När söndagens gudstjänst var över serverades traditionsenligt kyrkkaffe. Det var lockande att dröja kvar länge, men känslan av uppbrott var oundviklig. Alla kyrkgäster hade ju en dagsetapp att göra sig i ordning för. Jag också.

Utsidankompisen Hans N hade redan hunnit ge sig av, mot nya toppar som skulle bestigas med kameran i högsta hugg. Det var väldigt roligt att vi haft så gott om tid att umgås och utbyta tankar.

Jag fick också tid att prata med med Stefan som delade stugvärdssysslan med Hilde. Han skulle inte återvända dit genast utan först göra en solotur in i Sarek. Han tog en samling foton av mig som jag sedan haft stor nytta av (exempelvis som förnyad profilbild här på Utsidan).

Biskop Åsa kom förbi medan jag pysslade vid tältet och vi fick ett sista tillfälle att samtala. Vissa samtal om livet går djupare och berör en mer än vanligt. Detta var ett sådant.Varje präst som reser till Alkavare har mer än själva gudstjänsterna att tänka på. På söndag eftermiddag tjärades kapelltaket med hjälp av kyrkoherdesonen.

Så lämnade jag Alkavare för denna gång och började den drygt 5 kilometer långa färden mot Oarjep Rissávárre där Otillgänglighetspunkten finns.

Det finns flera sätt att ta sig över vattnet när man ska västerut. Ett är förstås en roddfärd över Álggajávrre med båtarna (men 2024 hade båtarna av någon anledning hamnat i Miellädno istället). Ett annat sätt är den bro som ligger ca två km nedströms Miellädnos början (men det aktuella skicket på bron vågar jag inte gissa). Det tredje är att vada (och då finns det minst två bra ställen att göra det på). 

Jag valde det närmaste vadstället och satte kurs på sjöns nordvästra ände, strax innan utloppet som bildar älven Miellädno. Vattendjupet varierar med väder och avsmältning. Nu gick det som mest upp till knäna, så inga problem denna gång. Därefter gick jag lite snett uppför backen och tog det mesta av höjdskillnaden på totalt ca 150 meter upp till sjön Lulep Rissájávrre. 

Ovan: Naturskön och imponerande vy bakåt mot Álggajávrre. På dalgångens södra sida radade storfjällen upp sig.

Östra änden av Lulep Rissájávrre, där Rissájåhkå rinner ut. Jag vadade enkelt jokken till vänster i bild. Fjället i bakgrunden är Oarjep  Rissávárre med förtoppen 1035 närmast. Strax bakom den toppen ligger Otillgänglighetspunkten.

Efter vadet tog jag lunch vid sjöstranden. Här  finns en mycket inbjudande lägerplats.

Ovan: Mosnäppa vid min lunchplats. Mosnäppan är en av våra allra minsta vadare och undgår lätt upptäckt även om den inte är direkt ovanlig i t ex Sarek. Och när den väl ses undrar nog många vandrare vad det är. Dess drillande läte är nog det bästa sättet att identifiera den på. 

Otillgänglighetspunkten

Nästa backe var sluttningen upp på Oarjep Rissávárre. Det innebar en stigning på ytterligare ca 130 höjdmeter som pga den vänliga terrängen inte kändes särskilt besvärlig. 

På den norra förtoppen 1035 finns ett litet röse. En utmärkt spaningspunkt med underbara vyer åt alla håll. Här vy in i Álggavágge. 

Utsikten mot nordväst är inte dålig den heller, med Álátjåhkkå som dominerande fjäll. Den närmsta sjön, till höger i bild, är Lulep Rissájávrre.

Otillgänglighetspunkten ligger några hundra meter söder om röset. Terrängen på detta lågfjäll är helt annorlunda än i Sarek. Ingen brant eller skrovlig blockterräng utan kala, avrundade klipphällar. Och mellan dem gräsbevuxen, lättvandrad hedmark. 

På fotot ovan syns Otillgänglighetspunkten i mitten, markerad med mina stavar.

Det närmade sig kväll och jag började gå de 7-8 kilometerna till Duottar. Tvärs över högsta toppen av Oarjep Rissávárre går ett renstängsel som utgör gränsen mellan två samebyar: Jåhkågasska tjiellde och Tuorpon. Stängslet fortsätter sedan söderut mot Njoatsosvágge. Detta tog jag mig under.

