Jag citerade i artikeln hur botanisten Andersson beskrev sin färd och sitt växtletande efter nattlägret vid Vássjájávrátja: ”Tredje dagen gick vår vandring i början upföre Wassjakullarnas nedra afsatser, der Gnap. carpathicum och Wahlbergella frodades, upp på ett fält, som, naket och genomskuret af en mängd sterila sandkullar, sträckte sig 2 mil framåt. I söder höjde Kirkivaara sina dubbla, isiga kupoler, jemte Alas snömassor skymmande Wirihjaur för våra ögon…”

En blick på vädret ger ledtrådar om hur vi kan få det på färden. Det är sjätte dagen vi är ute på fjället och hela tiden har det varit ungefär detsamma: regn på nätterna och växlande, ganska blåsigt väder på dagarna. Detta gäller då utanför Sarek; där inne har det varit annorlunda. Dagen före passerade vi strax väster om Sarvesvágge och fick en möjlighet att titta in. Ett rejält oväder tycktes hålla dalgången i ett stadigt grepp och man såg inte särskilt långt på grund av allt regn. Och det är precis dit vi ska ta oss i eftermiddag, Sarvesvágge. Därefter, imorgon, planerar vi att fortsätta upp i Jiegŋavágge för att ta en titt på isfallet på Svenonius glaciär. Diana, som är från ”låglandet” Lettland, har sett fram mycket mot detta. Jag har en svag aning om vad som väntar om vi försöker genomföra vår plan. Men jag säger ingenting just då.

I midsommar är det dags för fjällresa igen. När man beger sig till ett område som Sarek finns det alltid vissa osäkerhetsmoment. Äventyret kommer vare sig man har planerat för det eller inte. Denna gång kommer vi att vara en grupp på fem stycken. Förutom jag själv kommer min flitige följeslagare Anders vara med samt tre unga entusiaster från hans familj. Två av dem gjorde sin sarekpremiär för två år sedan, den tredje ska göra sin debut i år. För oss "gamlingar" är det en extra dimension i äventyret att få dela upplevelsen med människor som besöker Sarek för första gången.

För att nå högplatån behövde vi gå genom dalgången Noajdevágge. Denna är också ganska egenartad med en uttalad S-form. Krökningen syns tydligt på fjällkartan, men jag upplever den som ännu tydligare i verkligheten. Dalen känns ganska avskild, som en egen liten värld. Den är djup med höga, branta bergssidor. Man kan tälta på fin gräshed på några ställen i dess nedre och mellersta delar, men i den övre delen är det stenigt och brant.

Vi hade lämnat vår lägerplats i Jiegnavágge på förmiddagen den 4 augusti. Efter gårdagens bestigning av Gådoktjåhkkå hade Frida sagt  att hon ALDRIG skulle bestiga ett så stenigt berg mer i sitt liv. Men allt hade gått bra, och hon hade inte omkommit bland stenmassorna (vilket hon sa att hon varit övertygad om). Nu var vi på väg ner mot Skájdejågåsj för att fortsätta norrut mot Lullihavágge och sedan Luohttoláhko. Vädret var fint och vi hade en härlig och avkopplande vandring upp till mötet mellan vattendragen nedanför Gaskastjåhkkå. Vid ett vattendrag lunchade vi, och familjen Gudmundsson (Anders, Frida och Axel) hade ett race med sina kosor i bäcken. Deras orkeslöse följeslagare (=undertecknad) låg bara och softade och njöt.