Det är onsdagen 8 september, vår femte dag i Sarek.
Vi sover längre än vi tänkt, till drygt kl. 7. Gårdagens "vilodag" tog hårt på krafterna, och vi känner oss ganska trötta. Men denna dag väntar The Dark Side, denna närmast mytomspunna del av Sarek. Vi är fyllda av förväntan.
In i videsnåren
Vi kommer iväg vid 10-tiden och börjar vandringen på hedmarken som är mättad med höstfärger.
Ganska snabbt kommer vi in i höga videsnår, och det är inte alldeles enkelt att hitta vägar genom dem. Marken är dels slipprig, dels täckt av grova videstammar som först kryper parallellt med marken för att sedan resa sig. Alla som gått i sådant vet vad jag menar.
Vi befarar att det kan fortsätta på detta sätt om vi håller höjd, ovan björkskogen. Vi upplever att ryktena om The Dark Side har visat sig stämma, det är strapatser som dessa vi förberett oss på.
Grundsten skriver dessa tänkvärda om om vad som troligen väntar oss under dagen: "Detta är en benbrytarterräng av svåraste slag och du kommer knappt en kilometer i timmen om ens det." Han skriver dock fina saker också: att denna terräng kan vara en "strålande naturupplevelse". Det senare tar vi gärna fasta på.
Solen lämnar oss
Vi resonerar om saken och beslutar efter en stund att gå ner i björkskogen och hålla oss en bit från Rahpaädno. Det fungerar bra. Björkskogen är frodig och fin och inte så värst svår att ta sig fram i. Om man tar det lugnt och inte jäktar. På fotot nedan, där Anders A och jag banar oss väg genom den rika örtvegetationen, ser det faktiskt jobbigare ut än vad det är.
Vyerna över älven och de omgivande bergen är naturligtivis vidunderligt vackra. En och annan älg visar sig för oss ute i selet. Vi håller oss ganska nära älvstranden, det visar sig vara lättast att gå där.
Att Bielloriehppes nordöstsida kallas The Dark Side är inte bara en liknelse. På fotot nedan, som är taget kl. 12:45, ser man att hela bergssidan ligger i skugga. Tidigare på dagen har vi gått med bar överkropp. Det slutar vi med när vi kommer in i den rejält svala skugga som råder här.
Så småningom kommer vi fram till den jokk som rinner ner från Bielloriehppe, den som kommer från glaciären vid topparna 1613 och 1828. Här är acceptabel tältmark, det skulle gå fint att få upp ett par tält ungefär 300 meter från Rahpaädnos strand. Vi tar lunchpaus här.
Vandringen fortsätter därefter på 50 - 200 meters avstånd från älven. När vi efter ett par kilometer passerar de två andra jokkarna noterar vi att vid dem finns ännu bättre lägermöjligheter med plats för ett stort antal tält. Hit vill jag återkomma någon gång och tillbringa ett dygn eller två mitt i denna härliga vildmark!
Mysteriet med stigarna
Något som förbryllar oss är de stigar vi stöter på i björkskogen. Örtvegetationen är nertrampad på många ställen, och ofta kan man se att det är djur, framför allt älgar, som har gjort detta.
Men på andra ställen får vi intrycket att det faktiskt är mer konsekventa stigar. Det liknar människostigar som man kan följa ganska långa sträckor och som underlättar framfarten betydligt. Viltstigar har ju annars en tendens att vara tydliga i närheten av trånga passager och sedan upplösas när terrängen vidgar sig och blir lättgången. Så är det inte här.
Kan det vara stigar som är upptrampade av vandrare? Men så många går väl inte i denna del av Sarek? Eller?
De mest fantastiska konspirationsteorier dyker upp under våra diskussioner. Här är två av dem:
1. Området är allmänt känt av tyskar m fl som inte nöjer sig med annat än det vildaste av Sarek, där dessutom älgarna är talrika. De anordnar därför massvandringar i stora grupper hit. De tycker dessutom att vi svenskar är lustiga som hellre vill gå i stenskravel än i den underbara skogen.
2. Det finns en (svensk) hemlig förening (The Dark Side Society) som spridit ut ett rykte om områdets otillgänglighet för att skrämma bort andra sarekvandrare och få ha det för sig själv. De har sedan årliga möten här och tältar i stora läger. Deltagarna har givetvis tystnadsplikt och förnekar att föreningen existerar.
