När vi vaknade på morgonen verkade allt vara ungefär som föregående dagar. Tältet fladdrade i vinden men inget onormalt. De små utflykterna man måste göra utanför tältet ingav heller ingen oro. Vi åt frukost liggande i våra sovsäckar som vi brukar. Läste ett stycke i Nya Testamentet och samtalade en stund över det. Klädde på oss och snörde på kängor och gaters.

Avfärd i frisk vind

Jag var ute ur tältet först. Vinden hade ökat utan att vi lagt märke till det och det kändes väldigt kallt. Men det berodde inte på temperaturen, den var nära noll grader. Det var vindens kyleffekt. Blåsten var kraftig.

Jag tog några foton på vår lägerplats och man ser att det hade blivit rejält snödrev. Berget Viddjá (som låg två kilometer bort och som varit vår fasta punkt vid orienteringen föregående dag) var mestadels osynligt.

Foto av tältet innan vi packade ihop det. Klockan var nästan halv elva på förmiddagen. Det ser ut som snöfall på bilden, men det jag minns var snödrevet. Den finkorniga snön fyllde luften runt omkring oss och bildade ett ljust töcken.

Foto av landskapet vid samma tillfälle fast åt ett annat håll. Man anar att det var klart väder ovanför snötöcknet. Berget, vars sluttning reser sig till vänster, är Viddjá. Åt andra hållet, dvs norr om oss, hade vi en topp av Nissončorru (1447). Den låg lika nära men vi såg ingenting av den på hela dagen.

Efter att ha fotograferat bestämde jag mig för att packa ner kameran i pulkan och inte använda den så länge blåsten pågick. Jag hade slarvat med det den förra oväderskvällen för några dagar sedan. Kameran hade legat i sin väska medan vi satte upp tältet. Snöpulvret hade blåst in i väskan och jag hade haft ett drygt jobb att få kameran ren och torr. Anders hade ett tätt skydd till sin kameraväska så det blev några foton från dagen trots allt.

Vi startade vår färd. Berget Viddjá kom fram ibland ur töcknet och hjälpte oss att hålla rätt riktning. Terrängen var relativt jämn, men lutade nedåt åt höger. Snön var hård och skarliknande. Vinden, som kom snett bakifrån, tog hela tiden tag i pulkan och fick den att hasa nedåt på den hårda ytan. Jag var draghäst och fick hela tiden parera när pulkan for iväg nedanför min högra sida. Den välte emellanåt.

Vinden ökar

Vi följde sommarledens rösningar en bit, men det blev dags att lämna den och gå i en nästan nordlig riktning. Vi fick då vinden mot vår vänstra sida och den ökade ju högre upp på sluttningen vi kom. Sikten var tidvis obefintlig och jag tog riktmärken på kullar och stenar för att ha något att gå efter. Vid det här laget var vindbruset så högt att det tjöt i öronen. Vi fick stå nära varandra för att göra oss hörda. Vi såg också till att inte komma för långt ifrån varandra om sikten skulle försvinna helt.

Fotot ovan togs av Anders när jag drog pulkan. Det var innan jag satte på mig skidglasögon och balaclava.

Vi stannade och plockade fram skidglasögon ur den lilla säcken med extraprylar. På grund av vinden hjälptes vi åt att hålla fast alla lösa föremål. Exempelvis höll jag fast Anders stavar i ett fast grepp medan han satte på sig glasögonen. Vi vågade inte släppa dem en ett ögonblick för risken att de blåste bort.

Jag lyckades också få på mig skidglasögon (mina vanliga stoppade jag ner). Jag tog också på mig balaclavan för att förhindra förfrysning av ansiktet. Det var ovanligt tidsödande med dessa enkla procedurer och trots att jag arbetade med tunna handskar blev fingrarna stela direkt. Jag misslyckades exempelvis med att spänna de två snören som skulle dra ihop min kapuschong. Den fick sitta lite för löst.

På överkroppen hade jag ett tredubbelt lager: ylleunderställ, fleecetröja och min fodrade stora vindjacka. Jag kan inte minnas att jag någon gång tidigare på våra vinterturer behövt så många lager när jag dragit pulka på fjället. Vindens kyleffekt var enorm trots att det nog bara var någon enstaka minusgrad.

När vi klarat av vår påklädning tittade vi på varandra genom skidglasögonen och utbytte blickar av samförstånd. Visst var det storm, men det här skulle vi klara av. Vi tänkte inte ge oss i första taget.

Vi vände oss ibland om så att vinden blåste från oss. Om man tappade en lätt pryl här så var den borta för alltid. Foto: Anders Gudmundsson.

