Utsidankompisen Hans N hade redan hunnit ge sig av, mot nya toppar som skulle bestigas med kameran i högsta hugg. Det var väldigt roligt att vi haft så gott om tid att umgås och utbyta tankar.
Har under 2000-talet fått förnyad möjlighet att gå i fjällen, vilket jag tidigare gjorde på 1970-talet. I Skåne där jag bor finns inga fjäll, så där blir det mest utflykter i Lunds kommun med fågelkikare, kamera och kaffetermos.
I den svenska fjällvärlden har det mest blivit vandringar i Sarek och Padjelanta som lockar med stora orörda naturområden. Djurlivet i dessa nationalparker intresserar mig mycket, och jag har bland annat gjort en del fågelinventeringar för Lunds Universitet. Jag har också skrivit en bok för fjällbesökare: Vandringsturer i Sarek (utgiven på Vildmarksbiblioteket). För en del år sedan gjorde jag en undersökning av Präststigen, en gammal färdväg i Kvikkjokksfjällen. Dessa undersökningar resulterade i en bok som är utgiven och finns att köpa. Det har även blivit en tredje fjällbok, en roman med titeln "Otillgänglighetspunkten".
Det har det även blivit ett antal vinterturer på skidor i fjällvärlden. Att vistas en hel vecka (eller mer) i tält bland de snöklädda fjällen är en annorlunda och fascinerande upplevelse. Men jag och min kompis Anders tycktes ha en märklig förmåga att hamna i snöstorm och oväder!
Det enkla livet i naturen tycker jag är mycket tilltalande. Bara ha med sig så mycket som får plats i en ryggsäck. Klara matlagning, brödbak och annat på friluftskök. Sova i tält med naturen på andra sidan tältväggen. Uppleva möten med fåglar och andra djur. Och ständigt bli fascinerad av naturens storslagenhet. Ofta har jag någon eller flera fjällvänner med på turen, men det händer ibland att jag reser helt själv.
När det gäller min aktivitetsnivå så varierar den under året. För det mesta är det nog Blå som stämmer bäst men vissa perioder är den säkert Röd (även om sportighet inte är något utmärkande drag för mig).
Min profilbild ar tagen av Stefan Andersson, Jokkmokk.
Intressen: Fågelskådning, Friluftsmat, Vandring, Turskidåkning, Litteratur, Navigering, Foto, Utrustning
Etiketter:
Länkar:
Januari, Februari, Mars
2023:
Januari, Maj, Juni
2022:
Februari, Mars, Juni, Augusti, September, December
2021:
Januari, Februari, Mars, April
2020:
Mars, December
2019:
Februari, April, Maj, Oktober, November
2018:
Februari, April, Juli, Oktober, December
2017:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, September, December
2016:
Januari, Mars, Maj, Juli, Augusti, September
2015:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober, December
2014:
Januari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November
2013:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juli, Oktober, November, December
2012:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, Oktober, November, December
2011:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2008:
September, Oktober, November, December
Sarekfärd med många möten (3)
Efter den vilsamma helgen i Alkavare hoppades jag att fem dagar skulle räcka för att ta mig till Kvikkjokk. Planen var att gå via stugorna i Duottar där stugvärden Hilde hade gjort en utställning om Otillgänglighetspunkten. Den utställningen ville jag se. Därefter var planeringen inte helt färdig. Och så var det väderleken. Vad den hade i beredskap hade jag ingen aning om.
Sarekfärd med många möten (2)
Det snöpliga missödet i slutet av den fjärde vandringsdagen blev en slags avslutning av turens första etapp. Nu väntade fortsättningen – en färd som skulle ta mig genom Sarek till Alkavare och den stundande kyrkhelgen.
Så långt var allt gott och väl, men hur var det med den medfarna foten? Jo, faktiskt inte i mycket sämre skick än när jag somnade på kvällen. Den högra, yttre ankeln var dock mörk och svullen. Det var väl den som tagit den värsta smällen vid fallet. Själva fotleden gjorde inte så ont, men var istället dekorerad med många olika färger. Den smärtade i vissa lägen och var säkert försvagad. Jag kunde nog fortsätta min vandring, men särskilt fort skulle det inte gå.
Sarekfärd med många möten (1)
Diana hade längtat efter att få se in i Sarek igen. Men hur skulle det gå till med bara några få dagar att spendera? Vi valde Suorva som ingång och Vuosskelvágge som tillfartsväg. För mig blev det början på en färd genom delar av Sarek. En färd med oförutsedda strapatser men också spännande möten med människor.
Lördagen den 22 juli 2023 satt jag vid Gällivare station efter ett dygn på tåg från Lund. Ryggsäcken var lastad och jag skulle hämtas upp med hyrbil av min goda vän Diana. Men flyget från Riga till Kiruna var försenat och därmed även hon. Varje förlorad timme knaprade på vår fjällresa, framför allt på hennes. Hon hade bara 3 dygn att spendera och ville så gärna se Sarek igen.
Genvägen Nijákvágge – för den som har gott om tid
Det klichéartade talesättet ”genvägar är ofta senvägar” exemplifieras på ett utmärkt sätt av Nijákvágge som erbjuder en betydligt kortare väg jämfört med att runda norr om fjället Niják. Med detta vägval får vandraren uppleva en av Sareks veritabla bakgårdar, där frostsprängt stenskravel samlats i högar, drivor och fält. Med andra ord - oemotståndligt för varje Sarekvän!
Det är juli 2021 och jag befinner mig i norra delen av Ruohtesvágge. Lägerplatsen är min femte i Sarek denna varma och myggrika sommar. Men jag är inte ensam – tältet delar jag med min gode vän Anders. Inte den vanlige Anders, han som jag oftast har gått tillsammans med och som finns med i många av mina skriverier här på Utsidan. Nej, detta är en annan Anders. Lustigt nog är båda två professorer på Tekniska högskolan i Lund och känner varandra väl.
Mer om det bortglömda i Sarek
Här går sökandet efter bortglömda Hambergspår vidare, i området kring Bårdde. Detta är alltså en fortsättning på bloggartikeln den 15 mars – Att söka efter något (nästan) bortglömt i Sarek.
Upprymd vandrade jag tillbaka mot tältet från Sähkoknuohkke. Pampiga rösen är alltid roliga att besöka men framför allt var det upptäckten av Hambergs observationsplats och de gamla instrumentresterna som gladde mig. Det kändes verkligen som en stor förmån att vara med i ett så kunnigt arbetslag. Framgången tillhörde oss alla och jag såg fram emot att dela med mig av fynden när jag kom hem.