Kommer ner hit lite före åtta. Fem ungörnar kretsar ovanför Finnöudden ungefär på samma höjd, en trettio meter ovanför havet, tätt ihop. De svävar majestätiskt mot den lätta nordanvinden. Det är småkyligt om händerna där jag sitter ute på bryggan. Vattnet är stålblågrått. Det flyger några änder in i Bonäsviken. Stugägaren på Tellskärsudden inspekterar sin strand. Han är morgontidig, liksom jag. Efter tio minuter har örnflocken splittrat upp sig. Kvar över vattnet hänger bara ett par örnar. Ett par fiskare kastar drag i Dånövassarna. Hösten är fiskarnas tid. Några trutar ligger och blänker i morgonsolen ute i fjärden. En av dem är en havstrut. Ett par kråkor flyger över mig, västerut. De voltar i luften på korpmanér. Örnarna, som nu är tre, svävar som gamar över sin udde. Två av dem gör en akrobatisk volt på ungefär trettio meters fall med klorna fastslingrade i varandra. Det ser våghalsigt ut. En ensam skata kommer sättandes som skjuten ur en kanon in mot land. En av örnarna svävar in över mig där jag sitter, på vingar stora som utedassdörrar, och försvinner bort. Efter tjugo minuter blir det trutarnas tur att kretsa på samma ställe där örnarna var. Flera kråkor kommer sträckande med samma riktning västerut mot Sverige. Trots att man kan tala om kråksträcket, blir några kvar och kretsar med örnarna över udden. Någon  kråka vågar till och med sig på att ge en örn ett tjuvnyp. Jag ser en ensam örn som flyger med en pinne i klorna just ovanför skogskanten. Det kan indikera att de här örnarna är födda just här. Efter en halvtimme tillsammans med örnarna ger jag mig av. En storskarv flyger över mig. Det är den första skarven jag sett här.

Möjligen sista dagen i en räcka av dagar med rekordvarm högsommartemperatur på över 20 grader. Kyrklönnarna börjar få sina första röda löv. Fodret som växte högt på åkern vid vägskälet är nu slaget. Jag kommer ner hit till bryggan vid åttataget. Det är en lugn, spegelblank morgon. Någon har glömt kvar en rosa barnkofta på bryggan. På samma plats där det tidigare under våren fanns mörtnät under isen ligger också nu ett nätflöte. Hägern spatserar som vanligt i solen på Bonässtranden. Så stannar han och står blickstilla med rak hals några sekunder innan han med loja vingslag flyttar sig vidare ett stycke in i viken. Ladusvalor kvittrar somrigt över vassarna. En större fisk plaskar till alldeles vid bryggan, småfisk hoppar överallt på den lugna vattenytan. Men ingen tärna är längre här för att fånga dem. Tranor ropar i öster. Kråkorna kallar till morgonmöte, och en ringduva kommer klumpigt flygande över vattnet, som om den var inbjuden. Hackspetten lockar ljudligt inifrån stranden och en korp svarar långt i söder. Solen börjar synas mellan träden ovanför strandboden, och väcker en gransångare som sjunger ett par "silt-salt". Gransångaren är den fågel som, i likhet med gärdsmygen, kan sjunga på hösten. Om en halvtimme är solen ovanför trädtopparna. Dags för mig att bege mig hemåt.

September är höstmånad. Temperaturen har sjunkit med några grader. Jag kommer ner till sjöbodarna inne i Bonäsviken på Lökholmen. Vind från nordväst blåser rätt mot mig. Ett gäng viggar ligger inne i vasskanten på andra sidan viken. De är alla brundaskiga. Hanarna har ännu inte fått tillbaka sin fulla praktdräkt. Ställer mig med tubkikaren i vindskydd på sjöbodens veranda. Spanar ut över vassviken. Knölsvansfamiljen ligger tillsammans med kandadagässditot längst inne vid bröderna Bergmans stora sjöbod och putsar sina fjäderdräkter. Ett kråkpar sitter troget på taket till Karl-Eriks sjöbod och spanar. Vinden friskar i och driver in regntunga molnskyar norrifrån. Jag sätter mig på bänken. Någon talgoxe nojsar från alarna och vassen. Vid en brygga ett par hundra meter bort ligger den ljusblåa laxbåten Fagernäs tryggt förtöjd. Kanske är den en av Ålands sista? Min morfar hade en laxbåt när jag var barn. Ett bekant tjatter hörs plötsligt bakom mig och jag vänder mig om. Det låter som stjärtmesar, men jag tycker mig se något litet brunt kila iväg längs marken in i snåren. Det är gärdsmygen, vår nästminsta fågel. Den gillar risig undervegetation med mycket rötter och bråte. Inte för inte som den heter "grottinvånare" på latin. Det är dags att gå. Kråkparet sitter kvar på sjöbodstaket, lika gråa som denna blåsiga morgon i september.