Vilken tajming! Direkt när jag kommer ned hit och sätter mig på bryggan kommer en kungsörn inglidande från Bonäsviken i öster. Det är en ung kungsörn. Dess vita fläckar på vingöversidorna och den långa stjärten med vita indianfjädrar med svart spets samt den lite guldfärgade nacken lyser i solen.  Den går ned lågt över havet, och på sin väg förbi Måsön skrämmer den upp drygt ett tiotal havsörnar, som flyr åt alla håll. Vilken grace! Vilken kraft! Det är det vackraste jag sett i år i fågelväg! Kungsörnen försvinner bort mot Hällöhålet. Det var mäktigt! Vilken tur jag hade! Om man ska se kungsörnar här söderut så är det nu i mitten på november, då de kommer sträckande ned från fjälltrakterna norrut i jakt på föda. Men man ska ändå ha tur om man vill få syn på en. Jag känner mig helt matt efter den upplevelsen! När havsörnarna återhämtat sig börjar de kretsa på över Måsön. Det är bra flygarväder för dem idag; frisk vind från väster. Efter en stund upptäcker jag kungsörnen igen kretsande över Hällö. Den gör en smidig luftvolt och dyker ned på Måsön, där den orsakar kalabalik bland "havsisarna", som sprider ut sig i olika vädersträck. Någon sätter sig i ett träd på örnudden, några andra flaxar omkring över Måsön. Kungsörnen är en mycket mer smidig och dynamisk jägare än den lite större havsörnen. Den kan ta harar och rådjurskid, medan havsörnen äter as, fiskrens och sjöfågel. Kungsörnen går snart till väders igen. På mäktigt V-formade vingar är den i ett huj över Tellskär. Den rör sig snabbt. Dess vita vingundersidor lyser i solen. Den riktigt visar upp sig.  Ett ögonblick senare är den försvunnen bortöver Långösund i norr, medan vi andra sitter med förvåningens finger i häpnadens mun, undrande vad det egentligen var som hände. Några knipor flyger tätt över vattnet ut från Bonäsviken, där de flesta änder sökt lä för vinden. Ett antal trutar flyger planlöst omkring eller ligger som vita klickar långt ute i fjärden. Havsörnarna har fått tillbaka sitt territorium.

Sitter vid stranden en bit norr om bryggan och kokar min lunch på spritköket. Det är en lugn, halvklar dag med normaltemperatur, 5 grader. En rådjursbock bölar i skogen strax bredvid mig, samtidigt som en spillkråka flyger över, alldeles nära. På väg ner hit trastflockar och en ensam dubbeltrast, med sitt karaktäristiska flyktläte. Rensoppan smakar salt och gott. Det enda som hörs är ljudet av knipvingar inifrån viken och någon avlägsen kråka här och där. En örn flyger över till Finnösidan och sätter sig i den högsta trädtoppen på spaning. Solen bryter fram och förgyller Hällö- och Dånöstranden. Någon fjädermygga i luften fortfarande. Jag har nu ätit min lunch och spanar ut över den spegelblanka fjärden. Knipor och vigg blandat i mindre flockar. En gräsand klagar så smått från Tellskärssidan. Korp och större hackspett hörs också. En fisk sprätter högt till i den närmsta vassen. Ett gäng kråkor drar iväg in över land. Örnen och jag tävlar om vem som kan sitta kvar längst. Det blir jag som vinner den kampen, för efter cirka en kvart har örnen flugit iväg.

November är en favoritmånad. Naturen är kravlös då. Man förväntar sig inte att se och höra något, och allt som man upplever är ett plus. Jag hörde sidensvansar uppe i byn - ett vintertecken. Flockar av björktrast drog omkring på jakt efter rönnbär på väg ner hit. Träden är avlövade nu och höstflytten förbi. Försöker hitta en lucka mellan regnen och höststormarna för min tur till Lökholmen. En större flock sångsvanar drog söderut när jag kom ned till bryggan. Det är mycket knipor och vigg i farten här. Den stora knipflocken från förra veckan ligger kvar ute i fjärden. Även vid Tellskärsstranden och vid infarten till Bonäsviken ligger det änder. Viggar och knipor kommer flygande alltemellanåt. Jag uppskattar det sammanlagda antalet till hundrafemtio stycken. En kall vind maler på från sydväst. Det är dugg i luften, men ibland uppehållsväder. Solen kämpar för att bryta igenom de grå skyarna. En stor kråkflock kretsar över fiskebodarna i Bonäs. De undrar om det vankas någon mat. Ett par korpar kretsar på tätt tillsammans i utkanten av flocken. Morgonens första havsörn kommer flaxande långt bort över Hällö i väster. En gammal havsörn kretsar senare över Måsön och en annan lite högre upp. På mastodonta vingslag försvinner gamlingen bakom örnudden. En mindre flock sångsvan drar söderut över Hällö. Jag upptäcker ett storskrakspar mitt i knipflocken vid Finnöstranden. Det var längre sedan jag såg den vita skrakhanen. Ännu en örn kommer på inspektionstur över Tellskärsstranden. Vinden är kall. Det är dags att röra på sig.

