När jag vaknade på morgonen var vädret fortsatt molnigt. En måttlig vind drog genom Guhkesvágge från söder. Några tecken på hotande regn kunde jag inte se någonstans.

Så långt var allt gott och väl, men hur var det med den medfarna foten? Jo, faktiskt inte i mycket sämre skick än när jag somnade på kvällen. Den högra, yttre ankeln var dock mörk och svullen. Det var väl den som tagit den värsta smällen vid fallet. Själva fotleden gjorde inte så ont, men var istället dekorerad med många olika färger. Den smärtade i vissa lägen och var säkert försvagad. Jag kunde nog fortsätta min vandring, men särskilt fort skulle det inte gå.

Ovan: Tillbakablick på ravinen jag gick nerför dagen före.

Den där förmiddagen kände jag mig nedstämd. Trots det magnifika landskapet omkring mig så var upplevelsen på något sätt avslagen. Sarek kändes inte längre som en lockande utmaning. Jag bestämde mig för att släppa alla krav och ambitioner inför fortsättningen. Kanske kunde jag på det sättet få tillbaka den förlorade känslan av förväntan.

Kanske är det vid sådana tillfällen jag avstår från att tänka på det storslagna som ligger långt bort från mig. Jag sänker blicken från topparna och betraktar istället det som finns på helt nära håll.

Så var det beslutet om vadstället. Jag ville gärna testa det, dessutom skulle det förkorta min färdväg. Men utan erfarenhet av vad min fot just nu klarade av kunde jag inte ge mig ut i den stenfyllda jokken, stället såg för elakt ut. Benet fick absolut inte vika sig igen. Jag beslöt att istället använda den behändiga övergången strax SV om Oarjep Tjievrjávrre. Det skulle bli en omväg på någon kilometer, men det skulle åtminstone vara säkert.

Vandringen gick faktiskt riktigt bra. Jag tog det långsamt och särskilt blockpartierna blev tidsödande på grund av all försiktighet. Terrängen var i övrigt lättframkomlig.

På denna östra sida av Guhkesvágge hade man renflyttning förr, vilket Bandersson har skrivit utförligt om här. En stor fördel med denna sida är att den helt saknar strida jokkar norr om bron.

Det breda vadstället är de flesta gånger inte alls något vad, man bara går över på stenar.  I bakgrunden syns den vanliga vägen mellan detta ställe och sjö 1077, upp mot den synliga "sadeln". En liten jokk uppifrån sadeln rinner ner i sydöstra änden av Oarjep Tjievrjávrre. Utmed södra sidan av jokken finns en fjällrygg som är bra att gå på.

Efter vadstället var jag inne i Sarek. Där fortsatte jag i sakta mak på norra sidan av det ganska breda vattendrag som kommer från väster. Tänkte på Diana och undrade hur det gått för henne att hinna till flyget (bra skulle det visa sig efteråt). Vid ett tillfälle skrämde jag upp en dvärgbeckasin, den flög upp bara några meter i från mig. Och några ögonblick senare en till. Av de två beckasinarter jag sett i Sarek (den andra är förstås enkelbeckasin) så är dvärgen den ovanligare.Guhkesvágge, vy mot söder.

Åt väster den norra delen av Sarekmassivet. Suottasjglaciären i mitten av fotot. Niják längst till höger, nätt och jämnt synlig långt bort.

Åt söder den centrala delen av Sarekmassivet, med Nordtoppen i mitten av fotot.

Mitt lunchställe blev på strandbrinken, i det mjuka fjällgräset. Ett svalkande fotbad i jokken kändes underbart. Vid sidan av mig finns ett stort område med Kung Karls spira.

Den stillsamma vandringen hade dittills gått bra. Men jag hade ytterligare ett problem som jag skjutit framför mig. Innan resan hade jag haft kontakt med två raska män som kanske skulle gå genom Sarek (om de inte fick lust att bestiga Áhkká istället). Om de valde Sarek så hade vi bestämt att spana efter varandras tält nedanför Niják, på Nijákskájdde. Dagens etapp dit (via jokkröken jag passerat tidigare) var fågelvägen ca 17 km men i realiteten någon kilometer till. Hur skulle jag hinna till vår mötesplats? Och vad skulle min fot tycka? Även om terrängen dit inte var den allra mest krävande så fanns det säkert vissa sträckor som kunde bli jobbiga. 

Nästa anhalt var Suottasjjågåsj, den glaciärjokk som avvattnar Suottasjjiegŋa. Jag siktade på att korsa den en dryg halvkilometer öster om renvaktarstugan. Där breder den ut sig och jag räknade med att den skulle vara enklare att gå över där än närmare glaciären. 