Ovan: Sarvesvágges mynning, med renstängslet i förgrunden. Med tanke på hundratals år av renskötsel kan man knappast hävda att Otillgänglighetspunkten ligger i en ödemark.

Skillnaden mellan Sareks och Padjelantas naturtyper är ofta stor. Det gäller också min upplevelse av dem. Sarek ger mängder av intressant dramatik, medan Padjelanta känns mer vilsamt. Denna del – alltså vägen till Duottar – har jag inte varit särskilt mycket i. Naturen var vacker och behaglig att vandra i. På slutet följde jag hela den västra stranden av Duottarjávrre och närmade mig stugorna norrifrån.  

Stugorna i Duottar, med fjället Juŋkátjåhkkå i bakgrunden.  På fotot ser det ut som det bara är en kort och enkel bit kvar till stugorna. Men det är en synvilla. Emellan mig och dem rinner ett brett vattendrag i en djup svacka.

Utställningen i Duottar

Det blev ett glatt återseende med Hilde. Vi drack te i stugvärdsstugan och åt av hennes hembakta bröd. Hon berättade om sitt filmprojekt som hon nyligen genomfört vid Otillgänglighetspunkten. (Resultatet blev en konstnärlig kortfilm som sedan visats på flera filmfestivaler. Den visades också på Jokkmokks marknad i februari 2024. Fler tillfällen verkar vara på gång. Vill du veta mer så kan du googla "Otillgänglighetspunkten" så kommer det upp en hel del, bland annat om Hildes film. )

Nästa morgon besökte jag hennes utställning som hon och Stefan hade satt upp i en av stugorna.

Foto: Stefan Andersson

I en av stugorna kunde vandrare stiga in och läsa om filmprojektet och se hennes foton och textilkonstverk. För många av besökarna var begreppet "Otillgänglighetspunkten" helt okänt.

Hilde visar sin utställning. Det stora, röda tygstycket användes vid filmningen.

Nu en självkritisk fundering. Man kan undra vad vi som vill visa upp en plats som exempelvis otillgänglighetspunkten "ställer till med". Namnet säger ju att platsen är avlägsen och i den meningen otillgänglig. En plats att möta naturen på. Och att söka avskildhet, att för en stund slippa de stora folkmassorna. Men blir platsen alltför populär så försvinner avskildheten. Samma dilemma som med Sarek som vi ibland marknadsför som "orörd vildmark" och vill visa upp för så många som möjligt. Men om besöksströmmen ökar alltför mycket så försvinner orördheten (och vad gäller epitetet "vildmark" så har även fjällkännare helt olika meningar).  Å andra sidan, om nästan ingen fick uppleva naturens pärlor så skulle våra liv vara mycket fattigare.

Färden mot Kvikkjokk

En stor del av nästa dag hann passera, med en lång och välbehövlig förmiddagsvila i Duottar. Tiden kändes alltför kort för att Hilde och jag skulle hinna prata om allt som fjällen och naturen inspirerar till. Först på eftermiddagen kom jag iväg och började gå Padjelantaleden mot Darreluoppal.

Sareks dramatiska fjäll i blickfånget framåt. Längst till vänster Vássjátjåhkkå. Bredvid, precis till höger om, Tsahtsa.

Ner till stugorna tänkte jag däremot inte gå. Efter drygt sex kilometer vek jag istället av från leden och tog rakt östlig kurs mot Vássjájåhkå. Den gräsbevuxna hedmarken var inte direkt svår, men ändå överraskande kuperad. Själva vadet över jokken var enkelt och på andra sidan pausade jag för lunch.

Nu började vädret slå om, vilket Hilde hade förvarnat mig om. Jag ville komma ytterligare bit innan regnet var över mig och fortsatte söder om den lilla Vássjá-sjön för att ansluta till Präststigen.

Ett häftigt regnväder drog nu in från sydost. Än så länge en bit ifrån mig. Men det dröjde inte länge innan jag var tvungen att dra på mig regnkläderna och kämpa på i motvinden. Upptäckarlusten försvann i den trista vätan. Jag hamnade till råga på allt en bit vid sidan om Präststigen och visste inte riktigt var jag befann mig. Till slut kom jag rätt och kunde slå läger. 

Ovan: Detta tycker jag är Präststigens vackraste rösning. Jag kallar det Kronröset. Sannolikt byggt av gruvarbetare i slutet av 1600-talet. Min tältplats var mycket nära det lilla vattendrag som rinner nere till vänster i bild.

