Färden gick över sjön Áhpparjávri och sedan förbi Bieggalouppal. Vi passerade ett järvspår. Åt båda sidor fanns mäktiga berg att njuta av, och även utsikten framåt var fin. Vädret var relativt klart men något växlande. Runt vissa bergstoppar hängde moln. Vinden var kall.

Några av topparna i Kåtotjåkka-massivet, söder om Bieggalouppal. Den något till vänster om mitten är 1701. Nästa till höger om den är 1601. Den längst till höger är branten Áhpparbohki.

Efter ca 7-8 km tog vi lunchpaus och vi skottade en bekväm, vindskyddad soffa i en driva.

En oroande pratstund

Medan vi satt och njöt vid vår snödriva närmade sig fyra personer från det håll dit vi var på väg. Det var ett gäng män från Finland i blandade åldrar. De hade pulkor allihop och såg välutrustade ut. Kanske hade de hyrt en del av grejerna i Abisko.

Vi fick en pratstund med dem. De berättade att de åkt från Abisko via Kungsleden och haft för avsikt att åka runt bergen och tillbaka via Lapporten. Men det hade inte varit så enkelt som de trott. De hade bestämt sig för att vända och var nu tillbaka samma väg som de kommit. Vi undrade förstås varför. Och så fick vi en förklaring på lite knagglig engelska som vi inte helt förstod.

För det första så var de ovana vid fjällkartan och dess skala 1:100 000. "Det blir längre att åka än vad man tror", sa de. Jaha. Sedan talade de om branta och klippiga partier som de haft problem med. Vi trodde att de menade Lapporten, men när vi senare på dagen tänkte över saken insåg vi att de nog menat något annat. För på fjällkartan såg vi inga sådana svårigheter. Kanske hade de följt jokkfåran alltför slaviskt? Eller hamnat i ravinen strax norr om Rautasjaurekåtan? Vi vet inte.

Vidare talade de om mark som var renblåst från snö och gjorde det svårt att ta sig fram med skidor. Till slut hade de haft storm. "Det var 30 - 40 meter per sekund", tyckte jag en av dem sa. Det är extremt mycket, och hur kunde han veta det? Nåväl, de hade tagit skydd för natten i sitt tält. Alla dessa besvärligheter hade lett till att de beslöt att vända för att hinna tillbaka till Abisko på lördagen (denna dag var det torsdag).

De frågade oss om våra planer, och vi sa att vi hade samma idé som de haft, nämligen att ta oss igenom Lapporten. De frågade då om vi hade tid att vända och åka tillbaka om det inte gick. Vi sa att vi inte hade tänkt på att behöva vända. Men att vi skulle fundera över saken.

Anders och jag återkom till det där samtalet flera gånger de närmaste dagarna. Finnarna hade varit en eller två dagar längre bort än vi och ändå vänt. Varför hade de inte kunnat fortsätta? De  var välutrustade och verkade kompetenta. Vi bedömde att det borde ha varit betydligt närmare och snabbare för dem att fortsätta än att vända. 

I vilket fall var det här samtalet en smula oroande. Framför allt på grund av att vi inte kunde få vår bedömning av natur- och åkförhållanden att stämma överens med deras beskrivning. Hade de gjort dåliga vägval, eller kunde det finnas något som vi hade förbisett?

Djur under vägen

Vi fortsatte utmed det frusna vattendraget Aliseatnu. Öster om höjden 923 böjer det av söderut och får ett slingrande lopp. Vi följde inte fåran utan tog en rakare väg.

Renar på vinterbete..

Fjällriporna spelade på kalfjället. Här en hane och en hona (hanen har en svart "tygel" mellan näbb och öga. På samma ställe fanns också två snösparvar, men dem fick jag inget foto av.

Foto: Landskap vi passerade.

Aliseatnu rinner ner i en rejäl ravin som syns på fjällkartan. Denna höll vi oss borta från och åkte längre norrut. Terrängen steg en aning och skymde det som fanns längre fram. Plötsligt öppande sig dalen nedanför oss och vi fick en makalös vy. "Wow", sa vi bägge två.

