Koordinaterna är alltså N 7466895, E 592658 (SWEREF 99 TM). I grader blir det: 67° 18′ 15″ N, 17° 9′ 8.4″ E.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.

Det är molnigt och uppehållsväder. En bra dag att vandra på. Jag tänker inte jäkta utan gå i lugnt tempo och låta saker och ting ta den tid som behövs. Det jag har att göra kommer säkert hålla mig sysselsatt hela dagen. Jag chansar på att träffa två av mina vandrarkompisar men jag vet att sannolikheten att det lyckas är liten. Vi har inte sett varandra på tre dygn, de har gått omkring i Padjelanta och möjligen kommer de passera genom Njoatsosvágge idag. Antagligen är det en wild-goose chase, som engelsmännen säger.  Men förhoppningen att återse dem är lockande, liksom att bo i tält och slippa gå tillbaka till Kvikkjokk på Padjelantaleden som jag ju nyss har gått.

Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”