Här är en uppsats som handlar om olyckor i fjällen under en period av 18 år. Den beskriver en rad omständigheter kring olyckorna och om personen varit själv eller inte. Ökat risktagande i grupp diskuteras liksom tendensen att hålla risktagandet konstant genom att öka riskerna när andra säkerhetsåtgärder införs. Mycket läsning som har direkt koppling till många trådar här på Utsidan.
Länk till uppsatsen
Ensam är stark eller bara mer försiktig?
Jag tror det ligger mycket i det där. Jag har lättare för att fokusera när jag är ensam. Jag kan bli ofokuserad av att vara iakttagen eller om det händer saker omkring mig och så kan jag påverkas av andra - vet ej om det är på gott eller ont. Givetvis kan jag känna trygghet i att ha sällskap men frågan är om den känslan är kompensatorisk. Oavsett, för att
allra bäst kunna kanalisera massiva mängder koncentration i något, så ska jag vara själv.
Lite anekdoter:
I somras gick jag en rätt svår passage då jag skråade Niejdariehppes norra sida från Niejdariehvágge, (startade på 950 m när jag kom ut i Álggavágge och skråade ner mot 850 m, fram till .792 där jag gav upp och gick ner). Det var bl a storblockigt på något ställe och allmänt småsvårt och varierat. Vid en punkt minns jag att jag tänkte att det var något lite ninjaaktigt över hur jag tog mig fram både försiktigt och smidigt. Liksom, med en katts ultramedvetna syn och massiva mängder mental styrka inkanaliserad i varje rörelse.
...Tills jag såg att jag var iakttagen. Någon som vandrade längs stigen lååångt nere i dalgången stannade var tionde sekund och vände sig mot mig. Vid något tillfälle satte hen sig och använde troligen kikare. Från det att jag såg personen tappade jag "superkraften". Med ens blev det väldigt mycket svårare.
När jag skulle vada Guohperjåhkå i ösregn sammanföll det med en annan vandrare, så vi gjorde sällskap. Det var högt vatten, strömt och betydligt svårare än någon av oss trodde innan vi gick ut. Vi fick vända flera gånger och söka nya vägar, vadet tog väldigt lång tid, nog uppåt en kvart, och jag var så pass nedkyld efteråt att jag fick sätta upp tältet och dra på gasköket.
Jag tror att om jag varit själv, att jag möjligen hade avbrutit vadet tidigare för att dra mig västerut och leta upp ett helt annat ställe. Å andra sidan hade jag INTE haft med mig en lång man som gick ut före och försökte och någon gång fick strömt vatten till högt upp på låren och vände - det var ju bra att jag slapp - en sorts riskminimering för min del då, men inte för hans. 😅 Men: jag tror å andra sidan inte att jag hade försökt just där heller, om jag varit själv. Jag kunde också notera att vi hade helt olika vadstilar. Jag är väldigt noga med att vända mig mot strömmen, stadigt tag om stavarna, kraft framåt och sådär, han gick med sina löpardojjor och bara gick liksom. Och det var säkert inom ramarna för hans förmåga med tanke på styrka/längd och sådär, men jag tror att i någon mån påverkades jag av hans lättsamma inställning.
Nu gick det bra och i slutändan var det ett trevligt möte och inte alls en dum känsla att ha sällskap vid ett svårt vad i dåligt väder, men det fick mig att tänka på hur lättpåverkad jag ändå är, och att jag faktiskt litar allra mest på min egen förmåga att göra bedömningar. Den kommer fram allra bäst när den får agera utan påverkan.