Ruskan (färgprakten i lövträden) har kommit igång ordentligt. Ängspiplärkorna hade sin höstflytt på väg ned hit. Det är en morgon med uppklarnande väder efter allt regn som kommit den senaste tiden. Foderhöet på åkern vid vägskälet är slaget och bärgat. Det blåser från väster rakt mot mig där jag sitter på bänken. Havet är stålblått. Jag tänker att det säkert blivit kallt i vattnet. Full aktivitet runt "örnudden" när jag kommer ned hit. En gammal havsörn sitter på en gren ovanför vattenytan. Dess vita stjärt lyser i solen. Tre ungfåglar ligger och svävar i vinden ovanför skogskanten och gör ibland våghalsiga krumsprång när de jagar varandra. En plog gäss stävar söderut på avstånd. Gammelörnen lämnar grenen och nu är det fem örnar som kretsar på ovanför udden. En flyttande småfågelflock drar förbi västerut. Jag spanar ut över fjärden och Tellskärsudden. När jag tittar tillbaka är örnarna borta. Snart kommer en örn upp över skogskanten igen och attackeras direkt av ettriga kråkor. Det måste finnas ett örnbo där någonstans. Någon eldar en brasa vid stranden på Dånösidan. Efter ett tag är sex örnar uppe på vingarna igen tillsammans med några kråkor. De har roligt tillsammans i vinden, gör volter och piruetter. Två av dem är vuxna. De har tydligen haft en lyckad häckning här. Ett par storskarvar flyger norrut. En av örnarna slår sig snart ner på Måsön. Flocken splittras. Ett par sträcker iväg österut. En ny örn kommer nära bryggan och sträcker in mot udden. Det är tydligt att det är örnudden som är örnarnas centrala plats. Solen kommer ibland fram bakom molnen och lyser upp örnarnas territorium. Ännu en örn landar på Måsön, medan en annan sitter i en trädtopp på Dånösidan och ser på. Det är svårt att veta vilken örn som hör till den ursprungliga flocken. Ett par korpar gör samma flygövningar som örnarna och jagas också de av kråkorna. Två skrakar kommer flygande runt bryggan i solskenet och svänger in mot Bonäsviken.

Jag kommer hit lite före klockan 6. Det är mörkt. Karlavagnen avtecknar sig i norr. En liten strimma ljus syns över skogen längst in i Bonäsviken. Helt tyst, vindstilla, småkyligt, 4 grader. Stjärnorna lyser ikapp med månen. Jag ska följa med höstflyttningen. Fåglarna styr efter stjärnorna. De flesta fågelarter flyttar dagtid, utom vissa, såsom rödvingetrasten. Lite före 6 hör jag hägern flyga över från Tellskär till Dånö, samtidigt som en stor flock kajor börjar skräna i sydväst. En lärka hörs över fjärden i mörkret och tio minuter senare ropar tranorna från Tellskär och en havsörn från Finnösidan. Jag hoppar omkring på bryggan för att hålla mig varm. Havsörnarnas rop och en rödhakes knäppande blir signalen för kråksträcket. Kvart i 7 kommer det igång. Sammanlagt ett hundratal kråkor sträcker kraxande förbi på samma linje från öst till väst under en kvart, sedan tar det stopp. Samtidigt hörs bofinkar, som tydligen också är på flytt. Gärdsmygen sjunger någon drill lite före 7 och jag får se kajflocken komma på en lov runt Lökholmsudden. De är ett femtiotal. Dis driver från land ut över vattenytan västerut. De första morgonflygen tecknar två streck på himlen. När solen börjar komma upp vid tjugo över 7 ser jag svanparet vid Tellskärsudden. Spigg leker vid bryggan där jag sitter. I soluppgången tar ringduvorna över flytten. Men de flyger söderut, inte väst, som kråkorna. Ca 15 duvor passerar. En havsörn landar i en trädtopp på Tellskär och attackeras genast av kråkor. När solens första strålar förgyller Finnöudden flyger en annan havsörn dit och tar udden i besittning. Senare ser jag en örn flyga in mot Bonäs och en gammal med vita stjärtfjädrar sträcka över Dånö söderut. Det sista jag noterar innan mitt tvåtimmarsbesök är över är ljudet av en dubbeltrast och ett rådjurs brölande, samt hägern som flyger över viken in mot Lökholmen. En underbar höstmorgon!

Kommer ner hit lite före åtta. Fem ungörnar kretsar ovanför Finnöudden ungefär på samma höjd, en trettio meter ovanför havet, tätt ihop. De svävar majestätiskt mot den lätta nordanvinden. Det är småkyligt om händerna där jag sitter ute på bryggan. Vattnet är stålblågrått. Det flyger några änder in i Bonäsviken. Stugägaren på Tellskärsudden inspekterar sin strand. Han är morgontidig, liksom jag. Efter tio minuter har örnflocken splittrat upp sig. Kvar över vattnet hänger bara ett par örnar. Ett par fiskare kastar drag i Dånövassarna. Hösten är fiskarnas tid. Några trutar ligger och blänker i morgonsolen ute i fjärden. En av dem är en havstrut. Ett par kråkor flyger över mig, västerut. De voltar i luften på korpmanér. Örnarna, som nu är tre, svävar som gamar över sin udde. Två av dem gör en akrobatisk volt på ungefär trettio meters fall med klorna fastslingrade i varandra. Det ser våghalsigt ut. En ensam skata kommer sättandes som skjuten ur en kanon in mot land. En av örnarna svävar in över mig där jag sitter, på vingar stora som utedassdörrar, och försvinner bort. Efter tjugo minuter blir det trutarnas tur att kretsa på samma ställe där örnarna var. Flera kråkor kommer sträckande med samma riktning västerut mot Sverige. Trots att man kan tala om kråksträcket, blir några kvar och kretsar med örnarna över udden. Någon  kråka vågar till och med sig på att ge en örn ett tjuvnyp. Jag ser en ensam örn som flyger med en pinne i klorna just ovanför skogskanten. Det kan indikera att de här örnarna är födda just här. Efter en halvtimme tillsammans med örnarna ger jag mig av. En storskarv flyger över mig. Det är den första skarven jag sett här.

Möjligen sista dagen i en räcka av dagar med rekordvarm högsommartemperatur på över 20 grader. Kyrklönnarna börjar få sina första röda löv. Fodret som växte högt på åkern vid vägskälet är nu slaget. Jag kommer ner hit till bryggan vid åttataget. Det är en lugn, spegelblank morgon. Någon har glömt kvar en rosa barnkofta på bryggan. På samma plats där det tidigare under våren fanns mörtnät under isen ligger också nu ett nätflöte. Hägern spatserar som vanligt i solen på Bonässtranden. Så stannar han och står blickstilla med rak hals några sekunder innan han med loja vingslag flyttar sig vidare ett stycke in i viken. Ladusvalor kvittrar somrigt över vassarna. En större fisk plaskar till alldeles vid bryggan, småfisk hoppar överallt på den lugna vattenytan. Men ingen tärna är längre här för att fånga dem. Tranor ropar i öster. Kråkorna kallar till morgonmöte, och en ringduva kommer klumpigt flygande över vattnet, som om den var inbjuden. Hackspetten lockar ljudligt inifrån stranden och en korp svarar långt i söder. Solen börjar synas mellan träden ovanför strandboden, och väcker en gransångare som sjunger ett par "silt-salt". Gransångaren är den fågel som, i likhet med gärdsmygen, kan sjunga på hösten. Om en halvtimme är solen ovanför trädtopparna. Dags för mig att bege mig hemåt.

September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.