Den senaste månaden har jag haft en ovanligt stark önskan att få komma ut i naturen, mycket och ofta. Senhösten är kanske skuld till det, för den var fylld av en väldig massa annat som skulle göras. Vintermörkret runt jul och nyår skapade också ett slags vacuum i utelivet. Det har inte blivit så mycket skrivet på den här bloggen, att komma ut har varit det viktigaste.

Vinterväg i Skrylleskogen. Till höger börjar Skrölle backar, en glest björkbevuxen rished som faktiskt påminner om naturen i fjällen. Kanske är det därför som en av skogen hökugglor trivs där. Förutom den goda tillgången på sork, förstås.

Vintern i Skåne är en oförutsägbar historia. Efter en tids mildväder då all tidigare snö smält bort har det fallit ny snö, så mycket att en del friluftare till och med tar på sig skidorna. Själv har jag nöjt mig med fjällkängorna och helt vanliga strövtåg i naturen i Lunds kommun. Idag blev det Skrylleskogen. Förhoppningen - förutom att njuta av den snöklädda skogen - var att hitta en del skogsfåglar. Helst en norrlandsfågel: tallbiten. Denna art har under vintern invaderat landet och synts till lite här och där. En och annan har nått Skåne, men inte alls lika talrikt som i grannlandskapet Småland.

Någon tallbit blev det inte i dag, men väl korsnäbbar, både mindre och större. Dessutom en varfågel och en hökuggla, bägge norrlandsfåglar. Hökugglan är en annan individ än den jag skrev om i januari, vi har ju två stycken här i år! Med en nyinköpt kompaktkamera som kan fotografera genom min lilla tubkikare blev bilden förvånansvärt bra.

Förra helgen fick vi annat storfrämmande: en vitvingad trut. Denna är en raritet som jag skrev om i bloggen i februari för ett år sedan. Det var uppseendeväckande nog att arten då gästade den skånska kusten. Att den nu ett år senare dyker upp flera mil inne i inlandet måste vara exceptionellt.

Den vitvingade truten på det som för närvarande är lunda-trutarnas favoritplats: gödselhögen på Flyinge kungsgård. Truten har glatt oss i snart en vecka.