Vi ett tillfälle för många år sedan lyssnade jag på en norsk föredragshållare som i sitt anförande ofta använde uttrycket gå in i naturen - till skillnad från det vanliga: gå ut i. Han envisades också med – i sann 70-talsanda – plädera för en konsekvent miljövänlighet genom att i friluftslivet inte använda plastprodukter. Plast kommer ju från petroleum och endast naturprodukter skulle användas i naturen, ansåg han. Vi som lyssnade skakade på huvudet åt hans idéer om petroleum, men det där han sa om att gå in i naturen har jag aldrig kunnat glömma.
En språkfråga - men utöver det?
Det sätt som vi använder språket på, medvetet eller omedvetet, kan ofta avslöja intressanta ting. Hur är det när vi pratar om att vistas i naturen: har vi gått ut i naturen eller gått in i den? Hur skulle du själv uttrycka det?
Att säga "gå ut i", bekriver för det första att vi att vi i något avseende byter rum (det gör det naturligtvis även när vi säger "gå in i"). För det andra visar det att den plats vi för tillfället befinner oss på något sätt upplevs som mer "inne" (ofta är vi helt enkelt inomhus vid dessa tillfällen).
Och detta "inne" är troligen det som är mest normalt för oss. "Inne" är ju den placering där vi gör det mesta av vårt arbete eller våra studier, där vi äter och sover, vårdas när vi blir sjuka och tillbringar vår ålderdom. "Inne" står också för det som är ombonat och bekvämt, en plats där man kan vara sig själv och slappna av. Dit man återvänder från inköp, utflykter och resor.
Kort sagt: ”inne” är för de allra flesta av oss den självklara referenspunkten för vår rumsliga placering. Och om vi lämnar detta ”inne” går vi alltså "ut": ut på stan, ut i naturen, ut i skogen och ut på fjället.
Lunchrast i Njoatsosvágge, Sarek.
Det finns undantag!
Men vi uttrycker oss inte alltid konsekvent. I vissa situationer använder nästan alla människor ”in i” ifråga om förflyttningar i naturen. Exempelvis säger vi ”gå in i skogen” om vi för tillfället befinner oss på fjället eller på ett öppet fält eller på en väg. Det som är det mest öppna tänker vi här på som ”ute” och det som är mer slutet kallar vi ”inne”.
Och så säger vi ju allihop att vi går in i Sarek, inte att vi går ut i Sarek – det tycker jag är positivt. Sarek är ju ett mycket öppet landskap (och därmed ett stort rum), trots detta är det något vi går in i. Samma sak när vi t ex talar om att gå in i Padjelanta.
Ett stort rum i Padjelanta. Utsikt ner mot Staloluokta och Virihávrre.
Den egna upplevelsen
Men hur vill vi då uttrycka vår upplevelse av att befinna sig i naturen? För egen del har jag märkt att min upplevelse varierar. Men på sommarhalvåret, särskilt när jag kan tillbringa flera dygn i det fria och bo i tält, börjar jag faktiskt uppleva naturen som ”inne”. En ganska märklig och väldigt positiv känsla.
När jag upplever naturen på detta sätt blir den väldigt inbjudande, som ett jättelikt vardagsrum där alla livets sysselsättningar kan ske. Vi har nog alla upplevt detta under ljumma sommardagar vid en utflykt eller en dag vid stranden. Men samma känsla av trivsamhet kan man med tiden få även i en avlägsen vildmark under betydligt tuffare förhållanden.
Jag har lagt märke till att många fjällvandrare jag träffar på säkert har en annan syn på saken. Det är alla de som snabbt slår upp sitt tält när de når lägerplatsen och försvinner in fortare än kvickt. (Även jag uppskattar mitt tält väldigt mycket, t ex vid busväder. Men jag betraktar det ändå som en liten skrubb, avsedd att sova i. Inte speciellt hänförande.)
In i det vilda
Detta är inte bara titeln på en film om ett tragiskt livsöde (Into the Wild) utan också ett tankesätt jag personligen vill sträva efter när jag rör mig i naturen. Alltså, snarare att gå in i vildmarken än att gå ut i den.
Men spelar det så stor roll hur man uttrycker sig? Det får naturligtvis var och en själv avgöra, men personligen anser jag det. Insikten om hur jag uttrycker mig har hjälpt mig att förstå och beskriva mina naturupplevelser bättre. Ibland upplever jag verkligen att jag är inne i naturen när jag vistas i detta härliga rum.
I stenfalkens vardagsrum. Tarradalen.
Att komma nära naturen
Vissa val man gör befrämjar och fördjupar upplevelsen av närhet till naturen, andra saker förstör den. Det som Svante Lysén på sista sidan av sin bok Polarnattens leende kallar ”artificiella lyckoprylar” är exempel på sådant som fjärmar oss från naturupplevelsen – åtminstone gäller det mig. Jag har inget behov av t ex musiklyssnade när jag har naturens alla ljud omkring mig. Musik, film och Internet kan jag njuta av hemma, i friluftslivet saknar jag det inte. Att vistas i naturen ger tillräckligt med intryck för dygnets alla 24 timmar. Har man långtråkigt i naturen beror det troligen till minst 98 procent på en själv.