På förmiddagen var det uppehållsväder och jag kunde använda kameran. Jag vill minnas att besvären med trånga kängor redan hade börjat, att det tog ovanligt lång tid att få på dem. Så kan det ju vara ibland, och just då tänkte jag inte på det. Men det skulle jag snart få anledning att göra. 

Örter nära min tältplats: Ormrot och gullbräcka (tror jag).  Ormrotens små stjälkfrön är ätbara och finns hela sommaren. Gott att tillsätta till frukostflingorna.

Regnet började en kort stund efter att jag lämnat min lägerplats. Det kom i form av skurar med duggregn. Eftersom det också var motvind så gick det inte att undkomma.

Ett par, tre kilometer från Kronröset finns en liten grotta utmed Präststigen. Den ser nog de flesta som går här. Jag tog en paus i skydd av den och åt lite nötter och torkad frukt. Sedan gick färden vidare utmed Bajep Buojdes.

Ovan: Bajep Buojdes under en stund av uppehåll i regnet. Därefter började det igen. Det blev inte många fler foton och några timmar senare var kameran nerpackad för resten av turen.

Regnet blev alltmer ihärdigt och molntussarna gick lågt. Innan jag tog mig ner till den större sjön Buojdes bestämde jag mig för lunch. Tältet hade jag inte lust att sätta upp, men jag hittade ett stort stenblock som gav lä för regnet. Tyvärr var det trångt invid blocket så jag välte ut det mesta av soppan och fick äta mer ur fruktpåsen istället.

I fortsättningen var det mest duggregn och dimma. Vissa stunder tog regnet paus och då passade jag på att ta av mig ryggsäcken och ventilera jackan. Hela dagen pågick på detta sätt och jag traskade fram på Präststigen huvudsakligen med hjälp av den minnesbild jag hade sedan tidigare. Vissa stunder skingrades molnen så jag kunde kontrollera kursen med hjälp av fjällen. 

När kvällen närmade sig hade jag hunnit fram till övre delen av Ruonasgårsså. I ett av tillflödena hittade jag ett brett dike med en grön gräsplätt som jag aldrig sett förut. Den blev min lägerplats. 

Diket var ett utmärkt skydd under natten då det blåste hårt. Plötsligt kom ett kraftigt åskväder där vinden vände 180 grader och vrålande kom uppifrån Dárregajsse. Men tältet var väl skyddat och jag gillade verkligen mitt dike. 

I dagboken skrev jag: "Imorgon blir det Vállevágge, sådan är planen. Hoppas verkligen på mindre regn så att de fuktiga grejerna torkar upp." 

Ovan: De två sista dagarna skedde både tältuppsättning och hoppackning i dimma. Ofta tillsammans med duggregn. Detta foto är från ett annat år och en annan plats i Sarek. Men ungefär så där såg det ut, både morgnar, dagar och kvällar.

Dimman tätnar 

Nästa morgon regnade det nästan hela tiden. Dagboken igen: "Ingenting har torkat i natt...". Regnet gjorde kängpåtagningen extra besvärlig. För att kunna dra på dem var jag tvungen att stå utanför tältet och där var det blött. Jag kunde inte begripa varför kängorna hade blivit så trånga. Kängor krymper väl inte i fjällen, särskilt inte när de är genomsura? 

Till slut satt de ändå på plats och jag kunde komma iväg. Sluttningen upp till Vállevágge är – fågelvägen – drygt 4 km och stigningen närmare 300 höjdmeter. Dimman gjorde att sikten varierade mellan 50 och 200 meter, vanligtvis någonstans mitt emellan. Motvinden var rätt så rejäl. När jag avverkat den mesta stigningen tog jag skydd av ett stort stenblock. Jag var våt, frusen och småhungrig. 

Ett foto från 2017 visar hur jag helst hade velat ha den här dagen. Men det blev något helt annat. Det där stenblocket jag anlitade finns någonstans uppe till höger i bild (syns knappt). "Kullen" i bakgrunden tillhör Válle och personen är inte jag.

Snart väntade en lång vandring genom Vállevágge. Mitt mål var att komma till fjällplatån Vállevárre, men var det ens möjligt i detta väder? Det var minst 10 kilometer dit och det gällde dessutom att inte komma vilse från den bästa vägen. 

Och så var det lunchen som jag snart behövde äta. I det här vädret måste det ske inuti yttertältet som låg överst i ryggsäcken. Men ett par timmar senare insåg jag att det var omöjligt. Jag var inte bara trött utan också blöt rakt igenom. Om jag slagit upp tältet skulle jag inte haft lust att gå en meter till den dagen. Så beslutet blev att hoppa över lunchen och äta godis, nötter och frukt istället.

