Färden fortsatte mot sjö 642 och därefter sjön Liehtjitjávrre. Hela tiden hade vi berget Sluggá framför oss med sin jämna konform. Ett berg man inte tar fel på! Snön var, till skillnad mot gårdagen, kall och med bra bärighet.

Terrängen genom björkskogen till sjö 642 var arbetsam. Mycket blockterräng och flera raviner att undvika. Det är lätt att man i onödan tar sig upp på små kullar, bara för att upptäcka att man måste ner på andra sidan. Att gå runt kullarna är oftast bättre. Men inte alltid möjligt.

Efter den lilla sjön kom vi upp på kalfjället. Här var snön hårdare packad på grund av blåsten. Vi stötte på andra spår, från skidåkare med pulka. Även denna dag var det jag som drog pulkan, och jag konstaterade belåtet att de förbättringar jag gjort med fastsättningen av draget i pulkan fungerade. Pulkan var följsam i nedförsbackarna och gav sig inte ut på egna äventyr som den gjort förra året.

Foto: Utsikt bakåt mot berget Sluggá som är lätt att känna igen på sin typiska konform.

Temperaturen höll sig nära 0° C under dagen, ibland strax över, ibland strax under. När vi kom fram till vår lägerplats vid halvsjutiden steg temperaturen och det kom snö. Här skrämde vi upp en flock blandade ripor. Dessutom såg vi en liten flock tidiga snösparvar. Jag blir alltid glad till sinnes när jag stöter på dem. En favoritfågel som underhållit mig många gånger i fjällen.

Mot Pielaslätten i omväxlande väder

Under en vintertur i tält är det många rutiner som ska genomföras på nästan exakt samma sätt varje dag. Efter frukost i tältet, hygieniska sysselsättningar samt ihoppackning hade klockan hunnit bli 11 på förmiddagen. Vi skidade över Liehtjitjávrre. Vinden från Guhkesvágge bet i skinnet trots att det inte var kallare än någon minusgrad. En annan pulkdragare korsade vår väg mitt ute på sjön, på väg upp i Guhkesvágge med sig själv som enda sällskap. Vi möttes på nära håll men bytte inte ett enda ord.

Ovan: Jag drar pulkan och är i färd med att bege mig ut på Liehtjitjávrre. Foto: Anders Gudmundsson.

Foto: Mitt ute på Liehtjitjávrre. I mitten (nära) syns Vuojnesvárásj och bakom till höger sluttningen på Vuojnestjåhkkå. Längst bort i mitten Sarvatjåhkkå.

Foto: Renvaktarstugan i södra änden av Liehtjitjávrre.

Foto: Skidfärden över sjön är slut och vi närmar oss stranden vid Vuojnesskájdde.

De tre kilometrarna över sjön gick fort. Isen hade en jämn skare och nysnölagret var tunt. När vi kommit över och åkte in i Vuojnesluobbala korsade vi ett rävspår. Räven själv låg på ett stenblock i närheten och verkade helt orädd för oss.

Foto: Anders fotograferar räven. Den vänder nonchalant ryggen mot honom och ser helt obekymrad ut. Kanske är den smart nog att inse att vi är utan bössa? Räven gav sig så småningom av och vi såg dess spår på Pielaslätten nästa dag.

Foto: Räven så som den framträdde i Anders kamera. Här har den koll med åtminstone ett öga!

Stranden utmed Vuojnesluobbala är jämn och fin att åka på. Vi såg återigen spåren efter fransyskornas pulkor. De hade tältat en halv kilometer från oss och vara tydligen morgontidiga. Men därefter såg vi dem inte någon mer gång.

Vädret pendlade kring nollan och växlade. Stundom molnigt och kall vind, stundom helt lugnt och soldis. Mössa och handskar åkte av och på hela tiden. De plagg jag använder mest är av den supertunna sorten som ventilerar bra och skyddar huden mot blåst. Märkligt nog har detta blivit mina mest använda vinterplagg. När jag är i rörelse, vill säga. Vid pauser och lägerbestyr måste åtminstone handskarna kompletteras med skal för att inte händerna ska bli iskalla av snön. Som turskidåkare klarar man sig många gånger med förvånansvärt tunna kläder. Det här med att bylta på sig tjocka lager med otympliga klädesplagg är mest för skoteråkare och pimpelfiskare. (Naturligtvis är det viktigt att även skidåkaren har varma plagg i sin packning - det finns ju tillfällen när kylan eller blåsten slår till på allvar.)

