Dagens etapp, från vår lägerplats invid Ráhpaädno och upp på den höga platån Ijvvárláhko, skulle innebära en uppförsbacke på mer än 300 höjdmeter. Vi var beredda på detta, men inte på en repris av töväder. Men vädret kan man som bekant ha åsikter om men inte göra så mycket åt. Så det var bara att anträda färden och försöka göra det bästa av den.

Vi tog oss fram genom björkskogen och höll oss ganska nära Gådokvágge, på den sydöstra sidan. Gådokjåhkå rinner i en brant ravin som blir allt djupare ju längre upp man kommer. Det gällde att inte komma för nära ravinen utan hålla sig på den flacka delen för att få en så behaglig åkning som möjligt. Och för att inte riskera laviner i de branta partierna.

Foto: Vi har just lämnat lägerplatsen och är på väg mot Gådokjåhkås frusna strömfåra för att forsätta på östra sidan av dess ravin (Gådokvágge).

Som vanligt när det gäller sluttningar så arbetar man sig uppför och nedför små kullar hela tiden. I bästa fall kan man åka mellan kullarna, och vi försökte göra detta efter bästa förmåga. Lugnt och stadigt arbetade vi oss uppför, någon brådska hade vi inte. Det räckte med att komma upp på platån och hitta tältplats någonstans i mitten av den.

Foto: Vi har kommit upp minst 150 höjdmeter och björkskogen har glesnat. Den nordvästra sluttningen av Vájggántjåhkkå är flack och bra att ta sig uppför. Ganska fri från kullar och ingen risk för laviner. Snön fortsätter att falla och temperaturen är strax under noll grader. Än så länge är sikten relativt god. Det skulle så småningom bli sämre.

Man blir varm av att skida uppför. Trots vind och snöfall så frös vi inte. Jag åkte i endast fleecetröjan som ventilerade bra. Jag var barhuvad och märkte inte att snön samlade sig till en boll i håret och frös fast där!

Så mycket vitt har jag aldrig tidigare sett

Hela tiden vi skidade uppför hade vi ett intensivt vitt töcken framför oss. På grund av detta töcken och visst snöfall såg vi inte mycket. Vissa stunder kunde vi bakom oss se konturerna av Lulep Spádnek, men för det mesta doldes berget. Till vänster om oss hade vi Vájggántjåhkkå, men även detta berg doldes i dis, och bara den allra närmaste delen av sluttningen söderut kunde skönjas.

Fotot ovan förmedlar det intryck vi har under skidåkningen vid de tillfällen solljuset bryter igenom snötöcknet. Horisontlinjer och berg kan anas men är ofta helt osynliga.

Men solen övergav oss inte helt. Den fanns framför oss som en lysande fläck i molnhavet. Eftersom vi efterhand skulle ha nästan rakt sydlig kurs blev den vår kompass. Om vi åkte strax till vänster om solen skulle vi komma rätt.

Foto: Med solskivan som kompass tar vi oss söderut på slätten. Det är intensivt vitt åt vilket håll man än tittar: framåt, bakåt, åt sidorna, uppåt, nedåt. Inget annat än vitt. Som att åka inuti en jättelik mjölpåse.

En förtrollande värld

Det var en säregen upplevelse att ta sig fram i denna fullkomligt vita miljö. Ögonen hade inga normala referenspunkter och man fick en känsla av overklighet. Upplevelsen två dagar tidigare - på Pielaslätten - hade gett associationer om en annan planet. Men upplevelsen denna dag på Ijvvárláhkå påminde snarast om en annan verklighet där normala lagar inte längre gäller. Jag har aldrig varit med om något liknande. Och jag njöt av alltihop, och detsamma gjorde Anders. Vi var förtrollade.

Så småningom kände vi att vi behövde lunch. Vi letade efter en svacka eller ett klippblock som kunde erbjuda lä för vinden, men det fanns inget sådant. Vi försökte med några stenblock en bit bort men upptäckte dels att vi missbedömde avståndet till dem, dels att de inte erbjöd något skydd för vinden när vi väl kom fram till  dem.  Så vi grävde en grop istället. Den fungerade mycket bra och det kändes hyfsat varmt att sitta där. Men jacka och vantar behövdes.

Foto: Vår lilla rastgrop där vi smälter vatten och lagar soppa. 

