. Jag kan fortfarande nå mina mål, så det handlar inte om att inte sätta upp, i andras ögon, tuffa mål. Mina mål är mina mål.
Ska man orka bli gammal behöver man träna, efter egen förmåga, och jag anser att åldern bara är en siffra.
Tack Mikael för inlägget, och tack för allt du berättade om på 90-talet. Jag var en av dina följare som tyckte att du gjorde fantastiska saker. Du var då en inspirationskälla för mig.
Hälsningar Thomas
 
Svar 2019-12-22 09:02   explorermikaelstrandberg
Hej Thomas! Ett rent nöje att läsa det du skriver! Helt underbart, upplysande, intressant, ärligt och avgörande. Tack! M
 
2020-08-15 09:28   lottizen
Mycket intressant, mycket medhåll - men det känns respektlöst att rakt av dissa pensionsåldern 65. Det är förstås olika för olika människor. Har du följt en ensamstående sjuksköterska ett år? Eller någon av alla våra andra hårt kroppsarbetande, psykiskt påfrestade yrkesgrupper? Eller psykiskt belastade medborgare som försöker sitt bästa i motvind? Alla kan och vill inte vara vilda, fria, hårt tränande äventyrare, många har helt andra förutsättningar. För många av oss är kroppen och knoppen slut vid 70, är det för mycket att hoppas på fem år av barnbarns-gosande och strosande i skogen först? Du har många poänger, men dina förutsättningar är inte desamma som andras. Ibland kan det verka så, men förutsättningar är inte bara något man kan bestämma sig för att ändra. Kanske kan vi enas om att det åtminstone vore logiskt med någon form av individuellare bedömning av pensionsålder?

Tack för alla spännande dokumentärer iallf, det är givande att följa när någon kastar sig in i helt andra livsvillkor och platser, människomöten och utmaningar.
 
Svar 2020-08-15 12:42   explorermikaelstrandberg
Hej! Jag köper dina kommentarer rakt av. Jag gillar bara inte ålderbestämning. Att du skall "dömas" för din ålder. Som du skriver, alla är inte lika. Så mina åsikter är baserade på detta. Inte på att de som vill och behöver pensionera sig då, eller till och med tidigare. men jag kan ju dra slutsatser av många av mina vänner över 65 hur deras liv förändrades bara av att bli pensionär. En del till det bättre, för andra inte. Men individuellare, jag håller med. SÅ läs det mer för vad det är. Mycket tack för en bra åsikt dock!
 

Läs mer i bloggen

Post Expedition Blues

Det är länge sedan jag hade en riktigt svår omgång av post-expeditionsblues. Jag tror att den senaste gången jag led av det var efter en resa genom Jemen med en kamel och min dåvarande äventyrspartner, Tanja Holm. Det var 2013, för 12 år sedan. I alla fall fram tills nu, efter Kilimanjarobestigningen.

Min värsta upplevelse av detta var när jag kom tillbaka till Sverige efter ett av de bästa åren i mitt liv, Sibirien, 2004–05. Jag minns att jag satt lutad mot en vägg en vårvarm dag i norra Sverige, med solen i ansiktet. Fåglarna sjöng, men luften var fortfarande frisk, och på ytan såg det ut som om livet inte kunde vara bättre. Men jag kände mig helt tom inuti, som om jag hade genomgått en enorm förlust i livet och allt kändes meningslöst. Det var så illa att jag tänkte: Om jag dör nu, så är det okej. Jag har upplevt allt vad livet handlar om – vad nu? Det var så svårt, post-expeditionstraumat, att mitt liv föll samman helt.

Bestigning av Kilimanjaro, del 3, slutet

Kilimanjaro-dagboken, del 3


”Jag mår lite bättre idag”, sa Richard när vi alla samlades i mattältet för frukost. ”Jag tog en paracetamol och tro mig, de där tabletterna är magiska. Ingen huvudvärk, ingen feber, inga problem. De är så bra att jag vill bli försäljningsagent för dem i Kanada!”

Bestigning av Kilimanjaro, Rongai-leden, del 2

Kilimanjaro-dagboken, del 2


”Jag sov inte alls”, sa MJ när han steg in i mattältet. ”Jag hade diarré hela natten.”
”Jag fick inte heller någon sömn”, sa Richard. ”Och jag mår illa.”
Alla tecken på höjden. Och på att anpassa sig till Afrika. Jag sa:
”Fortsätt att dricka mycket, 2 liter när ni vaknar, 2–3 liter under dagen, och 2 liter vid ankomst. Det kommer göra stor skillnad. Börja ta Immodium och paracetamol direkt. Det kommer också hjälpa mycket.”
Richard verkade inte övertygad. Han har inte kommit så här långt i arbetslivet genom att bara hålla med och inte ifrågasätta. Precis som jag är han lite av en hälsofreak och har många prylar som talar om hur han mår. Eller borde må. Det hjälper inte alltid. Hans prylar visade att han inte mådde bra. Vilket vi alla kunde se. Moses, vår huvud-sherpa, kom in med ännu en pryl. Detta var en ultraproffsig utrustning, så de hade med sig syrgas, en syrgassäck , professionella tält, sovsäckar och så vidare. Han hade en pryl att sätta på fingret för att mäta puls och syremättnad. Richard var inte nöjd med sitt resultat. Vi serverades en enorm frukost som Norm och jag slukade som hungriga lejon vid ett byte. Men att må illa, vara sömnlös och orolig för toabesök gjorde det svårare för MJ och Richard att äta. En tuff start för båda, men jag var säker på att de båda skulle klara hela vägen. De var väldigt beslutsamma, även om jag redan visste att det skulle bli utmaningar på vägen.


Vandra i stad och natur: Upptäck Merrell SpeedARC Matis för urban hiking

Vandring i staden – en ny livsstil Urban hiking handlar om att utforska staden till fots och upptäcka dess dolda pärlor. Det är en aktivitet som ...

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg