Strax efter klockan halv tio på söndagskvällen (igår) krängde jag på mig min gamla ramryggsäck från Fjällräven och vandrade genom det mörka åkerlandskapet. Jag hade klätt på mig rejält för kylans skull och frös inte det minsta. Himlen var svart och stjärnorna gnistrade. Det kändes underbart att ta en lång promenad och avsluta dagen i det fria.

Framme vid vindskyddet bredde jag ut dubbla liggunderlag och dubbla sovsäckar. Sedan skulle det värmas wienerkorv till kvällsmat. Tog fram mitt enkla sommarkök och vanlig Primusgas. Det gick överraskande enkelt att värma vatten och jag kollade på termometern. Den visade bara minus TVÅ! Ja, jag hade det på känn. Hela kvällen hade känts alldeles för varm. Jag skrev ett meddelande till en av mina vänner och klagade. 

Lustigt nog dröjde det bara en kort stund innan temperaturen var nere på minus 6. Jag lugnade mig och efter en stund befann jag mig i sovsäcken. Temperaturen sjönk ytterligare någon grad. 

Tankarna gick hit och dit, men så småningom la jag mig på sidan för att somna. Då hörde jag egendomliga ljud. De fortplantade sig genom vindskyddets trägolv, mina liggunderlag och den hopvikta jackan (min huvudkudde). Dämpade ljud som var svåra att identifiera. Var det mitt hjärta som slog? Eller magens arbete med kvällsmaten? Fast det hade jag ju aldrig hört andra gånger i vindskydd. Kunde det vara ett djur? I vilket fall tycktes det pågå intensiv aktivitet någonstans under mig. 

Så blev det tyst en stund. Men plötsligt skramlade det till vid sovsäckens fotända. Där stod Trangiakastrullen och ett par plastburkar med min frukost. Jag satte mig upp i mörkret och skymtade en skugga som försvann över golvkanten. 

Nog var det ett djur alltid. Och det hade undersökt mina köksprylar. Jag la mig ner igen och funderade. Kling, klang! Nu var djuret tillbaka. Jag trevade efter ficklampan och lyste. Inget syntes. Men jag insåg att det skulle komma tillbaka så länge mina smörgåsar fanns kvar i burken. 

Jag satt med släckt ficklampa och väntade. Och nu blev det en väldig aktivitet vid köksprylarna. Ficklampans sken avslöjade marodören - en mus som rumsterade om rejält. Den brydde sig inte om ljuset och började putta ner burken som stod ovanpå smörgåsburken. Och sedan satte musen tänderna i plasten så det skakade.  Den tänkte inte ge sig så länge det fanns smörgåsar kvar, det var helt klart.

Nu var jag klarvaken, detta måste lösas. En mus kan hoppa, men hur högt? Jag tittade upp i vindskyddets tak. Där fanns tre rejäla metallkrokar längst upp. Perfekt! Jag stoppade in alla plastburkar med mat i ryggsäcken och hängde sedan upp den på en av krokarna (detta påminde mig om en fjällvandring 1974 i Kaitum när det var sorkår och alla vandrare hängde upp sina ryggsäckar i fjällbjörkarna). För säkerhets skulle hängde jag även upp läderkängorna och duntofflorna, på en egen krok. 

Ovan: Så här såg upphängningen ut när jag vaknade. Den höjden klarar inte en mus.

Därefter var det lugnt resten av natten. Jag kunde sova ända tills det ljusnade. De 6-7 minusgraderna hade hållit i sig, men snart började solen värma. Det blev en skön morgon med te och halvfrusna mackor. I träden sjöng grönfinkarna och en tornfalk kom på besök. Och i söder bredde Skånes landskap ut sig miltals. 

Min övernattningsplats.

Skåne vaknar upp och folk åker till jobbet. Det som kommit upp av höstsådden är  fruset, men ändå grönt.  Mitt i det gröna vilar två harar. Någon vinter att tala om har det inte varit i år.