Lärkor på åkern på väg hit. Våren är här! Jag tar chansen och sätter mig på isen för kanske sista gången. Isen ser ut att vara tio centimeter tjock. Det är en halvklar morgon med någon plusgrad. Svag vind söderifrån. Småfrostigt. Spillkråkan ropar från andra sidan, och senare hör jag den trumma lite närmare ifrån. Sångsvanarna trumpetar i söder. Det är konstigt nog inga pilkfiskare här. Den sedvänjan är inte så vanlig på Åland. Havsörn ropar i väster. Markägaren har tydligen eldat på isen här bredvid. En förkolnad hög ligger kvar. Ljudet av ännu flera lärkor som passerar förbi på åtminstone två håll. Man får hoppas att våren kommer igång på allvar nu. Som ett tecken på det hör jag plötsligt ett kacklande ljud och jag riktar kikaren mot tre grågäss som passerar förbi i norr.

Vintern kom och gick. Snöfritt och plusgrader igen. Den första tofsvipan flög på långt avstånd när jag gick hit. Sångsvanar på åkrarna. Ändå känns det lite osäkert att ropa "Våren är här!" ännu. Det blåser från söder. Sångsvanar hörs i träskets södra ända, och så kommer en av dem ljudligt sättandes lågt över isen, och sätter sig bara hundra meter från mig. Den sitter på isen som ett vitt utropstecken med svarta fötter i det gråa. Spridda fågelröster hörs omkring mig: blåmes, siskor, gulsparv. Dugg i luften. Så börjar det småregna. Får se vem av svanen och jag som stannar längst. Hans kamrater kallar på honom. En blåmes inspekterar strandvassen bara åtta meter framför mig. Någon kråka ifrågasätter varför jag sitter här. Regnet ökar. Jag bryter upp.

Äntligen lite vinter. Snö, -4 grader och svag nordvästlig vind. Jag sätter mig en bit ut på isen. En hackspett trummade på väg hit. Också det ett vårtecken. Gärdsmygen kilade omkring nere i strandbuskarna vid träbänken. Jag har fått sportlov. Isen är bländande vit mot de djupt blågrå molnen i norr. Vackert som på en målning av någon gammal holländsk mästare. Talgoxen "tvinkar" på. Den har så många läten. Någon blåmes stämmer in. Kajor flyger nu och då vingligt graciöst över träsket. Det är artfattigt, som det ska vara på vintern. Minusgraderna lägger sordin på vårkänslorna. En koltrast småpratar för sig själv. En kråka hörs.

Sitter på flotten. Det är en lugn och mulen dag, nollgradigt. Grönfinkarna sjöng på väg hit. Det första vårtecknet. Här nere vid Byträsk lockar nötväckan "vi-vi-vi-vi-vi" och får svar från andra stranden. Kråkor och mesar hörs också. En koltrast varnar. Jag tar in lugnet omkring mig. Vassen är vackert sepiabrun. Färgpaletten idag går i gråvitgrönbrun. Färgerna är dämpade och behagliga. Jag spanar mot andra sidan träsket med kikaren, där några björktrastar har satt sig i trädtopparna. Korsnäbbar hörs också därifrån. En liten flock kajor flyger över träsket söderut. Ljud hörs från morgonsysslorna på den stora bondgården Bolstaholm, som ligger två kilometer söder om träsket. De måste jobba, trots att det är söndag.

Det känns välkomnande att markägaren byggt en stege upp till den stora stenen som ligger bara hundra meter väster om träsket. Jag klättrar upp på stenen. Framför mig söderut  har jag fin utsikt över åkrarna, till vänster ser jag Byträsk skymta mellan alarna. Bakom mig har jag de vida åkrarna uppemot Östergeta by. Det är en gråmulen dag med vind och snöfall från norr. Någon plusgrad. Skönt att nu ha januari bakom sig. En gärdsmyg kilade omkring i diket som en mus när jag kom hit längs vägen. Snöfallet tilltar där jag sitter och försvårar möjligheten att se och höra fåglar. Kanske att februari tar sitt ansvar och ger oss den vinter vi ännu inte haft. En talgoxes lockläte är det enda jag hör. En blåmes svarar. Snöfallet upphör igen. Fyra björktrastar passerar tjattrande från öster till väster. En korp kraxar till i väster, en kråka. Och så tuppen som ropar god morgon inifrån byn.