Ovan: Vadstället över Suottasjjågåsj. Detta är ett okomplicerat sätt att ta sig över denna glaciärjokk som ibland kan vara rejält strid.

Strax efter Suottasjjågåsj mötte jag tre tyskar – en far med två vuxna söner (de enda människorna jag såg den dagen). De hade kommit från Änonjálme, gått utmed Áhkkás västtoppar och sedan haft ett krävande vad över Suottasjjågåsj. Och en stund senare skulle de alltså behöva vada den igen.

Jag rekommenderade mitt vadställe för dem och berättade att de inte alls hade behövt vada Suottasjjåhkå/-jågåsj en enda gång om de skulle gå genom Guhkesvágge. Från Västtopparna är det bara att gå fram till vattendraget och sedan följa dess norra sida fram till (eller rättare sagt nedanför) renvaktarstugan. Tyskarna verkade mycket kompetenta och jag hörde senare att de anlänt till Kvikkjokk efter att ha gått genom stora delar av Sarek.

Så långt som till Nijákskájdde skulle jag inte hinna, det stod efterhand klart. Även om hedmarken nu var ganska lätt att gå på så behövde fötterna vila. Det blev alltså ett nattläger före Niják. (Vad jag då inte visste var att de där raska kompisarna bestämt sig för att välja alternativet att bestiga Áhkká. Ingen skada skedd, således.) 

Tältplats vid Niják, på förmiddagen den 26 juli. I dagboken skrev jag att där var "odrägligt många myggor". Det är inte så ofta jag behöver använda myggmedel på mina fjällresor, men nu kom flaskan faktiskt fram. Detta var början av den femte vandringsdagen.

Genom Ruohtesvágge

Att runda Niják på den lättgångna hedmarken Nijákbuollda var en vacker och mäktig upplevelse. Många gånger lät jag blicken följa de tvärbranta fjällsidorna uppåt, det kändes i hela kroppen. Terrängen nedanför varierade mellan slät och tuvig, samt här och var åsar och kullar. Vissa blötmarker fanns också, samt några tilltalande gölar där fåglarna oroligt varnade för inkräktaren – rödbena, grönbena och större strandpipare.

Niják från väster.

Fjällripa. Jag såg bara en enda unge som den försökte skydda genom att spela skadad och få mig att följa efter.

I Ruohtesvágge sökte jag upp den mycket upptrampade stig som går genom dalen. Här hade jag de höga fjällen på visst avstånd så känslan var snarast öppenhet. Det var lättvandrat nästan överallt. 

Tunna regnmoln fällde en del av sitt innehåll, men det var inte mer än att jag kunde hålla vätan ifrån mig med ett paraply. En bit ner i dalen verkade dock regnet ha parkerat sig mer permanent.

Stigen genom Ruohtesvágge. 

När jag på kvällen anlände till Smájlajåhkå pågick duggregnet fortfarande. Någon lust att ge mig i kast med jokkens talrika vattenfåror hade jag inte utan slog läger på en liten kulle intill. Slumrade en stund innan jag orkade sätta igång med matbestyren. Det blev enklast möjliga: koka upp vatten med strimlad, torkad skinka och diverse hemmatorkade grönsaker. Och sedan blanda i potatismospulver. Mycket godare än den färdiga friluftsmaten man köper i butik. För en bråkdel av priset.

Till efterrätt Masala Tea (i mitt fall ekologiskt örtte) med mjölkpulver och muskovadosocker. Kroppen längtade efter en dryck som var en aning söt.

Vadet över Smájlajåhkå – det mest vältrafikerade av Sareks stora vad? 

Följande förmiddag packade jag för säkerhets skull för en regnvädersdag. I dagboken skrev jag: "Allt går långsamt och hela jag är trött." Nu gällde det att övervinna trögheten och ta sig an Smájlajåhkå.

Detta vad erbjuder normalt inga stora svårigheter, även om en och annan fåra kan vara ganska djup. (Ibland ser man överoptimistiska vandrare som inte har med sig någon stav, då blir vadet genast en chanstagning.)  Jag hamnade i en fåra med kvicksand och fick snabbt dra mig tillbaka för ett nytt försök en bit därifrån. 

Sedan gick färden vidare, ner mot Skárjá. Fortfarande samma känsla av öppenhet och vidsträckt utsikt, även om det naturligtvis mest var i färdriktningen. Vädret förbättrades efterhand. Även om ett och annat tunt regnmoln dök upp så blev det inte särskilt mycket regn av det.

En bortsmält del av en glaciär, vilket lämnat två imponerande sidomoräner. Calazos karta kallar glaciären Såltajiegŋa, ett namn som kan ha Tore Abrahamsson som källa. Fjället längst till höger är Gávabákte.

