Någon gång i våras skrev jag i detta inlägg
www.utsidan.se/blogs/fowwe/vi-nordbor-och-naturen.htm
att jag ville uttrycka några tankar om friluftsliv här på bloggen. Det har kommit mycket annat i vägen, men nu följer en slags fortsättning. Får se om det blir fler delar så småningom.
Flashback
Först en hågkomst från första hälften av 1990-talet. Jag och en grannpappa från Iran hade planerat en vandring med tältövernattning på Romeleåsen med våra pojkar. Mina två äldsta söner bör ha varit omkring 7 – 9 år gamla. Vandringen avlöpte fint, och barnen klarade strapatserna utan några egentliga problem.
Höjdpunkten för min egen del var – i alla bemärkelser – när vi nådde Romeleklint. Klinten når den för Lundaområdet imponerande höjden av 176 meter över havet, och utsikten över åkerlandskapet fram till nästa stora ås i klart väder är hänförande. Nedanför ligger samhället Veberöd, höjdskillnaden är ca 135 m. Inte så illa, och myten om att Skåne är platt avlivas effektivt när man står däruppe. Skåne är inte platt, det är böljande.
När jag nu för första gången i mitt liv står uppe på Klinten blir jag överväldigad. Dels av hur vacker denna del av Skåne är, men också av något annat, mer svårgripbart. Minnen vaknar upp inom mig, jag får ett starkt intryck av att jag upplevt något liknande tidigare i mitt liv.
Dessa sedan länge bleknade minnen börjar ta form, och det kommer upp fragment från fjällvandringar i Lappland och Jämtland. När jag står där inser jag att jag vill uppleva de stora bergen igen.
Vägen tillbaka till fjällvärlden från denna punkt av insikt blev varken snabb eller rak. Men så småningom gick färden till Kvikkjokk, samma utgångspunkt som jag haft vid min allra första fjällvandring 1969. Då hade vi gett oss iväg på Padjelantaleden. Nu, mer än trettio år senare, skulle ett par goda vänner och jag gå Kungsleden norrut, mot Aktse.
Så bar det av, in i fjällvärlden på nytt. Och intrycken från denna sena omstart av fjällfärder påverkade oss så mycket att vi återvände gång på gång.
Berörd av fjällnaturen
Under fjällfärderna i min ungdom minns jag att vistelsen i naturen gjorde märkliga saker i mitt sinne. Det som påverkade mig var dels storheten, dels ödsligheten.
Först landskapets storlek. Det var helt enkelt omöjligt att inte bli berörd av väldigheten, tyngden i landskapet. Även om det under en dags händelser också fanns ett mikrokosmos – med upplevelser av blommor, vilopauser, småprat, tältet insvept i dimma och så vidare – så var det storheten i bergslandskapet som gjorde djupast intryck. Här spelade givetvis synintrycken en stor roll. Både tanke- och känsloliv fick arbeta intensivt med att registrera och greppa allt det nya som oupphörligt förmedlades genom ögonen.
Motstridiga intryck
Sedan var det tomheten, ödsligheten. Avsaknaden av det urbana, av tätortens bekvämligheter och sociala liv. Några av mina närmaste vänner var med på färden, och gemenskapen med dem lärde jag mig att sätta stort värde på. Men de flesta vännerna var kvar därhemma, och dem saknade jag. Samtidigt fanns det något oemotståndligt i all denna naturens ödslighet, och dessa motstridiga intryck satte djupa mentala spår som höll i sig lång tid efter att jag kommit hem.
Svante Lundgren var nog inne på det här i sin bok Padjelanta och andra lappländska ödemarker där han skriver:
”Vi ser två skäggiga figurer riva ihop sina tillhörigheter på stranden ivriga att komma härifrån, och vi får strax höra att de haft två härliga veckor – men de längtar ändå hem. Min dotter och jag packar lika ivrigt för att gå åt andra hållet. Båda beteendena är typiska för ödemarksvandringar. Man är glad och ivrig både i början och slutet av färden. Så snart man är hemma igen kommer sarekandan över en."
Under min ungdoms fjällturer kände jag ofta denna motstridighet som ofelbart blottlades när det gått några dagar. Både att intensivt vilja vara där och på samma gång åka hem från alltihop. Även i s k mogen ålder har jag ibland känt av den. Beroende på väder och andra omständigheter kan det ena eller det andra ta överhanden. Och ju fler färder jag gör i naturen desto fler ”knep” försöker jag komma på för att undanröja alla onödiga behov av att fara hem.
Men till slut måste man ändå återvända. För mig är det oftast familjen och arbetet som sätter gränserna för hur länge jag kan vara borta. Men Lundgren har rätt: det tar ofta bara några få dagar – ibland inte ens det – innan jag vill ge mig ut igen till en lägerplats i vildmarken.
Min hustru sade häromdagen: "Du verkar inte lika ivrig i år som du var förra året att planera nästa års vandring". Jag svarade att planeringen är på gång, men förra året visste jag var jag ville gå. Nu har jag svårare att redan nu bestämma mig för vilket område jag vill besöka. När jag läser vandringsbeskrivningar så blir det om möjligt ännu svårare. "DIT vill jag absolut!" "Det DÄR området måste jag besöka". "DÄR har jag varit, men vill dit igen". "DÄR har jag inte varit, DIT måste jag". Jag tycker faktiskt att det är ganska trevligt att ha så mycket att välja mellan. En sak är klar, jag längtar tillbaka.
Även om jag är något yngre än vad du är har jag också märkt av en effekt av avklingande hemlängtan allteftersom åren går. Ju äldre jag blir, desto mer bekväm blir jag i ödemarken. Fokus på vad som är viktigt har också så sakteliga skiftat genom åren - från ett fokus på vandringen som en prestation, där ödemarken bäst avnjutes i bastun efteråt - till ett fokus på vandringens värde i sig, i nuet, på den plats där jag vandrar.
Jag ser fram emot fortsatta bloggposter i denna anda.
Sen verkar det vara så att "alla" som de första gångerna ger sig upp i fjällen har ett behov av att uppleva prestationsfasen. Inget ont i det. Men i längden missar man så mycket fint om man inte hinner ta in något mer. Själv skulle jag ibalnd vilja ta det ännu lugnare än vad jag gör. Men det är så mycket man vill göra, så programmet bli ofta lite för ambitiöst!