Jag rör mig alltså i naturen för att i någon mening smälta in i den. Ofta vill jag röra mig så varsamt att jag lägger märke till och förmår leva med i de ljud och händelser som sker omkring mig. Och att jag kommer nära inpå de vilda djuren. Ibland infinner sig stunder när det fungerar, men många gånger är jag bara en klumpig och distraherad människa som missar de flesta av de fina intryck som vildmarken bjuder på. Men man kan ju alltid ha ambitionen.
Hemma hos rödrävsungar i Padjelanta.
En av de starkaste upplevelserna av att komma in i naturen var den nattliga vandring jag gjorde runt Låddebákte förra året och som jag har beskrivit på Utsidan här:
www.utsidan.se/cldoc/en-kvallspromenad-runt-laddebakte-i-sarek_16022.htm
Söder om Rovdjurstorget i Sarek. Foto: Anders Gudmundsson.
När dessa tankar kommit så här långt känner kanske läsaren behov av att påminna mig om att jag faktiskt är en människa och inte en älg. Det är förvisso sant. Jag är heller inte född i naturen, jag är född på ett sjukhus. Och jag är inte vild, jag är fostrad i ett urbaniserat samhälle.
Men under en tur i vildmarken vill jag vissa stunder försöka glömma dessa begränsningar. Jag vill vara i närkontakt med naturen och se mig som granne med fåglar, älgar och andra vilda djur. Det är en upplevelse som är alltför värdefull för att gå miste om!
Här i DK heter det även "IN I MUSIKEN" (Peter Bastian).
Det där med "in i skogen" håller jag vanligen med på, men är det det samma i Sydsverige som i Norrland?
Finns även i Sverige den där barnsång "Långt UTE i skogen låg ett liten berg" (fritt från danska)?
Det där med skog i Sydsverige var en knepig fråga. Det är ju inte särskilt stora skogar, så de är väl sällan något man går "ut" i. Men i Norrland kan man nog göra det.
Barnvisor är jag inte så kunnig i, jag vet inte om vi har någon liknande i Sverige. Förresten, hur kan det vara LÅNGT ute i skogen? I Danmark?! Och VAR skulle det berget finnas (men, det är klart, det var ju ett litet berg ;-)?
Jag hittade inte mha google någon svenskt version men kanske kommar någon i håg om man lyssnar melodin på hemsidan där också hela texten finns?
Jag fann svenska texter med långt ut i skogen och springar ulv (varg?) och andra trevliga barnsånger mha google
PS: vi har i alla fall ett Himmelbjerg i DK
För länge sen pratade man om hemskogen och UTskogen. UTskogen låg längre bort men tillhörde ändå gården. Jag tror nog språkbruket sitter väldigt djupt i oss.
Konstigt nog åker jag IN till stan trots att den ligger långt hemifrån. De som bor i stan säger nog ofta att de går UT på stan.
Vi ska nog vara glada att vi har så stora skogar att vi fortfarande säger UT i skogen. Det kommer som du nämner säkert av att det är ett större rum än det vi till vardags befinner oss i. Vi får hoppas det fortsätter så.
Men detta var språkbruket. Jag tror jag förstår vad du vill komma åt. Tanken på att gå in i naturen på ett mer mentalt plan. Bara att säga så, "gå in i naturen", tycker jag väcker känslor jämfört med att säga "gå ut i naturen". Det är en enkel men vacker formulering jag gärna tar åt mig och funderar vidare på. Tack för den.
Jag har ibland lekt med tanken att man skulle vända på normen när det gäller inne och ute. Som det är idag så gör vi saker ute och sen går vi in. Vi går in för att vi har gjort färdigt det där, vad det nu var, ute. Inne är alltså någon slags utgångsläge, standby. Det är bara under en kort tid på sommaren, vid fint väder som man vänder på det (om man har en trädgård att gå ut i).
Men tänk om man verkligen skulle vända på det, året om. Man går in för att göra något men när man är klar så går man ut igen. Man kan gå in för att laga mat, jobba, titta på TV, sova mm men efteråt så går man ut.
Det skulle förståss bli ett förfärligt spring och på och av med kläder. Vi har ju anpassat våra liv till att vi ska göra det mesta inomhus.
Det skulle väl ta några generationer tills vi hade anpassat våra vanor och grejor så att utomhus kunde bli normen, utgångsläget. Allt mer av de aktiviteter vi gör inne skulle anpassas till att göra utomhus.
Det skulle nog bli väldigt annorlunda och vi skulle nog inte göra samma saker som vi gör idag.
Ursäkta att jag tar upp stort utrymme i din blogg.
Ja, tanken när jag skrev detta i bloggen var att se invanda saker på ett nytt sätt. Förändra perspektivet och därmed fördjupa upplevelsen. Ditt tankeexepriment att vända på perspektivet hela året låter väldigt spännande, men frågan är om vi skulle klara det, i Sverige? Och om vi skulle få så många med oss på vägen. Jag skulle dock önska att t ex mina datorberoende söner i 20-årsåldern anammade åtminstone några fragment av denna inställning (nåja, något har de väl fått med sig).