Vandrare i Ruohtesvágge. En del av dem kom jag i samtal med, så vandringen i Ruohtesvágge blev ganska social. Den som enbart vill uppleva "det stora mötet med naturen" (som en del tyskar säger) bör nog undvika denna dalgång. 

Mihkájiegŋa. Liksom alla andra glaciärer i vårt land smälter den oroväckande snabbt.

Jag gick inte ända fram till de tre små byggnaderna vid Skárjá utan svängde av mot väster, in i Guohpervágge. Det innebar att jag höll mig något högre upp på sluttningen än den egendomliga, prickade färdväg som finns utritad på fjällkartorna. Terrängen är mer öppen däruppe och jag kunde bitvis följa renstigar. 

Utsikt från Skárjá: Övre Rapadalen med Ráhpajåhkå.

Utsikt från Skárjá: Bielaslätten. I fjärran mynningen av Basstavágge.

Ingången till Álggavágge. Den förenade jokken Guohperjåhkå i förgrunden. 

När jag närmade mig mötet mellan Guohpervágge och Álggavágge sökte jag mig ner till stigen. Innan vadet av Guohperjåhkå finns en stor, flack gräsyta som är väldigt inbjudande som lägerplats. Men jag ville komma en bit in i nästa dal innan jag tog rast.

Vad gäller vadet så har fjällkartorna, vare sig de är digitala eller i pappersform, här ritat ut ett mysterium. Stigen ser nämligen ut att korsa Guohperjåhkå precis där den möter jokken från Álggavágge. Jag trodde inte att det var möjligt att vada här, men ville i alla fall inspektera det. På andra sidan kom då ett par vandrare från sitt håll som var på väg rakt mot det. Men detta är verkligen inget bra vadställe, det är i allmänhet för trångt och för djupt! Det vad som bör användas ligger några hundra meter uppströms, där Guohperjåhkå förgrenar sig. Detta insåg de på andra sidan. De vände och började leta efter ett bättre ställe. Vi möttes när de kommit över och hade ett litet samtal om fjällkartans anomalier. 

Men kvällen började bli sen. Jag gick in i Álggavágge och slog läger vid den första platsen som såg bra ut. 

Utsikt mot Mihkajiegŋa. Detta var också min kvällsutsikt när jag åt middag vid tältet. Jokken är Áhkájåhkå.

Möten i Álggavágge

Dalgången Álggavágge tycker jag mycket om. Jag känner mig omsluten av de höga fjällen, samtidigt som terrängen i botten är vänlig och inbjudande. Det är som om dalen välkomnar mig, erbjuder vila för själen. I fjällvärlden har jag funnit många sådana platser.  

Mitt första möte nästa dag var med "herren" på Härrábákte. Det är en raukliknande stenformation som står högt upp i Härrábáktes brant. 

Ovan: Stenformationen är bara synlig från öster, så om man kommer från andra hållet får man vända sig om tills man ser den.

Telefoto av "herren". Jag uppskattar dess höjd ovanför fundamentet till mellan 5 och 10 meter.

Sarekforskaren Axel Hamberg skrev om denna stenformation i sin guidebok Sarekfjällen (1922). Han nämner Härrábákte och tillägger: Detta sistnämnda är den långa bergmuren på Alkavagges norra sida, som fått sin benämning av en smal och lång, upprättstående stenpelare, som ser ut såsom en »karl» eller »herre». (Sid. 69.)

Till detta kan tillfogas att "härrá" på lulesamiska inte bara betyder "herreman" (dvs en man med makt och ställning) utan också "präst". Förr i tiden var ju prästerna män med betydande makt i samhället, så valet av ord ligger nära till hands. Däremot är det kanske överraskande att även kvinnliga präster nuförtiden kan tilltalas med "härrá" (detta berättade kyrkoherden för mig).

Strax därefter skulle det bli ett möte, denna gång med livs levande människor. I själva verket med ett par av de mest beslutsamma Sarekvandrare jag någonsin träffat. Jag såg dem först på håll framför mig, innan de försvann ner i en svacka med blötmark. Det tog förvånansvärt lång tid för dem att komma upp ur svackan och förklaringen visade sig snart – en av dem, en ung kvinna, tog sig fram med hjälp av två kryckor! Hon hade ett ben som var skadat, men det hade inte hindrat dem från att planera en fjällfärd. 

Paret hade startat från Stáloluokta och var nu på väg till Sáltoluokta. De gick ungefär en mil varje dag. Denna dag hade de tältat vid ängen nedanför kapellet. Därefter hade de inte gått upp till kapellet utan följt sjöstranden, ett vägval som de ångrade. Deras beslut berodde på att deras upplaga av fjällkartan hade märkt ut både denna väg och "stigen" från kapellet som "lämplig färdväg" (glesa prickar). De trodde då att vägvalen var likvärdiga. Men likvärdiga är de ju knappast. Den utmed sjöstranden är sällan använd och sannolikt betydligt snårigare. 