Så jag bara gick och gick och gick. Det var mödosamt. På grund av dimman, motvinden och regnet så använde jag inga hjälpmedel utan enbart min minnesbild (min gamla gps har för övrigt ingen karta). Jag har ju gått här ganska många gånger och känner landskapet.

Efter den långa vandringen i dimma genom Vállevágge önskade jag att nerfarten mot fjällplatån Vállevárre skulle erbjuda mig en fin överblick över den milslånga slätt som leder mot Prinskullen och Kvikkjokk. Så som det var 2022, när jag och två vänner gått Präststigen och fick denna tilltalande vy:

Ja, det kunde man ju drömma om! Istället såg allting ut så här (fotot taget på annan plats i Sarek):

Det är en märklig upplevelse att försöka orientera sig i dimma. Avstånden verkar längre än vad de är, kullarna fler än man minns och så ser de större ut. 

Vad gällde Vállevágge så gick det utan problem att passera de två stora jokkar som rinner ner från Vallespiken (Válle). Terrängens lutning ner mot Vállejåhkå var då till god hjälp så jag kunde hålla rätt höjd på sluttningen. Strax därefter skulle marken luta ner mot platån. Men vid Vallespikens slut lutar det neråt åt alla håll utom bakåt. Risken att gå fel var stor. Borde jag söka lä i ovädret och ta ut kursen med karta och kompass? 

Plötsligt befann jag mig mitt i ett stort videområde med massor av vatten forsande runt kängorna. Något sådant borde inte finnas på min väg och jag misstänkte att jag kommit för långt åt öster på Vallespikens sydostsluttning. Jag tog mig därifrån och ändrade kursen. Så lunkade jag vidare i svagt nerförslut. Inuti kängorna flöt vattnet.

Plötsligt – och det var verkligen plötsligt – stod jag på en hård och plan mark som såg ut att fortsätta åt alla håll. Uppenbarligen var jag nu på Vállevárre – som Grundsten beskrivit som "platt som ett bord". Exakt var visste jag dock inte. Nu gällde det att hitta vatten och en lämplig tältplats. En sådan fanns i närheten och jag kunde befria mig från mina dyngsura kläder och byta till torra. Allt utom byxorna som fick torka på kroppen hela kvällen (detta var det enda sätt att torka något eftersom luftfuktigheten var nära 100% överallt). Och FR:s tunna väv G-1000 är faktiskt lättorkad.

Färdens avslutning

Natten präglades av duggregn, häftiga vindbyar och regnskurar. Tidigt på morgonen var jag ute en kort stund och konstaterade att dimman lättat något. Långt bort höjde sig Vállevárre till en flack kulle, det var åt det hållet jag skulle gå under dagen. Det var också vad både kompassen och mobilen visat innan jag somnade på kvällen.

När jag vaknade några timmar senare var dimman tillbaka, lika tät som dagen före. Det blev en enkel frukost och sedan började hoppackningen. Långsamt och metodiskt, mestadels inne i tältet på grund av regnet. Den tristaste delen var det våta och mödosamma påtagandet av genomblöta sockar och trånga kängor. Proceduren tog nog bortåt 10 minuter. Jag hade fortfarande inte insett vad som var fel (det var ju andra saker som var mer akuta att tänka på). 

Ingen människa syntes till någonstans, platån verkade vara helt tom. Dimman fick landskapet att se ut som om det var överfullt av större och mindre kullar. Någon riktig stig att följa fanns inte. Istället tog jag ut en ungefärlig riktning mot Prinskullen och vandrade enligt principen "gissa och gå". Det kändes minst komplicerat just då, men är naturligtvis ingen bra metod vid okänd eller svårnavigerad terräng. Ibland kontrollerade jag med kompassen. 

Allt gick bra fram till rengärdet. Det var så stort att man nästan kunde gå vilse inuti det, åtminstone i dimma. Men i slutet av det började en tydlig stig och sedan var det inte svårt att hitta till Prinskullen. 

Ovan: Ytterligare en vy jag knappt såg någonting av – Prinskullen. Men regnvädret bakom klippan är faktiskt ganska likt det jag hade. Fotot är från 2017.

