Utsidankompisen Hans N hade redan hunnit ge sig av, mot nya toppar som skulle bestigas med kameran i högsta hugg. Det var väldigt roligt att vi haft så gott om tid att umgås och utbyta tankar.

Under 4 sommarsäsonger, från 2014 till 2017, har jag ägnat en stor del av mina fjällvandringar åt detta arbete. Jag har sedan redovisat många av upptäckterna i min blogg här på Utsidan. Extra roligt är att så många har varit intresserade av projektet ända sedan den ringa begynnelsen och bidragit med egna upptäckter, litteratur- och karttips och allehanda funderingar. Det har betytt mycket, både för inspiration och insikter, så jag är skyldig många personer ett stort tack!

Under vår samvaro kom vi förstås också att prata om Präststigen. De berättade då något intressant. Den snörika vintern för två år sedan var många rösen på Padjelantaleden begravda i snö och alltså osynliga. Till skillnad från Präststigens rösningar där de äldsta är placerade högt och på vindblåsta ställen för att vara synliga över snön och/eller tina fram snabbt. Padjelantaleden rösades i etapper mellan ca 1930 och 1965, och kanske en del som utförde arbetet inte kände till hur man rösar på bästa sätt?

Under försommarens rapporter om kvardröjande snö och kyla blev jag alltmer betänksam. Skulle snön hinna försvinna innan midsommar? Skulle det bli problem att gå i fjällen överhuvudtaget?

Jag har blivit ombedd att ha ett av föredragen vilket alltså handlar om fjällstigen till kapellet vid Álggavárre. Att Linné på sin lappländska resa år 1732 besökte Kvikkjokk och färdades en del av Präststigen känner nog många till. Mer okänt är att Carl Eric Læstadius, som var präst i Kvikkjokk i början på 1800-talet, gick den i tjänsten åtskilliga gånger (han var för övrigt äldre halvbror till Petrus och Lars Levi Læstadius). Den sista gången han gjorde denna resa blev han sjuk och fick bäras tillbaka till Kvikkjokk. Året därefter dog han, och det är precis 200 år sedan.