En koll med GPS och karta visade att vi korsat sommar-Kungsleden innan vi slog upp vårt tält. Leden var förstås översnöad, den hade vi inte sett föregående dag. Till STF:s Pårtestuga var det ca 1½ km. Vi skidade genom skogen och insåg att vi nu lämnade vildmarken. En tjäder skrämdes upp. Efter en stund nådde vi stugan.

Stugvärdinnan Berta kom ut och vi fick en pratstund med henne och hennes syster. Inte bara det, vi delade med oss av vårt färdgodis och fick i gengäld kaffe. Riktigt norrländskt kokkaffe som smakade härligt. Omställningen till att träffa folk igen gick snabbt. Det var en vecka sedan vi talade med någon annan än varandra.

Foto: Berta har fågelmatning vid stugan. Hon säger att ett femtontal lavskrikor dagligen kommer och äter. Vi ser ungefär hälften av dem. Men i skogen är det mest tyst, och tomt på fåglar. Här en talltita.

Vinterleden går ute på sjön och en del skoterfolk och pimplare var ute. Känslan av vildmark försvann undan för undan. Vi följde den markerade vinterleden genom sjösystemet. Vi behövde inte vara framme vid fjällstationen förrän nästa eftermiddag och kunde ta det mycket lugnt. Vi slog upp tältet söder om Unna Dáhta ("Lilla Tata-sjön").

Foto: Vi har lämnat Pårtestugan, passerat över sjön Sjábttjakjávrre och skidar nu iväg på Stuor Dáhta. I bakgrunden berget Tjoallta.

Det var inte många skidåkare vi mötte den dagen, de flesta åkte skoter. Likadant nästa dag. Kändes lite enahanda att skida i det hårda skoterspåret. En god sak var i varje fall att vi fick testat det flätade bromsrep jag tillverkat till pulkan och som man använder i branta nedförsbackar för att pulkan inte ska knuffa en i hårt ryggen. Med bromsrepet - som glider in under pulkan - blev det närmast tvärstopp, precis som varit avsikten. Idén till detta bromsrep hade jag fått av en kunnig person som delat med sig på Utsidans forum. Här är forumtråden: Praktiska tips för pulka

Så anlände vi till fjällstationen och blev välkomnade av Helena i receptionen. Det kändes mycket bra. Vi såg naturligtvis fram emot middagen på kvällen. Att äta gott efter en fjälltur säger man inte nej till. Och middagen med fisk var delikat.

På fjällstationen fanns en del folk, bland annat ett par (tysk man och grekisk fru) som bodde i Norge och som skidat genom Padjelanta. De hade också tält men hade på grund av kall vind mest anlitat stugorna. Det lät som de haft kallare väder än vi.

Foto: Sjön Stuor Dáhtá. I bakgrunden Vallespiken. Och ännu längre bort ett par toppar i Tarrekaisemassivet.

Utvärdering och reflexioner

Tidsplaneringen var vi mycket nöjda med. Förra året hade vi inte hunnit/orkat med så långa dagsetapper och vi visste att vi var tvungna att förbättra oss. Detta år låg genomsnittet på ca 10,5 km/dag, vilket var en ökning med 2,5 km från förra året. Vi hade kunnat klara ännu mer eftersom vädret faktiskt hade varit gynnsamt för skidåkning. Det fanns dessutom marginal för minst en dags stillaliggande, om vi exempelvis hade råkat ut för riktigt oväder. Nu blev det inte så och vi fick tid över. Men det gjorde ingenting, tiden använde vi till att uppleva desto mer. Att komma fram en dag för tidigt kändes helt meningslöst.

Mathållningen fungerade också bättre än förra året. Vi hade middagar som gick snabbare att tillaga. Två gånger åt vi till och med inköpt turmat, något vi aldrig gör annars. Det sparade tid när vi var lite trötta. Vi hade också med oss rejäla mängder ost och torkad påläggskorv som delvis ersatte bröd vid frukost och lunch. Jag gillade det så mycket att jag kan tänka mig att släpa med mig mer av sådant under sommarturer också. Fet ost och korv mättar och ger energi. Rykten säger att man blir smal också.

Tältet, ett Bergans Compakt 3, har visat sig pålitligt under både sommar- och vinterturer. Lite för lågt i taket, vilket gör att det är svårt för två personer att exempelvis byta om till nattkläder samtidigt. Men det känns stabilt och jag bedömer att det skulle klara hård vind. Vårt klurigaste problem var den isbark som frös fast på blixtlåsen. Skulle det hjälpa att smörja blixtlåsen med något. Paraffin, kanske?

