När vi klev ut ut tältet blev vi överväldigade av det vi såg. Nattens vind hade upphört helt och hållet. Allt var inbättat i fin pudersnö. De flesta stenblock i vår närhet hade försvunnit i pudret och syntes inte längre. Bergen, sluttningarna och landskapet i övrigt var helt vitt. Och som pricken över i så höll solen på att tränga igenom de tunna molnen och förvandla dagen från ett mjukt soldis till en klar dag. Vi saknade ord och bara njöt av anblicken.

Foto: Det är en overklig känsla att vakna upp mitt på Pielaslätten med bara snö omkring sig överallt. Vi är helt ensamma och känslan av avskildhet är total.

Redan under gårdagen hade vi lagt märke till den tjocka skare som täckte hela Pielaslätten. Den var så tjock att den utan vidare bar oss. Enligt Yngve Ryd heter denna tjocka skare tjarvva på samiska. Vi hade sådan skare på många ställen, också i björk- och granskogen senare under turen. Tjarvva uppkommer när det har töat så att snön har blivit blöt ända ner i botten och därefter frusit. Vad vi noterade på väderleksrapporterna så verkar det ha varit just så, att det åtskilliga dagar innan vi anlände till Lappland var rejäl tö. Inte konstigt att skaren sedan blev så tjock och hård.

Foto: Vi bryter vårt nattläger och samlar vår packning på presenningen. I bakgrunden Bierikbákte i Ähpar-massivet.

Så gled vi iväg mot Rapadalen, med ett decimetertjockt lager helt orörd snö framför oss. Härligt! Det fanns inget behov av brådska. Vi slök glupskt alla synintryck.

Ovan: De omgivande bergen är klädda i en enastående vacker vit skrud. Man får en känsla av att inte befinna sig på jorden utan på en snöplanet i något avlägset hörn av universum. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: På väg mot sluttningen ner i övre Rapadalen. Foto: Anders Gudmundsson.

Ovan: Nere i övre Rapadalen där vi följer den igenfrusna jokkfåran. En bred jokkfåra är bra att dra pulka på eftersom marken mestadels är vågrät. Den svaga vinden känns stundtals en aning kall, men solen värmer. Man blir varm av att dra pulka och jag använder oftast supertunna handskar och mössa vilket ger god ventilation. Skalhandskarna har jag här trätt på stavarna, de behövs så fort man har med snö att göra. Foto: Anders Gudmundsson.

På några ställen hade vattnet tagit sig igenom isen. Vi åt lunchsoppa vid ett sådant ställe och hämtade vatten ur jokken. Vi unnade oss också lyxen av att värma lite vatten och tvätta ansikte och överkropp. (Foton på denna orgie i disciplinerad renlighet publicerar jag inte. Man vill ju bespara känsliga personer en traumatisk upplevelse.)

Ovan: Snön på norra sidan av massivet Bielloriehppe verkar på samma gång både täcka bergen och sväva över dem. Foto: Anders Gudmundsson.

Lägerplats vid Tielmavadet

Efter en skön dag fann vi lägerplats i lä av den stora ö som ligger vid Tielmavadet. Så vi tältade bokstavligen vid vadstället (södra sidan). Det kändes verkligen som ett udda sätt att uppleva denna plats på. Kvällen blev stjärnklar och temperaturen sjönk till åtminstone -12 grader. Anders var ute omkring tältet och fotograferade både stjärnljus och annat.

Ovan: Tältet i kvällsmörkret med pannlampan som enda ljuskälla. Bakom oss reser sig Låddebáktes branta vägg nästan tusen meter över vår lägerplats. Foto: Anders Gudmundsson.

Söderut på Ráhpaädno

Följande dag njöt vi åter av en solig dag. Nordanvinden var kall, men vi hade fortfarande lä på vår lägerplats av öns sydsida. Färden fortsatte sedan mitt ute på Ráhpädnos strömfåra. Snön var hårt packad av vinden och bitvis väldigt isig. Det fanns också gamla spår från skidor och skoter. Känslan av vildmark minskade, detta kändes mer som en vältrafikerad vinterled. Trots detta såg vi inga människor, så det var nog inte så trafikerat ändå.

Foto: På Ráhpaädnos isiga snötäcke.  Landskapet söderut är mycket öppet. När vi kommer längre fram smalnar strömfåran. Vi följer jokken och upptäcker sträckor som man inte ser när man går stigen på sommaren.

Foto: En havsörn kämpar sig med god fart mot vinden och passerar oss utmed sluttningen. På den vita stjärten ser man att det är en gammal fågel. Strax därefter kommer ytterligare en havsörn, denna gång en ung individ.

Foto: Dalripornas kamoflagedräkt är i det närmaste perfekt. Oftast var de skygga men här låter de sig fotograferas.

Foto: Lunchpaus i lä bakom en kulle. I bakgrunden Bielloriehppe och den topp som har höjden 1570. Många gånger under en vintertur påminns man om hur få färger man ser. Det mesta är svart-vitt, som i en film från femtiotalet. Så annorlunda mot de vandringar man gör under sensommaren eller hösten då färgskalan formligen exploderar. Men iakttar man vinterns nyanser riktigt noga ser man att exempelvis skuggor på snön kan ha tydliga toner av blått och lila. Som på denna bild.

Vid uppgången till Ijvvárláhko

Vår förhoppning var att hinna fram till Gådokjåhkkås utlopp. Det lyckades och vi gjorde därmed vår längsta dagsförflyttning under turen, ca 16 km. Temperaturen på kvällen sjönk till -11 grader, men något hände under morgontimmarna och vi vaknade upp i ett blött tält. Det hade snöat och sedan hade alltihop tinat. Även innertältet dröp av fukt.

Snöandet fortsatte under morgonen och förmiddagen. Vissa stunder var det närmast regn. Vad var detta för slags vinter, egentligen? Skäms, SMHI! 

Foto: Ett blött vintertält är verkligen inte bra. Särskilt när temperaturen ligger och pendlar runt nollan. Det innebär att tältet rätt som det är fryser, med bland annat isbark i blixtlåsen som följd. Vi drogs med detta problem de följande dagarna.

Vad vi skulle få för skidföre denna dag vågade vi knappt tänka på. Planen var att ta oss upp utmed Gådokjåhkås ravin till platån Ijvvárláhko. Hur skulle det gå? Och skulle det bli mer snö eller rentav regn?

Så här i efterhand vet jag att intrycken från de två dagar som följde kommer att stanna kvar länge i mitt minne. Två dagar med en oförglömlig färd över Ijvvárláhko.