Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.

Natten upp på 900-metersnivån hade varit blåsig men sömnen god. Jag vaknade av att Diana ropade utanför mitt tält. Hon var uppe tidigare än jag. Min kropp kände av gårdagens strapatser och ville stanna i sovsäcken länge. Det blåste ganska hårt och vinden var kall. Himlen var molntäckt. Vi åt frukost, packade ihop tälten och fortsatte färden.

Men så fick jag en förfrågan från en av mina kompisar på Utsidan. Hon är från Lettland och heter Diana. Vi har haft kontakt via mail under ett antal år och pratat om fjällvandringar. Hon har stor kärlek till den svenska fjällvärlden och i hennes land finns inget motsvarande. Högsta punkten i landet är knappt 312 meter. När hon för några år sedan debuterade som fjällvandrare genom att gå Fjällräven Classic var hon den enda deltagaren från Lettland det året.

Det var halvmulet men uppehållsväder när jag gick och lade mig på kvällen. Klockan halv 4 ringde mobilen och väckte mig. Dags att stiga upp och förbereda sig för fågelinventering. Men det smattrade på tältduken. Regn!

Eftersom jag hört rykten om att policyn kanske skulle ändras har jag varit i kontakt med ansvarig person på Vattenfall AB och ställt några frågor. Jag fick dessbättre beskedet att policyn står fast: grinden kommer även i framtiden att vara öppen hela året.