Efter lunchen reste vi oss och genast kände vi hur varmt och skönt vi haft det nere i vår lilla grop. Men vi hade vinden i ryggen i fortsättningen och att hålla värmen var inga problem när man väl kom igång igen. En underbar åkning i pudersnön. Vi fortsatte söderut tills GPS:en visade att vi var ungefär mitt på slätten. Där gjorde vi lägerplats och grävde ner oss. Fortfarande var allt omkring oss vitt och vi såg inte något av de omgivande bergen.

På morgonen nästa dag hade vinden lagt sig. Sikten hade ökat, men det hade inte hunnit bli helt klart. Pårtebergen låg i ett vitt töcken. Ja, allt var klätt i vitt. Det syntes inga träd, inga stenblock, inga branta klippor. En helt vit värld.

Foto: Morgon igen! Sikten har under förmiddagen ökat och man ser bland annat Skájdetjåhkkå torna upp sig bakom tältet till höger.

Foto: Dagens etapp går i lugnt tempo och vi har en mycket fin dag uppe på Ijvvárláhkå.

Foto: Vi rastar på den underbara slätten. Solljuset är skarpt men Anders solglasögon har gått sönder några dagar tidigare och han måste klara sig utan dem.

Foto: Jag åker söderut och pulkan åstadkommer ett spår som påminner om spåret efter en berusad snok (om det finns sådana). Anders har förskjutit perspektivet med sitt objektiv och kameran ljuger förstås. Jag åker alltid spikrakt, tro inte något annat ;-).

Att ta sig ner från slätten

När vi hemma före turen planerade vår färdplan var det helt klart att vi skulle ta vägen just över Ijvvárláhkå. En anledning var att vi räknade med att spara minst en dag jämfört med att ta vägen över Aktse. Och dagarna var dyrbara. Vi hade planerat in avresa från Kvikkjokk med bussen den 5/4 kl 05.30. Nästa buss skulle inte gå förrän den 10/4. Vi ville ha marginal.

Men hur skulle vi ta oss vidare från Ijvvárláhkå? En tanke vi var inne på var att först ta oss till Pårek och därefter på något sätt till Kvikkjokk. Men terrängen på den s k Pårekstigen ner till Kungsleden minns jag som stenig och småkuperad. Jag har gått den åtskilliga gånger på sommaren men inte prövat den på vintern. Men jag kände på mig att det kunde bli mycket upp och ner innan man kom ner till sjön Stuor Dáhta.

Kanske jag överdrev problemen, men vi ville ha ett annat alternativ. Jag ringde till Utsidanmedlemmen brigas som tidvis bor i Kvikkjokk. Av henne fick jag rådet att vi skulle ta oss ner från Ijvvárláhkå strax öster om berget Gállakvárre, mellan berget och ravinen där Gállakjåhkå rinner. Anders och jag har gått den vägen en gång på hösten och vi kände till terrängen på sommaren någorlunda. Det lät bra att man kunde göra det med skidor också. Tack, Britt!

I skogslandet

Nedfarten från slätten gick mestadels fint. Först björkskog, sedan allt tätare barrskog. Det blev många nedförsbackar att glida i. Efter ett par timmar kom vi till en öppen plats mellan tallarna vilket troligen var en liten frusen sjö eller myr. En tretåig hackspett bearbetade en liten gran i närheten. Den brydde sig inte om att vi satte upp tältet bara något tiotal meter ifrån.

Foto: Den öppna platsen där vi har satt upp vårt tält. Skogen ger mig ett anfall av nostalgi, och på kvällen har vi långa samtal om skogslandets melankoli.

Foto: Dagboksskrivande. Denna kväll blev den kallaste med nattemperatur på ca -20 grader. Tältväggen är neddragen enbart av fotoestetiska skäl. Mina fingrar är väl snart djupfrysta.

Foto: Vår kokgrop i tältabsiden. De orangea duntofflorna ligger redo för små promenader utanför tältet. En och annan plastpåse från den s k civilisationen misspryder.

Foton nr 1, 2, 7 och 10 tagna av mig. Övriga foton tagna av Anders Gudmundsson.

I den avslutande delan som bekriver de två sista dagarna tänkte jag få med en liten utvärdering av turen, utrustningen och rutinerna.