Vi fortsatte mot det stora rengärde som ligger före Lapporten. Vi såg det inte, men det dök upp ett skoterspår som tycktes leda åt rätt håll. Ju längre vi följde spåret desto mer vred det åt vänster, och det verkade ju rätt. Vi var på väg mot Lapporten.

Storm!

Vinden blev bara värre och värre. Pulkan blåste ofta omkull och Anders fick vända den rätt medan jag stod stilla. Vid det här laget var vindbyarna så kraftiga att det tidvis inte gick att ta sig framåt överhuvudtaget. Vid ett tillfälle fick vi en smula paus i skydd av en kulle med en stor snödriva. Där tog vi fram kartan och kollade att vi var rätt. Vi såg inte bergen men däremot en ravin till höger om oss, ravinen där Čuonjájohka ligger.

Det gick långsamt. Mellan vindstötarna kunde vi ta oss en liten bit framåt, men ofta var det bara att stanna och vända sig från vinden och vänta på att det skulle lugna sig något. Klockan var närmare tre på eftermiddagen, men ingen av oss hade en tanke på lunch. Eller att det ens skulle varit möjligt. Ändå stod det klart att vi inte kunde fortsätta utan någon paus. Och det var fortfarande tre kilometer kvar till Lapportens mynning. Men vad hade det hjälpt om vi kommit dit? Vi skulle ju ha samma vind som vid det här laget kom rakt emot oss genom porten. En nordvästvind som var nästan lika styv som en vägg. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Medan vi kämpade oss framåt kom en vindstöt som helt enkelt blåste omkull mig. Pang! Innan jag fattat vad som hänt låg jag på marken. Jag reste mig förstås och vi försökte åka en liten stund till. Men slaget var förlorat. Vi skulle inte komma till Lapporten denna dag. Nu gällde det att söka skydd. Anders påminde mig om den där snödrivan där vi läst kartan en stund tidigare. Det var väl några hundra meter tillbaka dit. Vi vände och tog oss tillbaka. Lugnt och stadigt. Man ville ju inte blåsa omkull fler gånger.

Ny plan: Överlevnad!

Nu hade färden övergått i något annat. Det gällde att hitta lä för vinden och göra en lägerplats. Exponerad för vinden hade en människa troligen inte kunnat överleva natten. Trots att vi var medvetna om detta kände vi ingen rädsla. Alla grejer var ju hela och vi hade mycket ork kvar. Så här efteråt kan vi inte riktigt fatta vad vi har varit med om. Just då kändes allt så självklart, som en ingrediens bland alla de andra under färden.

Snödrivan gav hyfsat skydd för vinden. Tältet grävdes ner extra djupt och en kraftig mur tillverkades mot vinden. En och en halv timme höll vi på med spadarna. För att kunna hantera smådetaljerna tog jag av mig skalhandskarna några ögonblick och lät dem hänga vid handlederna. De började genast fyllas med pulversnö. Mina fingrar smärtade både när de utsattes för vinden och när jag drog på handskarna igen. Tältet fick tätas överallt för att inte snöfyllas. Skidorna vågade jag inte ha stående, de kunde ju knäckas. Jag la dem på marken i lä vid ena absiden. Pulkan grävde jag ner i snön. Sedan räddade vi oss in i tältet och sov en timme innan kvällsmaten.

På kvällen sjönk temperaturen till ca 9 minusgrader. Det var svårt att säga om vinden minskade, men vi hade i varje fall en plats som fungerade som skydd. Vi visste att vi var säkra och vi litade att tältet skulle hålla. Vinden låg visserligen delvis på dörren och frestade på duken men det var bara med en bråkdel av sin fulla styrka. Jag kom på mig själv att fundera över vad som skulle hända om blixtlåset gick sönder. Då skulle snön blåsa rakt in mot väggen mellan absiden och innertältet. Men tältet från Bergan har aldrig svikit oss och det gjorde det inte nu heller.

Med hjälp av GPS:n konstaterade jag att dagens förflyttning varit drygt 4 kilometer, efftektivt. På ungefär lika många timmar. Det var ju långt ifrån vad vi tänkt oss. Men den fråga vi naturligtvis ställde oss var: skulle vinden minska till nästa dag så vi kunde ta oss till STF i Abisko före kvällen? Det var ca 2 mil dit. Eller skulle vi bli fast på kalfjället och missa tåget hem?

Vi somnade så småningom. Jag kan inte minnas att vår utsatta belägenhet förstörde sömnen. Vi var antagligen mycket trötta. Vinden slet emellanåt i tältduken och det var uppenbart att det blåste rejält utanför den skyddade plats som vi kallade "vår borg".