De hade tidigare på dagen korsat jokken från Lanjek (och Vattendelarglaciären) och rådde mig att vada där den grenade ut sig i videbuskagen. Detta var ett bra råd som jag senare följde. 

Ovan: En blick tillbaka på den väg jag gått i Álggavágge.

Vid ett annat tillfälle blev det ett nytt möte, denna gång med ett litet djur. När jag tog mig igenom ett småsumpigt videområde hörde jag ett dämpat "arr" framför mig. Att det kom från en fågel var klart, men jag visste inte vilken art som lät så. Men några sekunder senare flög den upp och lät igen – en dvärgbeckasin! Nu var jag alltså uppe i tre stycken denna Sarekfärd. Inte illa.

Med så många möten med människor och djur känner jag mig allt annat än ensam i fjällen. En gång gick jag nio dygn utan att träffa någon. Även det gick bra. Det känns som att någon finns alldeles i närheten, någon jag inte ser men anar närvaron av. Vissa har sådana upplevelser när de besöker en kyrka, men för mig har de väldiga fjällvidderna ofta fungerat som en katedral. Jag är mycket tacksam för det.

Alkavare kapell

Med fjället som mötesplats för det himmelska och det jordiska verkar det kanske överflödigt med ett kapell. Men på en sådan plats erbjuds något ytterligare: gudstjänst och samtal kring Guds ord. Därmed blir gemenskapen en viktig del. Och nu såg jag verkligen fram emot det. 

På kvällen kämpade jag mig fram utefter den buskiga färdvägen efter det sista vadet. Här passar "färdväg" bra som beteckning, någon riktig stig finns inte förutom korta sträckor. De sista kilometerna var dock enklare och förtjänar faktiskt beteckningen "stig".

Ovan: När jag nådde fram till östra änden av Álggajávrre var halva sträckan från jokken avklarad. Det kändes lite lättare därefter, men det var ännu en bit kvar innan kapellet blev synligt.

Så började duggregnet igen. Jag orkade inte byta om till regnkläder utan tog fram paraplyet istället. De var inte helt lyckat eftersom buskar och örter redan hade blivit våta. Men jag orkade inte stanna utan travade på den sista biten till kapellet. Jag anlände med genomvåta byxor.

Väl framme kom jag att prata med en som hette Anna. Hon sa att någon väntade på mig. Det visade sig vara utsidankompisen Hans N. som jag dittills aldrig träffat i verkliga livet. Det blev ett välkommet möte! Vi hade många intressanta samtal om fjällvärlden och annat.

Lägerplats nära kapellet (som ligger utanför bild till höger). Fotot taget följande dag.

Inte många människor syntes till, men dörren till den lilla förrådsboden var öppen. Jag gick fram till den. Det var kväll och svårt att se in i skumrasket. Jag frågade rakt på sak: "Finns det någon präst här?!" Från ett hörn hördes en tydlig röst: "Jag är kyrkoherde!" Och precis därefter, från ett annat hörn: "Och jag är biskop!"

Ja, så var det. Biskopen i Luleå stift var på visitation. Hon berättade att hon brukade besöka något fjällkapell eller kyrkkåta varje sommar och nu hade turen kommit till Alkavare. 

Under dagarna i Alkavare blev det många givande samtal med biskop Åsa och hennes man Per Olof, kyrkoherde Anders och de andra som också mötte upp vid kapellet. 

Kapellet ligger på en kulle med trivsam gräsmark. Byggnaden är byggd av sten som hackades bort vid gruvbrytningen i slutet av 1600-talet. När väggarna ligger i skugga ser de nästan svarta ut. Även inne i kapellet är det mörkt, men vid gudstjänsterna öppnas fönsterluckorna och de levande ljusen tänds. Mycket vackert, men svårt för en kamera att fånga. Till gudstjänsterna är förstås alla välkomna. 

Söndagsgudstjänsten har börjat, med kapellet upplyst av tända ljus. En del vandrare hade ingen aning om att det pågick gudstjänster här och blev ganska förvånade när de märkte det. De blev självklart inbjudna att delta. 

Att efter 6 ½ vandringsdagar komma till Alkavare innebar en välbehövlig vila för min del.  Jag var tacksam för att min fot hade hållit och att vädret varit överkomligt. Vad jag förstås inte visste då var hur färden ut ur Sarek till Kvikkjokk skulle avlöpa. Hade jag vetat vilka strapatser som väntade hade min planering nog blivit annorlunda.

(Fortsättning följer.)