Det finns något motsägelsefullt i en stor stads lockelse. Å ena sidan får man känslan av att det händer väldigt mycket, ett myllrande liv. Å andra sidan upplever man att staden är möjlig att få överblick över, att begripa sig på. Det senare är naturligtvis en illusion, till stor del skapad av arkitekturen som målar upp de stora linjerna för oss. Dessa skapar ordning och sammanhang åt det vi ser och döljer det mesta som finns bakom fasaderna. Vi får känslan att vi förstår. Men vem kan greppa ens en bråkdel av vad som sker bakom just dessa fasader? Inte ens i ett medelstort bostadshus är det möjligt.

Lappugglan är normalt en norrlandsfågel – åtminstone har den alltid betraktats som det. Samtidigt kan den ibland förflytta sig långa sträckor vilket Ove Stefansson beskriver i sin bok Nordanskogens vagabond. Lappugglan. På senare tid har häckningar konstaterats så långt söderut som Blekinge.

De senaste åren har det även blivit stadsnära utflykter. Tillsammans med några likasinnade har det uppstått en informell intressegrupp – Vandrarna i Linero. Förutom att vandra har vi också målsättningen att dela med oss av det vi upptäcker om naturen, bebyggelsen och den historiska kulturen i östra Lund. Vi gör det genom att beskriva enkla vandringsleder.

Men det har blivit allt svårare att hitta kalla nätter i min del av Skåne. Första gången jag och min kompis Anders gjorde detta - det var inför vår första tältvintertur 2011 - hamnade tempen under 21 minusgrader. Sedan har det blivit allt varmare och förra vintern var det inte ens tvåsiffrigt. Denna vinter kunde blivit ganska bra, men de kallaste nätterna dök plötsligt upp mellan julafton och juldagen samt natten därefter. Då var julfirandet med den närmaste familjen redan planerat och i full gång. Det var snöpligt. Jag kände mig lurad.

Enligt den senaste inventeringen 2019-2020 påträffades 458 besatta revir av berguv i Sverige. Grovt räknat har vi alltså knappt tusentalet uvar i landet, kanske fler eftersom de inte börjar häcka förrän vid en viss ålder.