17.11.
Vilken tajming! Direkt när jag kommer ned hit och sätter mig på bryggan kommer en kungsörn inglidande från Bonäsviken i öster. Det är en ung kungsörn. Dess vita fläckar på vingöversidorna och den långa stjärten med vita indianfjädrar med svart spets samt den lite guldfärgade nacken lyser i solen. Den går ned lågt över havet, och på sin väg förbi Måsön skrämmer den upp drygt ett tiotal havsörnar, som flyr åt alla håll. Vilken grace! Vilken kraft! Det är det vackraste jag sett i år i fågelväg! Kungsörnen försvinner bort mot Hällöhålet. Det var mäktigt! Vilken tur jag hade! Om man ska se kungsörnar här söderut så är det nu i mitten på november, då de kommer sträckande ned från fjälltrakterna norrut i jakt på föda. Men man ska ändå ha tur om man vill få syn på en. Jag känner mig helt matt efter den upplevelsen! När havsörnarna återhämtat sig börjar de kretsa på över Måsön. Det är bra flygarväder för dem idag; frisk vind från väster. Efter en stund upptäcker jag kungsörnen igen kretsande över Hällö. Den gör en smidig luftvolt och dyker ned på Måsön, där den orsakar kalabalik bland "havsisarna", som sprider ut sig i olika vädersträck. Någon sätter sig i ett träd på örnudden, några andra flaxar omkring över Måsön. Kungsörnen är en mycket mer smidig och dynamisk jägare än den lite större havsörnen. Den kan ta harar och rådjurskid, medan havsörnen äter as, fiskrens och sjöfågel. Kungsörnen går snart till väders igen. På mäktigt V-formade vingar är den i ett huj över Tellskär. Den rör sig snabbt. Dess vita vingundersidor lyser i solen. Den riktigt visar upp sig. Ett ögonblick senare är den försvunnen bortöver Långösund i norr, medan vi andra sitter med förvåningens finger i häpnadens mun, undrande vad det egentligen var som hände. Några knipor flyger tätt över vattnet ut från Bonäsviken, där de flesta änder sökt lä för vinden. Ett antal trutar flyger planlöst omkring eller ligger som vita klickar långt ute i fjärden. Havsörnarna har fått tillbaka sitt territorium.