Foto: Framför oss i färdriktningen reser sig Sarvatjåhkkå. Och framför Sarvatjåhkkå syns den lilla bergknallen Bierikbákte till vänster i bild. Där bestämmer vi oss för en stunds godispaus. (Rättelse: Bergknallen är Bierikvárásj.)

Plötsligt tog skidföret slut och snön klibbade ihop under skidorna.Det blev närmast komiskt när snön bara växte och växte. Vi gick liksom på styltor som bara blev allt högre. Yngve Ryd kallar detta skidföre för duber. Då är det precis som vi upplevde: snön fastnar inte bara på skidorna utan också på sig själv. När samerna fick sådant före under renflyttningen stannade man genast.

Vi gav upp klampet, satte oss på pulkan och började koka vatten till lunchsoppa. Med en bön inom oss att 1) Den närmaste trekvarten skulle vara solig och varm och 2) Därefter skulle det slå om till blåsigt och kallt.

Efter 5 minuter blev vi bönhörda med 2). Lunchen blev således kylslagen, men skidåkningen kunde fortsätta med gott glid. Åtminstone en stund.

Hård vind på Bierikjávrre

Vi närmade oss sjön Bierikjávrre. Utloppet från sjön var isfritt vissa bitar, liksom det varit på något ställe tidigare, vid Vuojnesluobbala. Själv överfarten över Bierikjávrre var magisk, enligt Anders. Moln och soldis växlade. Det var inte vykortsvackert utan snarare mystiskt när fjälltoppar och sluttningar vissa ögonblick syntes och sedan var försvunna.

Foto: Öppningen upp i Basstavágge är synlig bara vissa stunder. Moln och soldis växlar. Landskapet är mycket ljust men solen syns inte tydligt. En känsla av overklighet griper oss när vi skidar framåt i motvinden över sjön.

Det finns också ett skidföre som liknar duber och som kallas galmma duber. Det handlar om snö som är på väg att bli varm och som inte fastnar så länge man är i rörelse. Men stannar man klibbar det ihop med skidorna. Vi hade sådant före under en del av färden över Bierikjávrre.

Foto: Anders har klibbföre, galmma duber. Inte så farligt denna gång, det släppte efter en kort stund. Vi blev förvånade flera gånger hur snabbt snön reagerade på temperaturskiftningar.

Vi hade motvind över sjön och den ökade. Det började också falla snö. Vid Sarvalåpptå liksom rundar man ett hörn av berget och kommer ut på den vida Pielaslätten. Vid detta hörn minskade motvinden, vilken den ofta gör när man lämnar en "tratt" i landskapet som koncentrerar vindstyrkan. Sjön fungerade just som en sådan tratt, mellan Sarvatjåhkkå och Bierikbákte.

Vi passerade Pielastugan och började leta efter en sänka i marken där vi kunde få ner tältet skyddat från den värsta vinden. Men någon sänka gick inte att uppbringa. Vi slog därför läger mitt på den jämna slätten, i närheten av kullen Bielavárásj. Vi vände tältet så att vinden skulle gå mot absiden, men redan efter någon timme hade den vänt 180 grader och tog direkt mot fotändan istället! Men det fick vara som det var. Vi skottade snö på tältets nederkanter för att hålla det fritt från inblåsande finsnö.

Kvällen blev den dittills kallaste, -5° C. Jag sov i min sommarsovsäck men frös en del, så nätterna därefter plockade jag fram sovsäck nr 2 och sov i dubbla sovsäckar.

Denna dag hade vi gjort en förflyttning på 13-14 km och därmed hade vi kommit precis så långt under våra tre första dagar som vi hoppats. Nästa dag var det dags för vårt stora beslut, nämligen om vi skulle ge oss djupare in i Sarek och sikta på Kvikkjokk. Om vi valde att göra detta beslut skulle det därefter bli svårt att hinna vända om något gick snett eller om vädret blev för dåligt. Så nu stod fortsättningen av Sarekäventyret på spel.

Vi gick och lade oss och undrade hur vädret skulle se ut följande morgon. Vad vi exakt tänkte i den stunden minns jag inte, men jag minns i varje fall att vi inte var beredda på den syn som skulle möta oss nästa dag när vi tittade ut ur tältet.