En grådisig morgon med dugg i luften. Vintertiden har gett oss en timme extra att sova. Det får man vara tacksam för. Det är tomt och tyst här nere vid bryggan. Bara en tupp som ropar "godmorgon" på avstånd. Naturen är tecknad i grått, grönsvart och sepiabrunt. Det är ett lugnande färgspektrum. Jag trivs väldigt bra på mitt nya jobb. Kråkor flyger över vassarna vid Långösund. Gärdsmygen kommer hoppande på stenarna vid brofundamentet. Den pilar omkring som en liten mus, flyger under bron och kommer och sätter sig på brokanten bara fyra meter ifrån mig, för att hälsa. Det är en lustig liten krabat. Den lilla svansstumpen står rätt upp i luften. Jag tittar på den någon sekund i kikaren innan den flyger iväg till strandsnåren, där den snart låter höra ett smattrande läte. Den första skarven flyger över mig. Jag hör ljudet av siskor och sjungandet från knipvingar. En andflock av obestämd art ligger hundrafemtio meter ut i fjärden bredvid en ensam skrake. Björken vid träbänken klär av sig sina löv, som singlar ut i vattnet och driver iväg som små prickar. En liten viggflock flyger över mig. Viggen skiljs från knipan på vingbandet och sin ljudlösa flykt. Det låter som lärkor i luften norrut. Jag undrar om de kan flytta så här sent. Också grönfink hörs. En större flock knipor samlar ihop sig mellan bryggan och Måsön. Ibland hörs knipspelsknarret, trots att det är senhöst. En knölsvan flyger på visslande vingar in i Bonäsviken. Också här skiljs den från sångsvanen på vingljudet. Sångsvanen flyger tyst. Vädret visar inga tendenser till solsken idag. På hemvägen flög ett fyrtiotal sträckande storskarvar söderut.

Hösten är varm. De flesta stora lövträd, lönn, asp och ask, har redan fällt alla sina löv. Asken är som herrskapsfolk; den kommer sist och går först. En enkelbeckasin flög upp nere vid vägskälet. Den steg vingligt till väders, helt olik en morkullas låga bana. Det finns mycket knipor här nere i vattnet vid Lökholmen. Åtminstone ett åttiotal, blandat honor hanar, tog till vingarna när jag kom ned till bryggan. De flesta av dem lade sig mitt i fjärden en hundrafemtio meter ut. Det blåser lite från söder, mulet väder, närmare tio grader. Alla småbåtar som legat vid bryggan är borta. En första havsörn kommer flygande in från Dånö västerifrån ivrigt uppvaktad av en kråka. Kråkan attackerar ständigt örnen, som vinglar till varje gång. Tydligen kämpar de båda arterna om herraväldet här: "This town ain`t big enough for the both of us."  Paret försvinner bakom Finnöskogarna. En skarv kommer inflaxande över Bonäsviken norrifrån. En gråtrut och en havstrut gör sina inspektionsrundor över Lökholmen på jakt efter mat. Mindre korsnäbbars klingande kontaktläten hörs över stugorna i söder. Den högre tonen skiljer arten från den större korsnäbben. Jag gör en hastig rörelse när jag ser fem skarvar flyga norrut och samtidigt kommer en rad storskrakshonor flygande ut ur Bonäsvassarna. Två av ålkråkorna (skarvarna) lägger sig ned i vattnet en bit bakom kniporna. Det är mycket skarv i rörelse idag. En fiskare åker ut från sjöboden i sin båt och svänger in mot Finnöstranden. En örn lyfter sävligt från skogen och stryker nära förbi mig där jag sitter. Höstdagsmorgonen har sitt eget lugna tempo.