Vyn ner mot Rautasjaure, en mäktig syn. Berget till höger är Alip Vealevárri. Bilden visar också att det var lite si och så med snön under skidorna. Vissa ytor var helt barblåsta. Anblicken av björkskogen gav förstås blandade känslor. Vacker, javisst. Men den kunde bli besvärlig och segdragen att åka genom. Till att börja med såg det dock bra ut.

Vi gled varsamt nedför slänten med sikte strax söder om den renvaktarstuga som låg i överkanten på skogen. Då såg vi en snöskoter närma sig. Det var en man från Länsstyrelsen. Han körde fram till oss. Vi pratade om djur vi sett, och han var ute för att undersöka järv. Han berättade om nattens oväder och att SMHI angett vindstyrkan till omkring 19 meter per sekund. Detta tyckte Anders och jag stämde bra med vad vi tyckte att vi haft på kvällen. Han sa också att ett skotergäng "suttit fast" i Lapporten. Vi antog att han menade att detta inträffat under det senaste ovädret. Men det blev inte mer sagt om saken än så.

I björkskogen

Vi åkte  en stund i det skoterspår som Länsstyrelsen kört upp. De första kilometrarna var relativt lättåkna med stora ytor mellan skogdungarna. Spåret ledde ner till jokkfåran efter renvaktarstugan och sedan försvann det. Kanske hade han korsat fåran, det gick inte att se. Vi höll sedan höjd, vilket förde oss allt längre bort från jokken.

Efterhand blev terrängen alltmer kullig och fordrade noggrann planering för att man inte skulle fastna i tröttande upp-och-ned-farter mellan träden. Vi var dock överens om att det var bättre att hålla sig en bit upp på sluttningen än att åka nere vid jokken. På detta sätt fick vi kortast möjliga sträcka och slapp framtida höjdmeter. Vi slog läger i björkskogen 2-3 kilometer efter renvaktarstugan.

Tö!

Nästa dag vaknade vi till plusgrader och sporadiskt duggregn. Tö är något vi inte gillar på våra vinterturer. Men vad ska man göra åt saken? Det var bara att åka vidare. Som väl var gled skidorna ganska hyfsat i skogen, vilket nog berodde på att det var skare på snön. Så vi fortsatte träget i den kulliga och trädklädda terrängen.

Ibland hände oväntade missöden som fick oss att skratta glatt åt varandra. Här tappade Anders skidan. En hård gren knäppte upp bindningen.

Vi åt lunch vid en jättelik snödriva som vi sedan var tvungna att ta oss uppför för att undvika kullar i närheten. Vi kom allt högre och närmade oss den sommarstig som finns utritad på fjällkartan.

Foto: Utsikt från vår lunchplats. Kåtan vid Rautasjaure ligger på en kulle strax till vänster om sjöns hitersta ände och syns som en liten prick. Den infällda rutan visar en förstoring.

Kalfjället igen

Vi närmade oss den stora ravinen från Nissonvággi. Den är en parallelldal till Lapporten. Det blåste uppe på kalfjället, men inte särskilt allvarligt. Dagen såg fin ut och några tankar på kommande oväder hade vi inte. Vi slog läger någon kilometer innan ravinen. Det hade då börjat blåsa upp. Vinden ökade under natten men stannade av igen.

Vi beräknade att det var ungefär 6 km till mynningen av Lapporten från vår lägerplats. Vi hade alltså klarat av i princip all den terräng som finnarna beskrivit som besvärlig. Enligt vårt sätt att se var terrängen ganska exakt vad man kan förvänta sig om man studerar kartbilden, varken bättre eller sämre.

Under nästa dag borde vi enkelt klara av att åka igenom passet och sedan tälta på andra sidan med utsikt över Torne Träsk och Abisko. Därefter kunde vi lugnt skida den sista sträckan till fjällhotellet och hinna med tåget efter ytterligare en natt. Situationen kändes under kontroll. Vi hade tillräckligt med tid och allt borde kunna fungera bra.

Men så enkelt skulle det alltså inte bli. Nästa dag skulle naturens krafter mycket handfast påminna oss om att inte ta ut några dagsetapper i förskott.