Som vanligt var december härnere i Skåne grön och varm. Man kunde vara ute i naturen utan att få torra och sprickiga händer, vilket jag alltid får när det blir minusgrader hur mycket jag än smörjer in dem.

Djurlivet forgår ungefär som vanligt, även om de flesta flyttfåglar har gett sig av. Men andra fåglar kommer från nordligare trakter, en del ändå från Sibirien och fyller ängar och vattendrag. Exempelvis gäss kommer i tusental: bläsgäss, sädgäss, vitkindade gäss. Och mer fåtaligt spetsbergsgäss som ser nästan ut som sädgäss.

Jag gick en tur till Almentornet (se blogginlägg från oktober) för att se vad som hänt med bålgetingboet. Den 25 december såg det ut så här:

Den yttre väggen var alltså borta, och man kunde nu se den inre konstruktionen med alla celler för larverna. Ett imponerande bygge, en verklig industri! Det fanns förstås inga levande getingar kvar, de som kommer överleva vintern och bli nya drottningar ligger i dvala i marken eller i murken ved. Jag har läst att en cell kan användas upp till 4 ggr för larver, och att larverna kan åstadkomma ett ljud när de är hungriga. Samt att bålgetingar - till skillnad från vanliga getingar - är helt ointresserade av att smaka på människans picknickmat. Den jagar bara insekter.

Några dagar efter nyår blev det faktiskt ganska kallt, och termometern kröp ner till åtta-nio minusgrader. Sjöarna började frysa till. Det blev några fina promenader, och här i Vombs fure en hackspett vid sin "smedja". 

En smedja är ett träd som spetten använder till att kila fast kottar, som den sedan hackar fröna ur. Om man tittar noga när man går i skogen kan man hitta smedjorna genom att spana på marken och snön efter nerfallna kottebitar. Denna större hackspett är en hona, vilkat man ser på huvudet. Där finns nämligen inget rött, vilket bara hanar har.  

Det tog några dagar innan Vomsjön frös till ordentligt. I en vak simmade en del änder, bland annat en ovanlig gäst från kusten, en svärta. Den dök efter föda, och jag såg hur den slukade en rejäl mussla.

Men det var något fel på den. På fotot nedan ser man att den är instrasslad i ett fisknät. Den kunde simma och den kunde dyka. Men kunde den flyga?

Svaret fick vi ett par dagar senare. Då hade isvaken frusit igen, och någon hade sett svärtan sitta ensam på isen. Den kunde verkligen inte ta sig därifrån. I denna utsatta belägenhet (bokstavligen "sitting duck") skulle den väl inte klara sig länge? Sjön besöks hela tiden av havsörnar, och en and är kalas för dem. Och om inte örnarna hittade den så skulle den förr eller senare svälta ihjäl.

Det märkliga var att efter fyra eller kanske fem dagar på isen så levde den fortfarande. Jag fick för mig att jag skulle göra ett räddningsförsök igår (söndag). Utrustad med flytväst, dubbar och lina tog jag mig ut till platsen. Det var mycket längre än jag mindes, fågeln låg minst 200 meter ut. Och isen verkade inte särskilt tjock och var glasklar och helt genomskinlig. Hur skulle detta gå?

Dagen innan hade minst två skridskoåkare plurrat i sjön, en av dem nära de bojar som fanns i närheten av fågeln (fågeln är den svarta pricken till höger om mig). Inga skrinnare var ute på isen denna dag, bara jag själv. Det verkade inte bra.

Jag och min medhjälpare kom ca 2/3 av vägen. Sedan började isen bli ännu tunnare, och det kändes inte alls bra när jag stötte med min stav. Vi var tvungna att vända och försiktigt gå tillbaka. Det kändes som ett misslyckande, men säkerheten måste naturligtvis komma först. Det blev ändå ett litet vinteräventyr. En av mina kompanjoner hade inte hämtat sig senare på kvällen. Och han var inte ens ute på isen...

Någon som sett fågeln idag (måndag) tyckte att den fortfarande såg levande ut. Men den har oddsen emot sig. Med plusgrader de närmaste dagarna kommer isen att bli sämre men stanna kvar. Många djur dör under vinterns strapatser, sådan är naturens gång.