En bit ner i skogen ringde jag efter båtskjuts över Kamajokk. Jag landade i Kvikkjokk en hel timme innan eftermiddagsbussen skulle gå mot Jokkmokk. För en eller två dagar sedan hade jag inte trott att detta skulle lyckas. Nu kände jag en stor lättnad över att slippa det hopplösa fjällvädret. 

Kyrkoherden, som jag lärt känna i Alkavare, hade generöst inbjudit mig till sitt hem i Jokkmokks prästgård. Där träffades vi innan kvällen för kaffe och ett långt, givande samtal. Jag sov över till nästa dag och vi åt en stor frukost tillsammans. 

Det var en mycket trött fjällvandrare som, i foppatofflor, äntrade nattåget söderut den eftermiddagen. Och märkligt nog var mitt äventyr ännu inte slut.

Hemkomst – och att tro på under

Det var först när jag kom hem till Lund som jag insåg varför mina kängor blivit så trånga. Båda fötterna var svullna, särskilt den som skadats när jag föll i början. Den såg nästan groteskt tjock ut och fotknölen smärtade. Även knäna var förstorade av svullnad. Så det var svårare än vanligt att få fatt i tvålen när jag duschade. 

Mina trotjänare sedan mer än 20 år. Äldre modell av Lundhagskänga. Bilden är tagen 2017. Innan  fjällresan det året hade jag låtit Lundhags verkstad byta ut underdelarna. Foto: Anders Gudmundsson.

Jag tänkte att problemen nog skulle gå över av sig själv på ett par veckor. Men efter två månader var allt fortfarande likadant.  Så jag började faktiskt fundera på om jag borde göra något. (Det som nu följer kommer nog en del av er läsare ha svårt att tro. Men jag berättar ändå, det är för mig lika verkligt som allt annat under min fjällresa.) 

I den kyrka jag tillhör brukar vi samlas några stycken varje måndagskväll. En bit in i oktober var vi som vanligt tillsammans för att sjunga, samtala och be. Medan vi sjöng kände jag något ovanligt i båda mina fotleder. Det kunde beskrivas som lätta stickningar, eller som en svag elektrisk ström. Jag sa det till de andra. Då la de sina händer på fötterna och bad några minuter för dem. Inom mig blev en tanke allt starkare: det händer något med mina fötter! 

När de bett färdigt satte jag mig på knä och kände efter. Fotlederna kändes märkbart bättre! Känslorna vällde över mig, jag kunde knappt tro det själv.  Jag berättade för de andra och de blev också förvånade. Men jag ville inte göra för stor affär av saken utan tänkte att det var bäst att sova på saken.

Nästa morgon konstaterade jag att förbättringen kvarstod. Själva svullnaderna såg ungefär ut som innan, men rörligheten var bättre. Dessutom hade smärtan i fotknölen försvunnit. På nytt överfölls jag av känslan att detta nästan var för bra för att vara sant. Jag var inte mig själv på hela den dagen. Och inte nästa heller.

Ett par dagar förflöt och inget mer tycktes hända. Jag tog fram ett skjutmått och mätte avståndet mellan mina fotknölar på varje fot. Det var 10 mm mer på den skadade foten som fortfarande såg onaturligt svullen ut. Och bägge knäna var fortfarande lika tjocka som tidigare. Men jag var ändå tacksam till Gud för att det blivit en lättnad. 

Så blev det måndag kväll igen och vi var på nytt samlade i kyrkan. Så gick drygt en halvtimme – och sedan började, liksom av sig själv, samma sak ske en gång till! Samma känsla av en varsam, elektrisk ström i fötterna och fotlederna. Och inte bara det, utan nu "klättrade" känslan långsamt uppför mina vader och nådde upp till knäna. När jag lade mig den kvällen märkte jag att båda mina fotleder och knän var ovanligt varma.

Nästa morgon satte jag mig upp i sängen och kastade en blick på mina knän. Det var de magraste knän man kunde tänka sig, inte ett spår av den svullnad som funnits i drygt två månader. Och bägge fötterna såg för ögat helt normala ut. Ingen smärta fanns kvar och jag hade full rörlighet överallt. Jag var överväldigad av vad som hänt och fylldes av en omskakande känsla att vara helt ovärdig en sådan godhet. 

Allt detta hände för 1½ år sedan. All förbättring har varit bestående. Sommaren 2024 gjorde jag en ny, rejäl Sarekvandring.  utan minsta problem med vare sig fötter eller kängor. Jag kan inte se det på annat sätt än att jag varit med om ett under.