Skidor och pjäxor satsade vi en hel del pengar på förra året. Skidorna är Åsnes Amundsen med BC-bindning och korta stighudar. Pjäxorna heter Crispi Stetind, och är utrustade med GoreTex. De är mycket väl isolerade, och jag använde endast två par mycket tunna strumpor när jag åkte. Pjäxorna är otroligt varma, sköna och torra. De har dock en tendens att ge skavsår, så man måste tejpa fötterna i förebyggande syfte. Anders tejpade massor.

BC-stiftet i pjäxorna proppas ofta igen av snö innan man fått på dem på skidorna. Vi hade en fundering om att ha med en kort skruvmejsel att peta bort snön med innan man spänner på sig skidorna.

Pulkan kallas Paris med tillnamnet Expedition. En billig pulka som i princip är en stor plastbit med ett antal borrade hål. Kostar betydligt under tusenlappen, dvs bara en bråkdel av de dyrare pulkorna. Används här och var i världen. Jag har exempelvis sett det i en film om en Everestbestigning.

Anders och jag tycker att vi är alltför långt från vinterfjällen för att investera i en dyr pulka (eller hyra för dyra pengar) så den här lösningen fungerar bra för oss. Dock tror jag denna pulka är jobbigare att dra i uppförsbackar och i svår terräng än en Fjellpulke. Vi hade också problem med att pulkan ofta hade "slagsida" i djup snö. En annan sak man kan behöva åtgärda är att dragbältet gärna glider ner från midjan och hamnar på låren i branta uppförsbackar. En diagonal rem över axeln är lösningen (men vi klarade oss bra ändå).

Draget av glasfiber hade vi lånat av en god vän som har haft det till en äldre pulka. Förra året hade vi problem med fastsättningen av detta drag som är en konstruktion med stänger av glasfiber. Det finns två borrade hål i pulkan som man kan använda att surra i. Förra året använde vi  läderremmar, men detta fungerade inte så bra. Det blev slirkigt och ostabilt. I nedförsbackar gav sig pulkan iväg på egen hand, antingen till höger eller till vänter om den som drog. Mycket irriterande. 

Foto: Pulkan har i framkanten två borrade hål som man kan fästa draget i. Men det är inte så lätt att hitta en bra fastsättningsmetod. Efter en hel del funderande med olika konstruktioner (den ena mer avancerad än den andra) fastnade jag för enklast möjliga. Jag tog en bit tunt rep, trädde ändarna underifrån och upp genom de bägge hålen. Därefter runt dragets alu-stång, och så ner i hålen igen. På undersidan gjorde jag först ett halvslag runt egen part, trädde i den andra repänden och drog sedan åt med ett halvslag runt egen part på den andra repänden. Denna knop är mycket bra om man vill spänna repet hårt. Draget satt stadigt fast, men kunde ändå vridas i höjdled. Pulkan höll sig strikt bakom dragaren och följde minsta vink, även i branta nedförsbackar.

Kläder. Som jag nämnt tidigare så har jag förvånansvärt ofta klarat mig med endast lite kläder. Vissa dagar oftast bara underställ och fleece på överkroppen (men jackan på vid rast). Och extremtunn mössa och lika tunna handskar (men jag hade en tjockare mössa med som jag använde vissa dagar). Underställ under byxorna använde jag överhuvudtaget inte detta år.

Vid lägerplatserna åkte förstås fler lager på. Utanpå de tunna handskarna hade jag Hestras skalhandskar av modellen Seam Sealed Shell Mitt (något fleecefoder behövde jag inte ta fram en enda gång). Dessa Hestrahandskar höll dessvärre inte måttet. Sömmen till handledsremmen - en i sig jättebra detalj - lossnade på båda handskarna. Sömsmånen verkade vara för liten. När jag kom hem gick jag till Naturkompaniet där jag köpt dem, och de kontaktade Hestra. Jag fick utan diskussion ett helt nytt par, och sömmen ser ut att vara bättre på dem. Förhoppningsvis ska de hålla. Jag gillar dessa vattentäta handskar skarpt och har dem med på mina sommarturer ihop med regnstället.

Ön vid Tielmavadet med massivet Bielloriehppe i bakgrunden. Här tältade vi den fjärde natten. Ett fint minne från skidäventyret. Foto: Anders Gudmundsson (som också tagit bilden av talltitan).