Med tanke på den långa väg vi hade till Abisko planerade vi att stiga upp någon timme tidigare än vanligt. Strax efter klockan 6 började vi röra oss i sovsäckarna. En kort tur utanför tältet visade att det fortfarande blåste. Vi tyckte att det inte var lika hårt väder som på kvällen så vi sa till varandra att det fanns hopp. Men morgonproceduren tog sin tid, och det var extra mycket att gräva upp denna morgon. Klockan hann bli 10 innan vi stod redo med pulkan.

Det började bli en vana med att få tältet begravt i snö. Muren var Anders mycket stolt över, han hade gjort det mesta av den på kvällen. Våra mur-konstruktioner var väl inte så vackra, men de var tjocka och stabila. Och snöpinnarna satt som i betong när vi grävt ner dem och lagt dem vågrätt samt vinkelrätt mot tältlinan.

Mot Lapporten

Det var mindre blåsigt än föregående kväll. Men definitivt mer blåsigt än vid motsvarande tid föregående morgon. Temperaturen var lägre, jag skulle tro 5-6 minusgrader.

Jag var ivrig att få komma iväg. Dels för att ta tillvara varje stund till att komma närmare vårt mål, dels för att mina fingrar blivit så kalla att de smärtade. I det tillståndet brukar det ta mellan en halv och en timme att få upp värmen i dem. Det bästa sättet är förstås att få igång kroppens blodcirkulation genom rejält muskelarbete. Det blir en värme som varar länge och som står emot många minusgrader. 

Fortfarande kom vinden rakt emot oss. Det var ju bara väntat eftersom den följde dalens riktning. Precis som dagen före var det snödrev och vitt i luften, men sikten var i genomsnitt något bättre. Vi kunde hjälpligt se sluttningarna på bägge sidor om oss.

Långsamt tog vi oss framåt och hittade skoterspåret igen, delvis täckt av snödrev. Vi passerade en av fångstarmarna till renstängslet. Den andra fångstarmen såg vi inte. Det kom emellanåt vindstötar men inte av samma kaliber som dagen före. Ändå kändes det inte säkert. Vi hade en bestämd känsla av att vinden långsamt ökade i styrka, och vi befarade att vi skulle få samma scenario som tidigare: kraftig vind som övergick i storm. Om vi bara kunde komma igenom Lapporten skulle vi känna oss säkrare. På grund av dess trånga passage var vädret troligen hårdast där. Men porten var närmare 6 kilometer lång och en okänd terräng väntade oss.

Framme vid Lapporten. Foto: Anders Gudmundsson.

När vi närmade oss passet blev terrängen svåråkt. Det som vållade problem var stora ytor med barblåst, blank is. Egendomligt. Kunde det vara något vattendrag som svämmat över och fryst? Eller var det resultatet av tidigare tödagar? Vi vet inte, men att åka på is är ingen god idé. I hård vind är det rentav dåraktigt. Det blev till att åka runt om istället.

Det kom fler sådana områden. På andra ställen var marken antingen barblåst eller täckt av decimeterhöga, stenhårda snövalkar. Inte gick det fort att åka i sådan terräng. Lugnt och metodiskt tog vi oss vidare.

Det värsta som kunde inträffa med vädret var ökad vindstyrka. Vi var oroliga för detta när vi bit för bit tog oss in i Lapporten. Kullar och ojämnheter gjorde att vindstyrkan varierade. När vindstötarna var extra kraftiga vilade vi. Vi tog på oss balaclava för att inte skada huden. Anders tog på skidglasögon för att inte få vassa snökorn rakt in i ögonen. Jag känner mig instängd i sådana och behöll mina vanliga glasögon på och hoppades att de skulle räcka. Under de närmaste timmarna skulle kylan och vinden skapa de mest fantastiska istappar under näsan i Anders mustasch. Jag noterade med stor förundran hur istapparna växte men själv märkte han ingenting. (Av hänsyn till hans rykte på Internet tog jag inget foto av dem.)

Vinden tilltog efterhand som vi gled in mellan de höga bergssidorna i passet. Men vi kom framåt! Vinden var förvisso kraftig men absolut inte omöjlig. Inne i dalen minskade också snödrevet och vi kunde se de omgivande höga topparna. När vi närmade oss mitten av passet och stod mellan Tjuonatjåkka och Nissončorru 1633 kände vi att vi skulle klara oss igenom. Vilken befrielse!

Vi följde den västra kanten av den långa norra sjön. Framför oss fanns bara en kant vid horisonten och himmel. Vi såg ingenting av landskapet utanför Lapporten. När det öppnade sig blev vi på nytt överväldigade av fjällets enorma vidd. Långt nedanför oss bredde Torneträsk ut sig, och överallt syntes höga och låga fjäll. Här pausade vi med lunch i en snödriva och fick till och med några solstrålar på oss. Himlen var för det mesta molntäckt.

Ute ur Lapporten! Vädret blev genast mer stabilt och även om det fortfarande blåste kallt så var det inte i närheten av vad vi upplevt tidigare under dagen.

Vid lunchplatsen, på den flacka sluttningen norr om Nissonsnuohkki.

Utsikten ner mot Torneträsk. Fotot gör inte landskapet rättvisa, det var mycket vackert och storslaget. Abisko ungefär i mitten av bilden.

I fortsättningen gick det mestadels nedför mot Abisko. Dit var det ungefär en mil. Vi följde först en ravin, men den drog iväg åt fel håll så vi lämnade den. Terrängen var som vanligt renblåst eller täckt av hård skare.

Anders med ryggsäck, på väg ner mot Abisko. Lapporten i bakgrunden.

Vi kom ner i partier av kullar och björkskog och det gick först hyfsat. Men ju längre ner vi kom desto krångligare blev det. Flera gånger hittade vi skoterspår åt rätt håll, men de ändrade alltid riktning och drog för mycket åt öster. Vi var tvungna att lämna dem och hamnade istället bland kullar och små raviner i björkskogen. Vi ett sådant tillfälle där vi kört fast i terrängen störde vi en älg som vi fick se på nära håll.

Det sista fotot av Lapporten. Klockan var halv sju (sommartid).

Det började skymma och vi var trötta. Slutligen kom vi på ett skoterspår som följde kraftledningen söder om järnvägen. Vi kom in i Abisko från öster. Men det var fortfarande flera kilometer till STF som ligger väster om samhället. Vi var inte säkra på vägen och frågade oss fram.

Klockan var närmare 21 (sommartid) när vi steg in och bokade sovplats. Restaurangen hade stängt, men det gick att köpa öl och chips i receptionen. Vi duschade först och satt sedan med vår öl i brasrummet och vande oss vid att vara tillbaka till bebodda trakter.

Under dagen hade vi förflyttat oss minst 20 kilometer. Sol och vind hade tagit ut sin rätt på våra kroppar, men i Abisko verkade man inte ens känna till att det hade blåst uppe på fjället. På hotellet hade man annat att göra, det var fullt av ungdomar från många håll i världen som var där för att se norrsken. Men vi kände hur skönt det var att för en gångs skull bara få koppla av och vila. Slippa gräva ner och resa tältet. Slippa pysslandet med köket i snön. Rena lyxen.

Nästa dag tog vi tåget söderut.

Bergen på norra sidan av Torneträsk, fotograferade från Abisko västra järnvägsstation.