Så långt hypoteserna om stigar.
Att terrängen i björkskogen är såpass överkomlig att forcera har förvånat oss. Vid rätt vägval är denna terräng inget man direkt behöver varna för, det gäller mest att vara förberedd för vad som väntar. Vi hade varit beredda på något mycket värre och en fysiskt jobbig dag, men när det är så här behändigt kan vi ta det väldigt lugnt. Naturligtvis spelar vädret viss roll, vid regn hade det blivit mer strapatsrikt.
Vi spanar på djur, undersöker älvstranden och fotograferar mycket. Fotot ovan visar stranden av Biellorieppjávrre med Låddebákte på andra sidan.
Innan Biellorieppjávrre kan vi gå ut på en torrlagd del av Rahpaädno (syns bra på fjällkartan) och få helt underbara vyer över Rapadalen och de omgivande bergen. En helt osannolik upplevelse som i detta soliga väder känns lika behändig som vilken stadsparksutflykt som helst.
Mot Sarvesjåhkå
Vi går helt nära stranden av Biellorieppjávrre, men därefter blir det mycket snårigt, och det känns som vi återfunnit ryktenas The Dark Side. Fotot nedan visar Biellorieppjávrre och är taget mot Rovdjurstorget och Telmavadet (den platta ön vid vadet kan anas i bakgrunden).
Vi traskar genom björkskogen och passerar strax söder om renvaktarstugen som inte ser förfallen ut. Den ser dessutom annorlunda ut än vad jag minns från foton. Kan den ha byggts om eller rustats upp?
Jokken från Stuolovágge rinner genom ett stort område med stenblock, men själva jokken är inte svår att ta sig över. Vi tittar upp i ravinen och kan långt däruppe se den sadelpunkt vi besökte dagen innan.
Vandringen på södra sidan av Sarvesvágge sker lämpligen på en stig som går nära Sarvesjåhkå, det konstaterade Anders G och jag redan förra året. Men buskagen och stenskravlen vid nedre delen av Gasskajågåsj kan man gena över.
För vår lägerplats denna kväll har vi haft två alternativ: antingen vid stranden av Sarvesjåhkå eller - om tid och ork finns - vid Noajddevallda. Det visar sig att solen snabbt sjunker, vi kommer bara att hinna till den närmaste.
Det visar sig bli en fin lägerplats. Sarvesjåhkå har normal vattennivå på kvällen, men efter en frostkall natt är det så lågt att man kan ta sig ett morgondopp och lätt vada över till andra standen.
Kartan visar vår väg från Bielloriepjågåsj till den nya lägerplatsen vid Sarvesjåhkå. Lägerplatsen låg intill stranden av jokken, något hundratal meter söder om utloppet av jokken från Dielmajávrásj.
Dagens etapp ca 11 km. Foton nr 1, 3, 4, 6 och 7 är tagna av Anders G.
PS. För att undvika missförstånd eller anklagelser om rasim el dyl få jag väl säga att vi inte fann belägg för någon av de två teorierna ovan om stigarna. Det är nog viltstigar trots allt.
En sak bekymrar mig dock. Dina mycket läsvärda och informativa texter riskerar att falla ner i evig blogg-glömska. Kan du inte sätta ihop dina blogginlägg till en artikel? De är lättare att söka och hitta.
Ni gick tydligen något närmare Rahpaädno än vad jag gjorde.
Fantastiskt härligt att titta på de fina höstfärgar på dina bildar. Även på den mörka sida finns det tydligen ljus (jag gillar mycket dina septembertankar om det skulla finns ett dark side society som skulla göra sträckan mer besvärlig än I upplevde att det var)
Något jag undrar över är om ni såg några tältplatser vid svämkäglan runt Stuolojågåsj? Kanske svårt att minnas så här nästan 13 år senare.
I skogen ÖSTER om svämkäglan finns en förfallen renvaktarstuga i skogen. Den känner Laponiaförvaltningen inte till. Om du får möjlighet att fota och positionera den så har det nog ett historiskt värde. Jag tänkte inte på att göra det när jag gick där.
https://www.utsidan.se/cldocpart/14421.jpg?m=1